torsdag 29 december 2011

fredag 16 december 2011

Ordförståelse, del två.

Här skrev jag om hur svårt jag fått att få Gip att begripa att han ibland ska erbjuda frivilliga beteenden och ibland lyssna på mina signaler. Jag har funderat länge och väl och insåg att det han hade svårt för inte var orden, utan att vänta. Han lär sig kommandon/signaler blixtsnabbt när det är en viss miljö eller en viss situation omkring dem. Att sätta sig framför agilityhindret på signal, att ta leksak på signal, att lägga sig i fårhagen på signal - allt det där klarar han. Men det beror ju på att han hänger upp det på hindren, leksaken, fåren. De blir som en target och därmed ganska förutsägbara. Dessutom är han koncentrerad i de situationerna och han vet att börja backa framför hindret eller sätta sig kanin i fårhagen inte är lönsamt.

Så jag placerade honom på soffbordet - ett ställe jag vanligtvis inte använder som träningsplan - och började belöna väntan. Stod han bara framför mig - med koncentration mot mig - så fick han belöning. Sen sa jag "sitt", vilket inte var något problem. Jag var snabb att ta fram handen med godbitar för att visa med omvänt lockande att detta var en stadgeövning (ännu en sak han hänger upp beteendet på, så det måste jag vara noga med att snabbt fasa ut). Sen sa jag "fri" och erbjöd lek på golvet. Samma sak igen med ligg och med stå. Och efter en stund behövde jag inte göra alla kringarrangemang, utan det räcket med signal-beteende-belöning-signal-beteende-belöning. Och sen tog jag ner det på golvet med framgång.

Och nu är jag jättenoga med att även belöna väntan samt att vara betydligt bättre på att använda min frisignal. För det är kanske där den största bristen ligger - att inte sitt betyder sitt till du hör nåt annat i alla situationer. Och då är det kanske inte så konstigt att han börjar experimentera för att få tillgång till leksaken eller godbiten.

Hur kom jag då på detta att ställa hunden på bordet? Jo, jag tränade på den stora balansbollen, och lät honom köra skiften där uppe med strålande resultat. Om man samtidigt måste koncentrera sig på att balansera lyssnar man tydligen gärna på vad man ska göra i stället för att fundera så hårt själv. Det och att det var en helt ny miljö. Så jag provade på bordet under ett träningspass och en liten pollett trillade ner. Så kan det gå. Får se om jag löst gåtan nu.

torsdag 15 december 2011

Måste. Filma. Mera!

I instruktörsutbildningen jag går nu ingår det i läxan till helgens träff att filma ett shejpingpass. Jag har en kamera som jag är urusel på att använda, men nu när jag tvingades till det så inser jag - inte för första gången - att det är ett ovärderligt verktyg. Speglar och träningskompisar i all ära, det finns ingen som är så kritisk mot mig som jag är. Jag ser massor på bara de små minutrarna film jag tagit (och jag övervägde att spela in en helt ny film - men bestämde mig för att ta den, oredigerad och med alla fel, jag går ju ändå kurs för att lära...) och även om det inte är några jättegrejer (hoppas jag!) så är det tillräckligt för att jag ska tänka: hm, där gjorde jag si, där gjorde jag så. Omedvetna små hjälpor, så som flytta mig liiiite grann. Och fy tusan så löjlig jag låter när jag leker!

Nyårslöfte för 2012: filma mer. Och börja för guds skull föra träningsdagbok. Eller ja, för min egen skull i alla fall. Och köp ny mössa!

onsdag 14 december 2011

Vinterlek

Nu ska ni inte tro att rubriken syftar på inomhuslekar, för det gör den inte. Ut i snön med er! Eller okej, det är ju inte snö på så många ställen ännu, och här håller den på att regna bort, även om meteorologerna lovat en decimeter till inom loppet av denna veckan. Men jag uppmuntrar till utomhuslek ändå. Och inne, jag är inte den som är den. Nej, jag syftar på leksaker som man kan leka med när man är så där vantklumpig och inte alls vill ta av sig och riskera få hundtänder i kalla, nariga händer.

Jag har två riktigt bra leksaker för detta ändamålet. Den ena är klassikern Jolly Ball, som är en favorit i alla väder faktiskt.



Igår invigde jag den för ridhusbruk, och det var ju mycket smidigare än luddsakerna som blir döäckliga i dammet. Fördelen med Jolly Ballen är att den både går att kasta långt och kampa bra med. Nackdelen är att den är lite stor (den finns i ännu större, med och utan rep) och därför är svår att ha i fickan eller osynligt på annat sätt. Jag brukar använda den som externbelöning och till det funkar den förstås alldeles utmärkt.



Min nya favorit är en Blings Bungee Bar Ring Tug Toy (fancy namn va!) som kom nu i veckan och ser ut så här:

(Bilden är lånad!)

Superlätt att få grepp om även med klumpiga vanthänder och den fick med beröm godkänt av Gip. Även den syns bra om man skulle lägga den i snön, plus för en slarvmaja!


Mycket enklare än att famla upp godisbelöningar, dessutom. En väl inövad rättmarkör, en verbal sådan, är dessutom ovärderlig i vanttider. Klickern, tycker jag, är näst intill omöjlig vintertid.

Gip hälsar dessutom att om man glömt bort leksak så är den här årstiden full av dem - av snö gör man snöbollar och världen är alltså ett bollhav. Sjunde himlen för vissa frön.

tisdag 13 december 2011

Veckans trick då?

Jag har inte varit så vidare aktiv medverkande i Veckans trick, trots att jag har både viljan och ambitionen. När det så annonserades att denna veckans trick skulle vara "fyra tassar på en grej" så blev jag glad. Hurra, är det nåt vi kan så är det att hoppa upp på grejer. Både Gip och Boo faktiskt. Men jag vet inte vad som hände, plötsligt inser jag att vi inte alls tagit några nya bilder - förutom den här:



Så himla dåligt! När hundarna ändå varit uppe på höga grejer


Och vobbliga grejer


Och grejer utomhus


Och lekt Boo-finkar


i det förflutna, så borde ju detta vara tricksträning som passar oss.


Vågar jag lova att jag ska skärpa mig? Inte lova att jag ska kanske, men jag kan lova att försöka!

måndag 12 december 2011

Gip och åsktröjan

Gip har bara en rädsla, och det är för kloklippning. Han blir helt stel i hela kroppen, får svettiga tassar och ålar, krålar, kryper, rycker och piper. Han tar inte godis - ingen sort - och blir verkligen jätterädd. Det är inte så kul, direkt, och innan jag hunnit träna bort känslan har den lille mannens klor vuxit ut så det är dags att klippa dem igen. Och så är vi tillbaka på ruta ett. Detta har blivit ett stressmoment för oss alla. Jag har försökt klicka för att klosaxen är framme, och låta den ligga framme hela tiden för att avdramatisera, jag har den med mig när jag shejpar, jag tränar att träna honom att slappna av när han ligger i min famn, att jag får ta och klämma och känna och pilla på tassarna, och allt går bra. Han är inte så lättlurad.

Så igår när det var dags så tog jag på honom Boos thundershirt och dra på trissor! Två av fyra tassar (TASSAR! Inte bara klor!) låg han helt lugnt i Anders famn och knaprade godis och lät mig ta små små skärvor. Sen blev han rastlös och började åla sig, men TVÅ TASSAR! Det är rekord med råge. Är det västens förtjänst? Jag vet inte.

Bygga lekintresse

Det känns som om jag är verkar lite besatt av Recallers-kursen just nu, och det kan väl stämma. Kan vara för att jag på så här kort tid redan ser resultat. Igår kom Anders in efter att ha varit inne med hundarna och var helt lyrisk över att Boo, när han ropade hennes namn kom till sidan, svängde in rumpan och satte sig - "så som Gip gör". Det är inget jag tränat med Boo (jo, "gå fint vid sidan"), ingångar, men under senaste veckan har det lagts stort fokus på några få grejer - belöningszonen är en av dem. Och det ger tydligen utslag i verkliga livet också. Egentligen borde jag klurat ut att Boo skulle vara väldigt mottagligt för det, hon är rätt så glad i rutiner.

Nå, en annan grej jag satsat på är korta - kooooorta! - lekpass, ofta. Vi pratar om att hon ska gripa leksaken en gång och jaga efter den två, typ. Och hon får vinna varje gång. Något jag sedan tidigare visste med Boo är att hon blir upphetsad av god mat. Kattmat, kycklinghalsar, leverpastej gör henne mer och mer aktiv. Så idag var jag ute och busade upp henne med mat (slantade kycklinghalsar) för att introducera leksaken (buffelsvansen med tofs!) först när hon var riktigt aktiv mot mig. Och det fungerade kanon! Hon kampade riktigt bra, och jag vågade till och med hålla emot några sekunder innan hon fick vinna den.

Det är en resa kvar till jag kan belöna Boo med leksak, men den resan verkar gå via "Do Land", och där har jag inget emot att vara.

lördag 10 december 2011

Men vad låg det mer i lådan då?

Boo har fått testa en leksak och fem (!) godissorter. En med lever som luktar BBQ, i små (hurra!) bitar, mjuka som pepparkaksdeg ungefär. Mycket poppis hos oss båda! Köpte en ganska stor burk dessutom, samt två burkar till (Vermont cheese och Penautbutter Molasses) i samma märke. En hård laxsmakande godis gillade hon också. Men bäst var de små påsarna med torkad kalkonhjärta respektive torkad oxtunga i småbitar. Nom nom nom, sa Boo. Sämst var stora bitar torkad ost. För stora för att ge bara så där och för hårda för att dela smulfritt.

EN leksak som bara är Boos låg i lådan också. Boo älskar hår. Långt svallande människohår, och helst ska det vara Lines långa hår. Jag har inget långt svallande hår att locka med, och det är svårt att ha en Line i västen (men en tuss av hennes hår kanske?). Med tanke på detta beställde jag en buffalo tug, i buffelpäls med en Maria Montezami-tassel som hårsubstitut längst ner. Den kommer bli väldigt poppis så fort fröken svart begriper att det är kuuul att kampa. Hon lekte faktiskt sällsynt bra med den.

Gippeti Goppeti har fått prova några av leksakerna - kampbollar med pip - hurra! - en rund kampgrej med bungycord och två olika material, samt två vanliga bollar på band, modell mindre. Nästan onödigt att skriva att han sa "KUL!"!

Mixan fick inte så mycket. Bara en påse lightgodis av ägg, som vi inte testat ännu. Jo, och så en jättestor jordnötsformad balansboll - på rehabmänniskans inrådan. Den blir skojig när den blåsts upp.

Dessutom låg där ju två tvillingkoppel. Och en liten liten vetekudde för valpar. Jomen, jag kan ju avslöja nu lika bra som sen: Vi väntar smått. Om bara några veckor flyttar det in en liten rödtott här, en tollarvalp vid namn Vill. Men han förtjänar ett alldeles eget blogginlägg - det kommer så fort jag vet vem av fem bröder som är han. Men jag kan ju avslöja att lyckan är gigantisk, fjärilarna i magen många, gluttandet på valpbilder oändligt och planeringen för framtida stordåd börjar ta fantastiska proportioner.

Lite mera thundershirt

Nej, hon hoppade inte in i buren med glädje, eller stormade ut till den väntande kampleksaken på "fri", det gjorde hon inte. Men hon var glad och pepp hela träningsakten. Så träna med tröjan på går ju. Jag tog av den frampå eftermiddagen för att hon hade haft den på hela dagen, och jag tyckte jag såg en ökad aktivitetsnivå direkt. Det kan ha varit inbillning. På kvällen gick Boo omkring vid fönstren och boffade, ett typiskt sånt beteende som kommer ur hennes osäkerhet vilken omformas till vakt. Jag satte på henne tröjan - och hon gick direkt till soffan och la sig! Där ligger hon fortfarande och inte ett enda litet ljud har sluppit ur henne. Nu är detta verkligen light-situationer, men jag ser fram emot att prova tröjan inne i byn i morgon. Tänk om detta är receptet? Tänk tänk tänk...

Thundershirt

Igår kom ett mycket efterlängtat paket på posten - beställningen från Clean Run. Bland finfina leksaker, smarrigt godis, vobblande balansgrejor, två fina tvillingkoppel och en kylskåpsmagnet med texten "All my children have paws" ;-) låg en Thundershirt.

Jag såg filmen med Clare Danes om Temple Grandin för ett tag sedan och fascinerades. Temple Grandin applicerade samma teknik som man gör på kor när man till exempel vaccinerar dem, på sig själv - när hon stressades och fick en panikattack så la hon sig i en "krammaskin" som tryckte åt på vissa ställen på kroppen. Detta lugnade henne. Nå, en spelfilm med Clare Danes kan väl knappast ses som fakta, men det finns mer seriösa källor också.

I den amerikanska hundtidningen the Bark som jag prenumererar på görs det ofta reklam för Thundershirt, och när jag såg att Clean Run hade dem också så kunde jag inte motstå att beställa. Enligt reklamen ska de hjälpa mot:

* Fear of thunder/fireworks
* Separation anxiety
* Travel anxiety
* Crate training
* Problem barking
* Hyperactivity
* Leash pulling
* And more!


Låter det för bra för att vara sant? Ja, då brukar det ju också vara det. Nå, ingen skada kommer av att prova, mer än att jag har ett par hundra mindre i plånboken. Än så länge har Boo haft västen på sig inomhus under förmiddagen och ute på en promenad. Situationer när hon är lite lagom avslappnad. Hon brukar ju dock uppvisa stressat beteende under dagen, men idag har hon lugnt tittat på när Gip och Mixi lekte med en leksak inne, vilket vanligtvis gör att gon hoppar ner från soffan, går fram och sträcker på sig, och kroppblockerar dem. Idag sket hon i det. När Gip sprang fram till fönstret och skällde på något utanför så struntade hon i det också. Och hela koppelpromenaden gick hon med slakt koppel. Inte passiv, utan avslappnad. Hon lekte med både Gip och Mixi och hoppade och studsade i snödrivorna, men utan att vilja dra mig framåt - vilket vanligen är fallet.

Beror det på västen? Jag vet inte. På hemsidan står
Thundershirt has been used to calm dogs on leashes and allow the dog to be more focused on the owner’s “requests”.
men jag har svårt att tro på det, faktiskt.

Just nu ligger hon och sover, men så fort hon vaknar ska hon få träna burlekar med västen på. Det blir ett eldprov, för trots att hon varit inne i buren nu så är hon fortfarande ganska rädd för den. Klarar hon det - då kommer jag tro på västen.

To be continued.

Ordförståelse

Å vad tråkigt det är att brottas med ordförståelse. Gip har alldeles usel sådan, och jag lyckas inte träna honom att förstå. Jag försöker att inte bygga in kedjor, jag försöker göra det enkelt, jag försöker och försöker men det gååååår inte. Han ser lika glad ut och jag blir frustrerad. Han är blixtsnabb att snappa upp miljösignaler vilket gör att han kan "sitt" i vissa situationer. Men inte ordet. Och inte ligg, stå eller något av de andra kommandona jag vill att han ska kunna heller. Skulle behöva hjälp med det här, jag.

Och ja, jag har brutit ner det, tagit om det och gått tillbaka till början. Frivilligt beteende - beteende i flyt - signalord. Jag håller passen korta och rena. Men näe.

fredag 9 december 2011

Kriterier, målbild, vart är vi på väg?

Jag fortsätter med mina lekar, idag tog jag med dem ut på promenaden. Boo blir överentusiastisk och studsar med tassarna i min mage, och jag bubblar av skratt. Knasfia! Men jag håller mig och belönar när hon sätter tassarna i backen, och tänker: denna gången ska vi göra allt rätt. Vi kan få både glädje och kontroll. Hon blir så klart förstärkt av min glädje också, men jag tänker inte gräla, tänker bara forma fram det jag vill ha. Idag känns det som vi är på rätt väg.

Boo ska få fortsätta på burträningen i eftermiddag, och Gip ska få träna lydnad. Två övningar från den här fantastiska* julkalendern tänker jag mig, nämligen stå på avstånd och framåtsändande. Och så ska vi fortsätta projektet fritt följ. Idag tror jag att jag ska lägga jolly ballen och fotbollen som störning. Det blir fint. Och så ska jag filma! Inte för att lägga ut här utan för att jag vill se hur det ser ut.

Kanske avslutar jag dagen med att ge alla hundarna varsitt spår, dessutom. Det är nysnö och plusgrader - vore dumt att inte passa på.

Bra planer, känns det som.

*Extra bra eftersom Gip och jag ska gå elitsatsningen i Östfold i vår (skrolla ner).

torsdag 8 december 2011

Every day is game day!

Jag har anmält mig till Susan Garretts Brilliant Recallers 3.0-kurs. Julklapp till mig själv - och hundarna. Ett av Susans motton är every day is game day, och hon har omvandlat hela träningen till olika lekar, den som är mest känd för svenska (klicker-)tränare är kanske hennes burlekar. Många av lekarna i BR 3.0 förutsätter att man lekt burlekar. Det är faktiskt en av fyra nyckellekar. Jag har lekt mycket burlekar med Gip, även om jag inte alls har lagt lika mycket tid och kraft på det som jag borde för att vara up to date med kursen, men det kan vi snart jobba igen. Just nu står han faktiskt ovanpå sin gallerbur, jag vet inte vad han håller på med riktigt. Rädd för skrammel är han i alla fall inte, och han gillar sin bur.

Som vanligt är det en annan femma med Boo. Jag försökte shejpa in henne i en tygbur jag har, för länge sen. Jag har också försökt locka in henne i samma bur, genom att kasta in grillad kyckling i buren. När jag lockade henne så sträckte hon sig efter godiset - med alla fyra tassarna utanför, och det var ett riktigt dåligt sätt som verkligen inte gjorde henne tryggare i det jag ville. Shejpingen tog så lång tid att jag la ner det. Då såg jag ingen anledning till att hon tvunget skulle behöva en bur. Nu gör jag det. Inte bara för den här kursens skull utan jag har insett hur praktiskt det är att kunna ha Gip i bur medan jag tränar en annan hund, både ute och inne, och det samma gäller så klart de andra hundarna. Dessutom i kurssammanhang, att ha ett eget krypin att vara i - jättepraktiskt. För att träna självkontroll och inkallningar är buren jättebra, och när tikarna har löpt har det varit suveränt att kunna ha Gip på säkert ställe medan jag till exempel duschat.

Så idag tänkte jag att jag skulle försöka igen. Det började ungefär som senast. Boo närmade sig buren och tog försiktigt med en enda tass snabbt i burkanten. Och igen, och igen. Men så fort jag kom ihåg att belöna henne utanför buren (så att inte belöningen hamnade längre fram än dit hon valt att gå självmant) så gick det fort. Två gånger var hon helt inne i buren, om än väldigt kort - men hon snodde runt och gick ut med huvudet först, hon backade alltså inte, vilket jag ser som väldigt bra. Jag lät henne gå ut precis så fort hon ville (dvs jag klickade direkt hon var inne och så fick hon godiset utanför), och hon var snabbt inne med hela eller delar av kroppen igen. Hurra!

Eftersom jag vet att Boo plötsligt kan saker - och sen lika plötsligt inte kan dem längre - så stannade jag när hon fortfarande var pepp och modig. Nu sover hon som en stock bredvid mig, och jag är mer än nöjd med resultatet.

tisdag 6 december 2011

Årsdag!

Idag är det precis ett år sedan Anders, Boo och jag satte oss i bilen och körde till Storvreta för att hämta hem vår valp. Och nog för att födelsedagar är viktiga, men för mig är dagen när Gip kom till mig en ännu större dag att fira. Lilla finaste valpen som vuxit upp och blivit så klok och rolig och fantastisk. Han firar med att tokleka med en latexgris och jag hoppas att han alltid behåller sin lite barnsliga sida - att vakna av att Gruset ligger på rygg under sängen och knorrar högt och ljudligt med en leksak är den bästa väckarklocka jag vet.

måndag 5 december 2011

Mera vallning!

Idag har vi varit i Enköping och vallat igen. Gip gör verkligen framsteg och idag var det inte många sekunder han hade svansen uppe. Lite nya grejer har tillkommit - han funderar mera, han är tryggare och han vill också göra helt egna val. Han har ganska god förståelse för lay down-kommandot, såpass att jag börjat kräva att han ska lyssna. Kräva? Ja, vallning är en annan värld. Eftersom jag inte har kontroll över förstärkaren (fåren, vallningen) är det positivt straff som gäller. Höjd röst och ett tvingande kroppsspråk och det känns lite obehagligt. För mig, Gip tar inte illa upp. Jag försöker lägga till lite beröm och hoppas han tar till sig det (men fick lite höjda ögonbryn över "Bra, hjärtat!" - jag är inte så macho... Haha!) som information. "Häpp!" för smaka ull - "Bra där!" för att ta en snäv sväng i kontroll.

På filmen jobbar jag med kontrollen. Gip tenderar att förlora den om jag tappar honom ur sikte en halv sekund. Då ökar han farten, svansen åker upp och han får ull i munnen. Om han får gå rakt mot fåren och jag lägger honom nära och sen får honom att svänga så sänker han tempot och sköter sig fint.

Filmen är helt oklippt från sista passet idag, komplett med både mina tillsägelser och mitt gullande.

lördag 3 december 2011

. . .

Jag pallar inte, pallar inte, pallar inte se min hund rädd. Det gör så förbannat ont. När människor träffar henne för första gången fäller de alltid en kommentar om hennes rädslor. Alltid. Och jag förklarar att det blivit så mycket bättre, att hon nästan inte är rädd längre.

Väl?

Eller är jag hemmablind? Borde jag se den förskrämda hunden som lider, den som de ser? Det gör så sjukt ont att ens tänka tanken att jag är orättvis som drar med henne på saker och tror - vill vill vill - att hon ska prestera. Prestera att bara vara med, prestera ingenting alls utom att vara glad. Vad händer om hon inte är glad, om jag bara tvingar henne? Om JAG skrämmer henne och är den som får henne att må dåligt?

Jag ser ju bara de framsteg hon gjort och gör, men tänk om jag bara lurar mig själv. Jag borde kanske inte vara glad över det hon kan utan fokusera på det hon inte kan, det hon inte gör och det hon inte vill. Det är omöjligt att veta.

fredag 2 december 2011

Värdeförskjutning

Igår fick jag min julklapp - ett medlemsskap i Susan Garretts Brilliant Recall 3.0-kurs. Den börjar på måndag men redan fanns en massa gött att ta fasta på på kurssidan. En mycket viktig sak i träningen är att få hunden att kampa bra med dig. Jag insåg när vi tränade sök att Gip - som mer än gärna kampar i andra träningssituationer - inte alls var van att kampleka i skogen. Så det tränar vi på. Han kan också ha svårt att kampa om bollen är framme. Så nu är min mission med honom att kampa varhelst vi är, och trots att bollen är framme. Det är inga problem, men jag är glad att jag uppmärksammade det.

Boo är en annan femma, vilket jag ju skrivit om hundra gånger innan. Idag provade jag en ny metod. Jag gav henne en uppgft som hon kan bra, har gjort massor med gånger och fått förstärkning för och därmed har ett stort värde i (jag alternerade mellan att låta henne snurra, att låta henne göra en nosdutt och att hoppa över mitt ben), klickade och gav henne leksaken. Så fort hon greppade leksaken så klickade jag igen och gav henne en godis (från leksaken, jag använde den jag skrev om igår, med godisfickan). Första gångerna greppade hon försiktigt, men efter två-tre gånger så tog hon leksaken med entusiasm, och rörde sig liiiite bakåt. Hurra! Detta är mitt största och viktigaste träningsmål med Boo, att hon ska visa entusiasm och glädje i lekbelöningar. Tekniken struntar jag i.

torsdag 1 december 2011

Gnat- och tjatfällan, eller så försöker jag sluta bli en curlingtränare

Jag kom precis in från ett härligt träningspass med tre glada hundar, där fokus har varit ett och samma för alla tre: tjata på mig för att få mer. Jag har en stor brist i min hundträning (å, jag har säkert många brister, men nu är det speciellt en jag vill fundera lite på) och det är att jag inte låter mina hundar ta ansvar. Jag faller hela tiden i fällan att - även om det är aldrig så lite - hjälpa dem. I stället för att ha is i magen och vänta ut dem så skiftar jag position för att få igång dem. Jag tror att jag upphört med att kalla på dem, men jag vet att jag har väldigt lätt för att falla i den fällan också. Och i stället för att låta dem söka sig mot godiset eller leksaken så sträcker jag fram godiset mot dem, eller skakar lite på leksaken.

Numer är jag ju väldigt medveten om att jag gör det, och jag försöker sluta, men det är svårt. Svårt för att det är så förstärkande med en hund som verkar till synes ointresserad men som vaknar till liv och kommer rusande när jag gör nån liten grej. Men det ska ju inte vara mitt ansvar att visa hunden "här är din godisibit, så hääääär får du den". Om inte det jag erbjuder är så intressant att hunden säger "får jag får jag får jag?" så kanske det inte är tillräckligt bra. Och så är det naturligtvis inlärt. Varför ska hunden luska ut när jag vill att nästa repetition ska börja om den får svaret serverat av mig? Hundar är väldigt smarta djur, varför göra nåt i onödan?

Så idag gick jag ut med en plan (med tre planer - mina hundar är så olika att jag måste ha en plan per hund. Minst.) för att få hundarna att be om mer.

Med Gip lekte jag den här leken och där låg fokus dels på att han ska göra snygga ingångar (så klart), dels att HAN fick starta varje repetition (efter att ha släppt leksaken på "tack") och att han fick söka sig mot leksaken (fick den inte intryckt i munnen). De första repetitionerna var ganska tråkiga. Gip tittade bort, åt gräs, vädrade i vinden. Men när det inte kom någon uppmaning eller påminnelse från mig så var han ganska snabb att börja ge mig utgångsställningar. För varje repetition blev det allt kortare latenstid, fram till att det inte var någon fördröjning alls. Jag gjorde 2x5 repetitioner med en kort paus mellan, och jag blev förvånad själv över hur snabbt han köpte sitt ansvar. Nu är det ju inte ett nytt koncept för honom utan något jag strävar mot hela tiden, men senaste tiden tycker jag mig ha tjatat mer igen. Tjatat och pratat. Kanske till och med lockat och visat emellanåt? Inte bra. Eftersom jag emellanåt slängde leksaken som externbelöning började hans ansvar redan där - att hålla koll på var den hamnade. Allt detta ledde till att jag snabbt hade en hund som inte åt gräs, inte kollade på annat och inte vädrade i vinden. Och utgångsställningarna blev snyggare när han blev mer fokuserad. Bra där!

Mixi är en typisk crossoverhund, det tror jag jag skrivit tidigare. Hon gör glatt och snabbt allt man ber henne om, men hon gör ingenting om hons inte först blivit tillsagd att göra det. Om hon springer framför på promenaden och jag bestämmer mig för att vända så vill hon att jag först berättar för henne att hon också ska vända. Annars står hon och tittar. Hon köper miljösignaler jättedåligt, att sätta sig spontant vid matdags är till exempel jättesvårt. Så för henne gäller det att bejaka allt som visar på egeninitiativ. Idag blev det bus. Eftersom jag ville ha henne entusiastisk och det om gör henne mest vild är pinnar, så lekte vi med två pinnar. Hon kan inte släppa på passivitet eller klick, men däremot på tack, så jag höll helt enkelt en pinne i vardera handen och lekte med den ena, blev still, sa tack och höll fram den andra. Hon tyckte det var helknäppt först men ganska snart så köpte hon idén. Till sist kunde jag kasta iväg ena pinnen och hon kom med den - släppte - och fick den andra. Att kampa med pinnar och en något klumpig hund är inget som rekommenderas - jag har tandmärken i underarmarna, skrapsår i händerna och en söndersliten tröja som bevis för det. Men också en hund som fick ta ansvar och som fick tänka. Hon ligger utslagen på golvet nu.

Med Boo är det ju en tredje svårighet, nämligen en lång historik av att jag tar allt ansvar i träningen. Jag har väldigt svårt att inte peppa, locka, uppmuntra och tjata när det kommer till Boo, och har därmed en hund som förväntar sig förstärkning för vad hon än gör (tjat och gnat och lockande när hon är passiv är en stark förstärkare). Dessutom är hon inte alltid jättesugen på leksak. Hon har ett kaninskinn som bästa Ingerid gjort en finfin leksak av, med långt snöre, bjällra och pip som hon gillar. Idag tog jag det säkra före det osäkra och tog med mig en leksak i fårskinn som har en ficka för godis och pip. Fylld med skinka är den jättebra, hälsar Boo. Hennes pass hålls superkorta, speciellt när det är leksak inblandat, så vi hann inte många repetitioner. Däremot fick jag en entusiastisk Boo rakt igenom. Hennes första ansvar var att ta kontakt med mig. Ögonkontakt blev till klick och så ansvar nummer två - söka sig till leksaken, som då ibland magiskt öppnades eller kastades iväg. Eftersom hon inte apporterar så blev hela leken när jag kastade att vi sprang tillsammans mot leksaken och den som hann först lekte med den. Öppnade den och levererade godis gjorde jag bara två gånger, och jag bytte inte heller mot godis, utan hon fick ge kontakt igen direkt.

Detta är något jag måste ha koll på hela tiden. Jag är så van vid att uppmuntra och prata att jag gör det utan att tänka efter trots att jag vet att det straffar sig i längden. Så mitt ansvar är att lägga upp övningen, berätta när hunden gör rätt och leverera belöningen. Borde inte vara så svårt.

tisdag 29 november 2011

Vallning med Gip

Igår var vi och vallade, för femte gången. Jag har fått träningen filmat av Kicki varje gång och det är så roligt att se utvecklingen. Det är bara en och en halv månad sedan Gip träffade fåren första gången, och idag har jag klippt ihop en film av allra allra första mötet med fåren lös och så en snutt från igår. Första mötet var ganska kaosartat - man ser tydligt när Gip verkar tänka "Herregu! jag är lööös med dessa levande kampleksaker!" och det var inte direkt någon vallning. Enligt Christer Sjögren, som hjälper oss, är det svansen man kollar på först. Gips svans hålls i en båge över ryggen - och en bc som vallar har svansen lågt i koncentration. Att han dessutom skäller, försöker smaka ull och bara rusar runt runt runt är inte heller så konstigt. Fast han har lätt för att lägga sig och det gjorde han snabbt. Det är bra, och det har vi jobbat vidare på.

Varje gång har Gip sänkt farten och svansen litegrann. Och så började han sänka även framkroppen, och till sist kom den stund när Christer sa: "Nu vallar han!". När han har gjort något som ser bra ut, har jag fått döpa beteendet. När han har lagt sig har jag ropat "lay down", när han sprungit åt ena hållet "away" och andra hållet "come by". "Walk on" - gå rakt fram - har jag fått vara lite försiktig med, men det lade jag på igår. Och så har jag "ssshhh:at" (spring runt) och smackat (kom mot mig) och "Hey!at" (bit inte fåret! - fastän Gip är snäll mot fåren, blir det ibland lite för mycket för honom och då har han försökt smaka lite ull, och det får man inte. Ska fåren bitas ska de bitas framifrån, och bara i väldigt speciella situationer. Där är vi inte.). Igår fick jag tipset att lägga på en visselsignal som betyder "Kolla efter får". "That´l do" (inkallning) har jag inte börjat med ännu. Naturligtvis har vi inte heller börjat med några reella moment.

Gip har som sagt lätt för att lägga sig, han har också lättare för att fösa fåren mot mig (som ni ser på filmen) än springa runt och flanka. Då blir farten gärna för hög, koncentrationen sjunker och svansen åker upp. Så det ska vi jobba på i lina på Kickis får. Annars har det handlat om att tända hundarna och låta dem vänja sig vid fåren. Och vänja MIG vid fåren! Det är banne mig inte lätt att backa med 20 får runt bena, samtidigt som jag ska hålla koll på hunden och var jag sätter fötterna OCH ha en plan.

Jag trodde inte att jag skulle tycka det var SÅ roligt att valla, men det är rent magiskt att se den lille hunden plocka fram inneboende, uråldriga kunskaper. Jag är glad att all träning kunnat ske utan hårda metoder. Inget hot, ryck eller skrik. Gip har fått leka sig fram till där vi är idag - en liten bit på väg - och detta utan att stressa varken mig, hunden eller fåren (förutom precis initialt). Jag ser verkligen fram emot fortsatt träning! Och jag ser fram emot att jag ska lära mig mer - än så länge är det väldigt väldigt nytt, men jag tycker mig fått såpass känsla att det faktiskt blir lite logiskt emellanåt "Om jag går hitåt så borde Gip gå ditåt".

Så här såg det ut i mitten av oktober - och igår:

fredag 11 november 2011

Veckans trick #1

Igår tog Ingerid ett initiativ till Veckans trick. Varje vecka ska vi träna in ett trick och publicera det. Det första var att stänga en skåpsdörr. Jag valde att låta Gip stänga med tassen eftersom han har svårare för att göra saker med tassarna än med nosen. Men han fixade det ganska lätt ändå. Fast under stimuluskontroll och generaliserat har vi väl det inte riktigt, ännu. :-)

Håll till godo!

Boo och Mixi ska få prova alla tricken också - men för dem tar det nog längre tid än en dag att lära något nytt. I alla fall om man heter Boo och blir så ivrig att man dänger igen dörren på första försöket - och därmed skrämmer sig själv. Hennes duttar är vääääldigt försiktiga nu.

torsdag 10 november 2011

Bara vara

När jag bara hade Boo såg promenaderna helt annorlunda ut. Jag hittade på en massa grejer - hon fick hoppa upp på stockar och stenar, leta godis och föremål (jag föredrar föremål så kommer godiset från mig), träna tricks och mysa. Med flera hundar blir jag latare och de har ju så kul ihop. Ofta springer de lösa och leker och jag blir lite lat. Tänker att vi - hundarna och jag, och en hund i taget - gör ju grejer sen, när vi TRÄNAR. Men detta har lett till att jag tycker det är ganska trist att gå promenad. Jag älskar förvisso se mina små springa runt som tre galningar och busa, men jag då? vad är min roll? Nu när det är älgjakt har vi börjat gå mycket mer koppelpromenader, och då blir det ju ännu tråkigare. För alla parter. Så idag tog jag mig i kragen och blev den roliga lektanten igen. Ett par timmars aktiv promenad senare och tre hundar ligger skitiga, nöjda och trötta bredvid världens bästa människa. Så lite det ska till!

Jag tar tillvara på det som skogen har att erbjuda och tränar samtidigt mycket som kan vara bra även på andra områden. Att sitta kvar medan jag gömmer en kotte (som jag markerat med tummen så jag känner igen den rätta) är bra för agilitystarterna. Att kunna balansera på en ganska hög, liten stubbe är bra för både kroppskontroll och mod. Att leta upp den där kotten är bra för koncentrationen och en skojig nosövning. Att kunna vänta på sin tur är bra i alla träningssammanhang. Kort sagt, det blir inte bara roligare - det blir bättre också.

En annan sak som jag ofta gjorde när det bara var Boo och jag var bara var. Vi åkte ofta ut till nåt mysigt ställe och bara hängde. Delade på lite fika och mös. Nu för tiden hänger jag nästan bara med hundarna en och en när vi tränar. Jag ska bli bättre på att ta dem en och en i andra sammanhang än i den rena träningen. De får egentid med mig varje dag som det är, men jag är dålig på den där härliga nonsenstiden.

Typiska novembertankar detta tror jag!

Tekniska problem

Är det någon som vet varför bilderna i inläggen inte syns? Ser ju jättetrist ut med bara en massa text.

Hur som helst så kommer jag inte anstränga mig för att fixa denna bloggen, det kommer komma en helt ny hemsida inom kort. Men lite irriterande är det i alla fall...

lördag 29 oktober 2011

Vända blad

 

Det känns som att kapitel ett i boken Gip är avklarat. Han har fyllt ett, och de två utbildningarna - Canis klickertränarutbildning och Klickerkloks agilitytränarutbildning - jag anmälde oss till när han var en liten parvel är avslutade. Vi har börjat valla (äntligen!) och han har fina grunder i både personspår och specialsök. Det känns som att han har en bra bas att stå på. Han har fin förståelse för att göra = få, han älskar att leka med mig, han är rolig som få och härlig att träna med. Jag har verkligen ingen brådska med honom, men känner att vi måste begränsa oss lite. Under nästa år har jag därför bestämt mig för att verkligen satsa på lydnad och vallning.


Vallning
så mycket det går, och första målet är att han ska bli godkänd vallhund så klart. Det är lite svårt att få till träningen bara, när man både är totalt rudis och utan får, men vi försöker så gott det går. Jag hoppas kunna anmäla mig till några kurser framåt våren, än så länge har vi bara tagit privatlektioner.

I lydnaden fram till februari kommer jag satsa på att verkligen slipa på grundfärdigheterna och de beteenden som vi jobbat på på caniskursen. Jag ska plocka isär allt igen och se till att det sitter. Jag insåg att det har varit svårt för Gip att begripa verbala kommandon, förmodligen för att jag dels inte introducerat konceptet förrän väldigt sent och dels på grund av att jag då var stressad och tränade på ett dåligt sätt. Så nu ska jag se till att få frivillighet och flyt på några beteenden för att sen sätta ord på dem. Jag tror han kommer köpa konceptet så fort han begriper vad jag vill. I dagsläget utför han det jag säger, men tror att han ändå ska erbjuda frivilliga beteenden också, samtidigt. I februari, och fyra månader framåt, kommer jag sen satsa helhjärtat på lydnaden då vi anmält oss till en elitsatsning i lydnad på Amokk hundeskola. Jajemän, inget konstigt att åka till Norge för att träna. Det ska bli exakt hur kul som helst! Visstja, jag ska satsa på att få ett fantastiskt fritt följ till dess också.

Inom agilityn kommer jag ligga lite lågt. Jag ska inleda slalomträningen (vi har tjuvstartat med ett pass) och se till att det sitter, och jag ska slipa på nosduttarna (inte bara i handen utan självständigt i trappa, först mot target och sedan utan) för kontaktfälten. Springa över planka, träna lite hoppteknik och självständighet. Kort sagt träna som vi gjort i år, fast mer koncentrerat. Om vi kommer starta under 2012 håller jag för otroligt, men låter det vara osagt. Jag tycker det är roligt med agility men svårt. Fick dock en kick under sista tränartillfället när jag fick SPRINGA med min hund. Det var kul, och för att vara ärlig: jag trodde inte han skulle göra det. Jag trodde han skulle dra. Men han körde igen och igen och igen. Tror det hänger på mig. Nej, jag vet att det gör det.

För övrigt ska vi prova på lite vanligt brukssök, bara för att jag tycker det verkar vara så kul. Vi har gått med i en sökgrupp, men inte provat ännu. Jag ska också spåra med honom eftersom han är duktig på det. Och så ska jag träna upp våra shejpingfärdigheter ännu mer. Tycker det är så himla skojigt att träna på det sättet, och Gip älskar det.

Summa summarum: jag satsar under nästa år på att Gip och jag ska bli riktigt bra på ett fåtal grejer i stället för lite bra på många. För det måste jag träna upp mina tränarfärdigheter, Gips uthållighet, koncentration och driv samt vårt samarbete. Det är underbart att han älskar att vara med mig - och jag med honom - så där har vi kommit långt, men ännu mera fokus från oss båda.

Dessutom ska han MH-beskrivas (om vi nu ska träna bruks så är det ju ett måste) samt röntgas.

Ser inte att vi kommer vara sysslolösa det kommande året heller. :D

torsdag 8 september 2011

Tankar från soffan

Jag är trött och sjuk och sliten. Är inte van vid att inte kunna styra min egen tid och jag behöver ledig tid. Så senaste månaderna har varit jobbiga. Det märks på humöret, på orken, på initiativförmågan och glädjen. jag måste sätta mig och fundera på vad jag egentligen vill. Vi trivs jättebra i torpet, men det är ett torp, en sommarstuga, ingen permanent bostad. Hundarna - tre numera! - är underbara. Gip är världens bästa, roligaste, mest tillgivna och härliga hund. Önskar varken mer eller annat. Boo är... Boo. Jag har landat i att hon är som hon är, och att jag aldrig kan förvänta mig så mycket som jag skulle gjort av en vanlig hund. Samtidigt - på många sätt är hon superklok. Och ofta är hon riktigt rolig att vara med, och träna med. Och min besvikelse är mindre nu än när det bara var hon och jag. Min glädje när det fungerar är däremot inte mindre. Mixi, senioren som flyttat in i torpet, in soffan och våra hjärtan är bara go. Glad, lättsam. Något vaktig men så godisgalen att det inte borde vara svårt att träna bort.

Så vad funderar jag på? Jag funderar på att äntligen våga ta steget fullt ut.

söndag 5 juni 2011

Uppdatering...



Jag har i flera månader tänkt att jag skulle återuppta bloggandet. Men ju längre tiden går desto svårare verkar det vara att börja. För var ska jag börja? Med att vi numer bor i Hällefors och jobbar på HundCampus? Finns hur mycket som helst att säga om det, naturligtvis. Men jag nöjer mig idag med att: det är helt fantastiskt att få jobba med hundar varje dag. Vilken grej! En stor bidragande orsak till bloggtystnad har varit ett internet som inte velat som jag vill och en hälsa som definitivt inte velat som jag vill. Har varit hängig och trött, men just nu känns det bra.

Men vad ska jag fortsätta med då? Gip är snart åtta månader och minst lika skitkul som när han var liten. Duktig som tusan, rolig och härlig. Vi tränar mest lydnad och agility och jag imponeras av hur mycket förståelse han har för vad jag vill att han ska göra. Att skriva allt vi gjort sen sist skulle fylla massor med blogginlägg (och borde ha gjort det). Äh, jag får ta det från där vi är, helt enkelt.

Men märkligt nog är det inte valpen som utvecklats mest under de här månaderna utan Boo. Hon har visat framtassarna på ett helt enastående sätt och är numer uppe på specialsöksplattformen (även om vi inte kommit så långt med preparaten ännu) och hon är träningsvillig, motiverad och glad. Så pepp på livet att jag tog med henne på den andra canis klickertränarutbilningsträffen och lät henne träna. Där sa de att om jag inte hade beskrivit henne så som jag beskrivit henne hade de aldrig sett annat än en vanlig hund. Och så rättade de sig och sa: fel, en gladare och mer träningsvillig hund än de flesta hundar. Och att att jag måste revidera min syn på henne och inse vad jag har NU. Jag fick i uppdrag att göra träningschema även för henne och ta med även henne i augusti. Så numer har jag två träningshundar - yay!

Äh jag vet helt enkelt inte var jag ska börja, så jag bara börjar. Kanske med några bilder?

Gip är inte superimponerad av vatten - men det tar sig. Öronen lever fortfarande sitt egna liv.


Medan Boo fortfarande tycker att hoppa i vatten är det absolut roligaste som finns.

fredag 18 februari 2011

Söderhund blir mittenhund?

Det har varit skralt med uppdateringar senaste månaden och jag skyller helt på flyttstök. Fy fabian vad tråkigt det är att packa! Men nu är jag och hundarna framme på HundCampus, i går kväll anlände vi till Hällefors. De andra som bor på skolan hade varit så gulliga och gjort i ordning våra rum så det såg mysigt och inbjudande ut. Boo älskar ju att vara här efter all tid vi tillbringat här och Gip - föga förvånande - fann sig tillrätta med en enda gång. Tog väl tio minuter innan han låg på en stol (?) och tuggade märgben. Idag har hundarna fått mysiga snöiga promenader och fått träffa massa nya fyr- och tvåbenta sambos (tillfälliga kursdeltagare såväl som såna som bor här jämt) och det var full tillräcklig aktivering för dem. Efter att ha tuggat lite grisknorrar ligger de båda och sover tätt intill mig och frågan är om jag ens ska väcka dem för nattkiss.

Internet här är lite svajigt och min kamerasladd kommer med Anders och katterna på måndag. Men en liten bildlös uppdatering här i alla fall.

lördag 29 januari 2011

Valpagility

Gah! Det stör mig att jag inte kan tillräckligt och därför inte gör nog. Jag är rädd att göra fel (och lära in massa onödiga grejer som jag sen måste jobba bort). Jag vill ha all kunskap nu ju. Jag är glad att Gippis och jag börjar agilitykurs ganska snart (slutet av mars) men det är så mycket jag vill träna till dess. Nå, jag har satt igång med cirkelarbetet på riktigt nu och det går framåt. Gip är en sån rolig hund att träna med. Godis är gott och leksak är kul! Det känns som den som kommer sätta stopp är jag som inte är duktig nog. Nå, cirkelarbetet känns som en viktig grej, så vi tränar på det så mycket vi kan. Och så andra färdigheter som kan vara bra att ha. Stadga (måste träna mycket mer!) och att han ska vara lite snabbare på att ta leksaken och vända tillbaka till mig så fort han tagit den. Just nu verkar han vänta på min signal (mitt fel så klart) och tar gärna en extra lov med leksaken. Idag kastade jag hans bästa leksak (Jolly-bollen) och i samma sekund som han riktade sig mot mig, om än så lite, så klickade jag och kastade en godis. Efter några turer vände han mycket snabbare och efter kanske fem upprepningar sprang han ut, vände och kom hela vägen fram med en enda gång. Och det är just när jag gör såna här saker jag blir osäker. Är det rätt? Kan man göra så? Javisst, det funkar, men blir han beroende av klick och godis för att komma med leksaken nu. Oupps, tror jag har drabbats av en släng dåligt självförtroende. Får jobba på det också.

onsdag 26 januari 2011

Inspirationskällor

Jag läser mycket hundböcker, följer hundbloggar (en del kan ni se i rullisten till höger), hänger på forum och kollar på olika you tube-klipp av diverse ekipage. Dessutom verkar jag ha samma inställning till kurser som en Hobbit har till frukost: det blir liksom inte nog. Men ändå känns det ibland som att träningsinspirationen tryter och jag inser att detta är ännu en sak som kommer bli bättre i flytten - jag kommer äntligen ha träningskompisar! Jag har länge trott att det jag saknade mest med att bo här var någon att gå hundpromenader med (jag går i princip alltid ensam) men har kommit fram till några saker senaste tiden. Till exempel att det inte är på grund av promenaderna jag gillar att ha hund. Visst älskar jag att hänga i skogen en varm majdag eller en snöig vinterdag, men att gå längs landsvägen en snålblåsig mörk onsdagkväll? Not so much. Det jag älskar är ju allt annat man kan göra med hunden. Träna tricks, lydnad, agility - ja egentligen vad som helst. Och trots det är det ofta här inspirationen tryter lite. Så jag längtar till HundCampus av den anledningen också - att ha folk att träna hund tillsammans med. Ikväll ska vi på valpkurs igen, också en bra inspirationskälla. Plus: puppies!

Vilka är era inspirationskällor?

fredag 21 januari 2011

Matte kan trolla!

Är på jakt efter ett bra system att förvara mina godbitar när jag går på promenad, eller tränar på annat ställe än hemma. Jag förstår ju fiffigheten med godisväskor, men jag gillar dem inte riktigt. En Arrak-jacka med inbyggd godisficka vore ju ett bra alternativ, men jag har hört så mycket dåligt om jackan att jag tvekar att köpa. Dessutom är det ju snart sommar! Och ja, jag har faktiskt en hundtränarväst. Jag har använt den en enda gång, men det kändes som det var nån slags gräns som passerades där för vad jag kan tänka mig av nördighet. Kanske om jag hittar en snygg väst. Jorå, jag är fåfäng också. Plus att jag vill att det ska vara möjligt att träna hund i alla kläder.

Helst har jag godbitarna i byxfickan, och det funkar om godiset är relativt torrt, eller om brallorna är hundbrallor där det inte gör nåt med fläckar. Men om jag tränar fröken Boo och har kokt kyckling, smetig korv och kladdig blodpudding så är faktiskt inte jeansfickan det bästa alternativet. Äckligt ju! Ofta hamnar jag i plastpåsefällan men det är verkligen inte optimalt. "Klick" för ett bra beteende och så rota rota prassla prassla - godis. Näe, det blir oklart för hunden vad som belönas med alla dessa extrasekundära förstärkare. Och godis i handen är faktiskt inte alls särskilt praktiskt på promenad, inte ens om man har en hund som lärt sig att bortse från godiset.

Anledningen till att jag inte vill hänga på mig en stor godispåse är dels att jag tycker de flesta (av de jag sett) är ganska osmidiga, och dels för att jag vill kunna "trolla fram" godiset när som helst. Nog för att jag är medveten om att hunden är helt med på att jag har godis med mig (dels för att jag alltid har det, dels för att den naturligtvis luktat sig till det för länge sen), men jag behöver ju inte peka ut det med värsta stora skylten. En liten, platt midjeväska kanske? Och jag menar liten! Och med midjeväska menar jag inte a la turist från Florida (jag hade en sån i början, men det blev lite samma som med västen - jag kan inte!). Kanske mer som en extra, tvättbar jeansficka?

Nån som har nåt supersmart tips tro?

torsdag 20 januari 2011

Valpkurs

Igår var Gip, Anders och jag på valpkurs. Andra tillfället, men första med valparna. Gip skötte sig utmärkt! Det märks att vi tränat en hel del, han förstod precis vad det handlade om trots att det var fem andra valpar i rummet. Denna gången var mest en "första dag i skolan"-introduktion, valparna fick känna lite på varandra och på att vara i en såpass svår miljö och träna. Jag är så glad att jag tränat avslappning på en speciell dyna, som jag nu hade med mig, för Gip var lugn och trygg på den. Så fort jag la fram den la han sig ner och förväntade sig belöning. Perfekt ju! Konstaterar återigen vilken milsvid skillnad det är på Gip och Boo. Gip var all work från det jag plockade fram klickern, och hade full fokus hela tiden. I pausen kissade och bajsade han världsvant där han blev anvisad, han hälsade glatt på klasskamraterna och uppvisade ingen tillstymmelse till oro över att vara i den helt nya miljön. Nåt frustrationsskall men annars verkade han som om han aldrig gjort annat än gått på valpkurs. Underbara valp!

Förutom Gippen var där en labbe, en shiba, en tosa, en pappismix, en pitbull-mix och en boxer-mix. Spännande blandning!

Jag var faktiskt inte ett dugg orolig för hur det skulle gå på själva kursen, däremot blir Gip ganska åksjuk och det har jag nojat en del över. Igår provade jag husmorsknepet att ge honom mald ingefära innan vi åkte, och i kombination med att åka fram i Anders knä med en handuk över ögonen gjorde att han inte kräktes och dreglade betydligt mindre än innan. På hemvägen slocknade han som en sten och uppvisade inte tillstymmelse till åksjuka. Jag vill att han ska älska åka bil lika mycket som Boo gör.

Jag hade förväntat mig en trött valp idag. Han borde vara trött - heldag i Tomelilla i söndags, till veterinären i stan i måndags och kurs igår. Men nope, han är lika pigg som vanligt. Enda förändringen är väl att båda öronen verkar ha bestämt sig för att ställa sig upp. På tiden ;-)!

Om ni undrar vad som händer med bloggen så tänkte jag försöka uppdatera utseendet lite. Dels var ju bara Boo representerad i headern och beskrivningen och dels så är den här gula färgen rätt trött i längden. Nå, det ville sig inte alls, så ni får stå ut med att det ser lite taffligt ut ett tag.

onsdag 19 januari 2011

Make every minute count


Varför låter det så mycket snajdigare på engelska kan man ju fråga sig? Nåja.

När man har en valp blir det så uppenbart att allt som sker är inlärning, oavsett om jag är närvarande eller inte. Gip är en företagsam ung man och han klurar gärna ut lösningar på allt möjligt. I går kväll kom han på att om man hoppar upp på en stol så når man det som finns på bordet. Det var en väldigt tydlig problemlösning, och det skulle vara omöjligt att radda upp allt han lärt sig under sina fjorton veckor. Eftersom jag vi tränar shaping är han redan mycket skicklig på att klura ut vad jag vill så att han får sin belöning - men mesta inlärningen sker utan min direkta inblandning. Eller med min inblandning trots att jag vet bättre. Som det här skällandet... Gip är en verbal kille och har mycket ljud för sig hela tiden, men nu har han fått förstärkning i form av uppmärksamhet när han skällt tillräckligt många gånger för att befästa det beteendet. Utsläckning pågår (medan vi får tinitus på kuppen...).

Och om varje minut räknas i ett valpliv så borde det ju göra det även för den vuxna hunden. Men hur ofta är inte hund och förare ute på två helt olika promenader, till exempel. Bara snöret dem emellan gör att de går samma väg. Hunden roar sig på sitt håll och föraren pratar i mobil och roar sig alltså på sitt håll. I stället för att ta tillvara på tiden tillsammans. Jag menar absolut inte att man behöver träna lydnad hela promenaden, men att man åtminstone är närvarande i varandra. Låter det flummigt? Okej, men såhär då: se det som ett träningstillfälle och se allt bra hunden gör. Belöna när den gör rätt och kanske träna på det som inte går så bra.

Idag på min och Boos promenad körde jag ner till Smygehuk. Tycker det är himla bra att gå där - hamnen med sina dofter och intryck, en härlig äng att gå över, en lång orörd strandsträcka. Massa grejer att hoppa upp på och undersöka. Dessutom ganska så folktomt en onsdagmorgon i januari då det småregnar. Perfekt förutsättningar för att göra nåt roligt. Jag är inte så mycket för att promenera bara för promenerandets skull, så det passar utmärkt.

Som jag skrivit tidigare så är Boo rätt svår att entusiasmera, men hon går att engagera i arbete om det är kravlöst. Att hoppa upp på saker ger henne självförtroendekickar och ett "hopp upp" är hennes roligaste signalord. Hon var lös nästan hela rundan och eftersom jag gav henne små uppgifter så var vi ändå ute tillsammans. Och hon har inte bara sprungit runt och vimsat utan faktiskt fått göra något också.

Och vi gör framsteg. Det kom en hund när Boo var lös, men jag kunde lätt kalla in och ha henne vid min sida utan att hon growlade. Och när hon var kopplad kom det en gullig pensionär på cykel som ville prata. Och då satt hon vid min sida och åt godis. Fina Boo!

(För den som undrar och oroar sig över Gippens bogleder: för att komma upp och ner på kartongerna hoppar han via fåtöljen, upp på ryggstödet, upp på ena kartongen till den andra som han står på på bilden.)

måndag 17 januari 2011

Jag säger bara wow!

Just nu är det så mycket som bara är wow! Allt bara faller på plats. I helgen som gick var det examination på instruktörsutbildningen, och det gick finfint. Både det teoretiska provet (som jag hade alla rätt på - känns bra med uppåtgående kurva, jag hade ett fel på delprovet ;-)), examensarbetets redovisning (jag skrev om stress hos hundar, ett mycket intressant ämne tycker jag själv) och det praktiska provet (hålla kurs för inbjudna hundar och ägare). Fast oj vad trött jag är idag! Det är även lille Gip som var med hela dagen igår, och det får minsann bli ännu ett wow - vilken supervalp! Han har aldrig varit i den typ av miljö, men insåg snabbt att här var ett helt rum med människor och hundar som bara var där för att älska honom. Han fann sig snabbt vid att ligga bakom mig på sin filt (som jag tränat avslappning på) och tugga på ett ben. Han var trevlig och artig mot de andra hundarna (även om han i sin iver att bli kompis med den otroligt vackra greyhanen Tiger var nästan lite väl översvallande i sitt fjäskande), och framåt och härlig mot människorna. Lekte bra i lokalen och var helt som vanligt vad gäller godis (MERA). Supervalpen!

idag har jag varit hos veterinären med valpis och sett till så han fått sin spruta. Ännu ett ställe där alla älskar Gip (och han älskar alla tillbaka). Underbara valp! Hos veterinären var en trettonveckors jack russel som var ungefär som Gips huvud och jag funderar återigen på hur olika det kan vara. De körde den "håra och bestämda skolan" med sitt, sitt, SITT - tryck på baken och ett STANNA vilket valpen inte förstod ett smack av (och ingen belöning nånstans, inte ens ett bra). Och när russeln hoppade upp mot Gip fick han ett ryck och sen två minuter senare "men varför vill du inte leka"? Medan Gip bara hade en positiv attityd, och snabbt förstod att aha! om jag lägger mig här bredvid mattes stol så får jag godis. Det lönar sig, det gör jag igen. Och jag önskar att det fanns ett bra sätt att ta den där hundägaren - som utan tvekan älskar sin lilla valp - och säga att det finns bättre sätt. Ledsamt, och inget wow på det.

Däremot så väntade roligaste brevet på mig idag - jag har fått en plats på denna! Och eftersom jag redan innan fått bekräftat att jag har en plats på den här, så känns det nu som om min inlärningskvota för detta året börjar fyllas. Kommer bli super. Betänk dessutom att jag om en månad flyttar till en hundskola, tänk allt jag kommer lära mig. Jag är nästan lite kvillrig just nu och avslutar bara med WOW för mitt liv just nu.

torsdag 13 januari 2011

Motbetingning i praktiken

Strategier


Att ha en liten entusiastisk träningskompis gör under för motivationen. Gip får mig att vilja - orka - träna även med Boo och det är en stor vinst.

I skogen idag gick jag och funderade på metoder som vi använt hittills på Boo och vilka effekter de gett. En metod som vi använt mycket, ofta och länge är enligt Emma Parsons Click to calm (den svenska, något missvisande, titeln är Klickerträning och lugnande signaler). En metod som kortfattat går ut på att parallellt ändra hundens känsla och beteende. Känslan genom motbetingning, det vill säga: varje gång det kommer något som hunden reagerar negativt på så får den något gott. Dessutom har klickern lagts till så att varje gång hunden (lugnt) tittar på det obehagliga så klick+belöning. För oss har det verkligen gjort underverk, och när Boo reagerar med att spänna sig och jag klickar (innan utfall!) så är det som hon drar en suck av lättnad. Lite som att "ÅH! Det var klickbart, då är det ingen fara!".

Den andra delen av metoden är att man lär in en radda beteenden som kan funka. I stället för utfall - nosa i backen/sitt/titta på matte/hoppa upp på en sten/det som passar. Tyvärr har jag inte varit lika ihärdig med den delen, utan har koncentrerat mig på att stävja utfallen genom att klicka och belöna.

Dock har det här arbetssättet bidragit till en ganska tråkig bieffekt, nämligen att om jag vill att Boo ska göra något på promenad - om jag påkallar hennes uppmärksamhet - så kollar hon sig omkring och tror att det kommer någon eller något. Inte så bra för en redan svårmotiverad och miljöosäker hund. Jag bedömer dock ändå vinsterna vara större än förlusterna, men nu är det hög tid att gå vidare.

Jag har köpt Leslie McDewitts Släpp kontrollen lös/Control unleashed, och så fort min examen är avklarad (i helgen!) ska jag ta mig an den. Jag tror att det kan finnas verktyg i den som kan ta mig och Boo vidare. Jag hoppas det.

Nästa grej som jag grunnade på var hur sjutton jag ska gå tillväga för att få Boo mer motiverad att ta belöningar över lag, och vara mer motiverad att arbeta. Och jag tror helt enkelt att det handlar om att vara sparsam med vad som delas ut. Idag blir vi så glada när Boo äntligen äter att hon då får äta precis hur mycket hon vill. Ibland mot en prestation, ibland inte. Och jag tror att vi därmed lärt henne att "Det är jobbigt att äta i den här situationen, men det är okej, det kommer mera om en stund.". Så härmed ska hon få jobba för all sin mat (valpen får ju göra det, så varför inte Boo), och vi ska bli mer rättvisa med att alltid förstärka och belöna det som ska förstärkas (till exempel ropar vi in henne från tomten utan att hon får nåt för det i stället för att faktiskt då bjuda på en liten bit av det godaste goda medan hon kan få en bit kyckling eller få diska kattmatskålen för en ynka vacker tass. Lön efter prestation i fortsättningen helt enkelt.).

Nästa sak är att vi tar bort möjligheten att få om hon inte gör och/eller tar. Inte bjuda på nåt bättre för mindre prestation om hon inte vill utföra det vi vill för det som vi tänkt bjuda på.

Självklart är det Boo som måste berätta om det vi ger är en belöning - det är bara hon som kan avgöra det - men jag tror också att vi kan bli striktare. Inga ostkanter (Anders! ;-)) för att hon står och ser söt ut, och inga slentriansmakbitar från köksbordet utan att vi bjudit in till att jobba.

Sen så klart är det mysigt att dela fika i skogen och att undervärdera den sortens samvaro ska vi inte göra. Men att göra Boo mer hungrig (80-talsbetydelsen av ordet nu!) kan nog göra henne mer villig, dessutom.

Ytterligare en sak tror jag är att vi inte ska låta kreti och pleti ge Boo godis. Det har varit en strategi för att få henne positivt inställd till främlingar, men jag funderar på hur effektivt och nödvändigt det är egentligen. Okej såna som hon kommr ha vidare kontakt med, men andra ska hon faktiskt få slippa att hälsa på. Det blir en form av bestraffning att måsta gå så nära att hon ska ta godis. Vill hon så kan det väl vara okej (måste fungera på det) men inte att jag på nåt sätt övertalar henne att gå fram. Dessutom tror jag det är bra att allt kommer från mig - alla positiva saker. Tror det bara kan vara bra för vårt samarbete. Och Boo lär sig att främlingar är okej, men det är helt tillräckligt att ignorera dem, interaktion behövs inte.

Vi får se. Jag kommer utvärdera och säkert förändra och utöka strategierna om igen.

onsdag 12 januari 2011

Spelets regler

Jag tänker mycket på det här med regler just nu. Regler som ska gälla för den lille marodören, som ska göra att det funkar bra i framtiden att leva och träna. Han är ju så snabb och enkel, men också ganska hetsig emellanåt. En regel är att inte smaka på katten, trots att hon vajar med svansen så inbjudande. En annan regel är att inte kasta sig mot ytterdörren, eller över matskålen.

Med Boo känns det ganska ofta som om spelets regler kastats om och jag gör helt tvärtom mot hur det brukar vara. Henne uppmuntrar jag att sno mat och bita sönder saker. Hennes modträning är viktigast av allt.

Nu på morgonen har Boo och jag lekt lite söklekar. Vanligtvis, om man tränar specialsök i rum till exempel, så ska hunden jobba självständigt. Det är en bra regel, och så klart nödvändigt när man kommer ut i skarpt läge och föraren faktiskt inte har en aning om var narkotikan, till exempel, finns. Det kanske inte ens finns nån. Då måste man kunna lita på att hunden jobbar självständigt och veta att den är uppgiften mogen. Och hunden måste veta att den faktiskt har mandatet att klara sig på egen tass.

Men Boo som både är vek och självständig, och inte så motiverad av att arbeta ihop med mig alla gånger och till råga på allt inte så jätteentusiastisk över godis, gäller andra regler. Vi håller på att packa, och överallt står kartonger och möbler på "fel" ställen. Detta utnyttjade jag idag när jag tog med mig Boo in i bortre delen av huset, satte henne och placerade ut små små bitar av kokt kycklinglever på golvlister, fönsterkarmar, kartonger, långt in under stolar och så vidare. Hennes jobb är att leta reda på godiset. Men sen ändrar jag reglerna så att jag finns där om hon behöver mig för att nå. Hon får bättre självförtroende genom att jag blir jubelglad när hon hittar - och vågar därmed hoppa upp med en tass på stolen för att nå godiset. Vågar hon inte ända fram denna gången vänder hon sig till mig och ber om hjälp.

Så spelets regler är att hon självständigt nosar upp biten och berättar för mig var den är (nosarbete), hon sträcker sig så långt hon vågar under stolar, över bänkar, upp på lådor (modarbete) och vänder sig till mig när hon verkligen inte klarar det, så jag kan sänka kriteriet något (samarbete).

Som jag ser det: win-win-win. Bonus är en tröttnöjd Boo som nu slaggar tungt på mina fötter.

måndag 10 januari 2011

Gip, tre månader



Tystnaden här beror inte på att vi inte gör något, utan för att vi har så skoj att jag glömmer blogga. Närå, men filmen visar lite av allt vi gör. I morgon fyller Gip tre månader, det är inte klokt vad fort det går. Han är helt fantastiskt rolig att jobba med, och jag får faktiskt lägga band på mig så att det inte blir för mycket. Trots att han inte verkar tycka det direkt.

Bra att filma sig själv, märker jag. Jag ser massa grejer jag gör som jag måste försöka arbeta bort. Toppen toppen!