lördag 29 januari 2011

Valpagility

Gah! Det stör mig att jag inte kan tillräckligt och därför inte gör nog. Jag är rädd att göra fel (och lära in massa onödiga grejer som jag sen måste jobba bort). Jag vill ha all kunskap nu ju. Jag är glad att Gippis och jag börjar agilitykurs ganska snart (slutet av mars) men det är så mycket jag vill träna till dess. Nå, jag har satt igång med cirkelarbetet på riktigt nu och det går framåt. Gip är en sån rolig hund att träna med. Godis är gott och leksak är kul! Det känns som den som kommer sätta stopp är jag som inte är duktig nog. Nå, cirkelarbetet känns som en viktig grej, så vi tränar på det så mycket vi kan. Och så andra färdigheter som kan vara bra att ha. Stadga (måste träna mycket mer!) och att han ska vara lite snabbare på att ta leksaken och vända tillbaka till mig så fort han tagit den. Just nu verkar han vänta på min signal (mitt fel så klart) och tar gärna en extra lov med leksaken. Idag kastade jag hans bästa leksak (Jolly-bollen) och i samma sekund som han riktade sig mot mig, om än så lite, så klickade jag och kastade en godis. Efter några turer vände han mycket snabbare och efter kanske fem upprepningar sprang han ut, vände och kom hela vägen fram med en enda gång. Och det är just när jag gör såna här saker jag blir osäker. Är det rätt? Kan man göra så? Javisst, det funkar, men blir han beroende av klick och godis för att komma med leksaken nu. Oupps, tror jag har drabbats av en släng dåligt självförtroende. Får jobba på det också.

onsdag 26 januari 2011

Inspirationskällor

Jag läser mycket hundböcker, följer hundbloggar (en del kan ni se i rullisten till höger), hänger på forum och kollar på olika you tube-klipp av diverse ekipage. Dessutom verkar jag ha samma inställning till kurser som en Hobbit har till frukost: det blir liksom inte nog. Men ändå känns det ibland som att träningsinspirationen tryter och jag inser att detta är ännu en sak som kommer bli bättre i flytten - jag kommer äntligen ha träningskompisar! Jag har länge trott att det jag saknade mest med att bo här var någon att gå hundpromenader med (jag går i princip alltid ensam) men har kommit fram till några saker senaste tiden. Till exempel att det inte är på grund av promenaderna jag gillar att ha hund. Visst älskar jag att hänga i skogen en varm majdag eller en snöig vinterdag, men att gå längs landsvägen en snålblåsig mörk onsdagkväll? Not so much. Det jag älskar är ju allt annat man kan göra med hunden. Träna tricks, lydnad, agility - ja egentligen vad som helst. Och trots det är det ofta här inspirationen tryter lite. Så jag längtar till HundCampus av den anledningen också - att ha folk att träna hund tillsammans med. Ikväll ska vi på valpkurs igen, också en bra inspirationskälla. Plus: puppies!

Vilka är era inspirationskällor?

fredag 21 januari 2011

Matte kan trolla!

Är på jakt efter ett bra system att förvara mina godbitar när jag går på promenad, eller tränar på annat ställe än hemma. Jag förstår ju fiffigheten med godisväskor, men jag gillar dem inte riktigt. En Arrak-jacka med inbyggd godisficka vore ju ett bra alternativ, men jag har hört så mycket dåligt om jackan att jag tvekar att köpa. Dessutom är det ju snart sommar! Och ja, jag har faktiskt en hundtränarväst. Jag har använt den en enda gång, men det kändes som det var nån slags gräns som passerades där för vad jag kan tänka mig av nördighet. Kanske om jag hittar en snygg väst. Jorå, jag är fåfäng också. Plus att jag vill att det ska vara möjligt att träna hund i alla kläder.

Helst har jag godbitarna i byxfickan, och det funkar om godiset är relativt torrt, eller om brallorna är hundbrallor där det inte gör nåt med fläckar. Men om jag tränar fröken Boo och har kokt kyckling, smetig korv och kladdig blodpudding så är faktiskt inte jeansfickan det bästa alternativet. Äckligt ju! Ofta hamnar jag i plastpåsefällan men det är verkligen inte optimalt. "Klick" för ett bra beteende och så rota rota prassla prassla - godis. Näe, det blir oklart för hunden vad som belönas med alla dessa extrasekundära förstärkare. Och godis i handen är faktiskt inte alls särskilt praktiskt på promenad, inte ens om man har en hund som lärt sig att bortse från godiset.

Anledningen till att jag inte vill hänga på mig en stor godispåse är dels att jag tycker de flesta (av de jag sett) är ganska osmidiga, och dels för att jag vill kunna "trolla fram" godiset när som helst. Nog för att jag är medveten om att hunden är helt med på att jag har godis med mig (dels för att jag alltid har det, dels för att den naturligtvis luktat sig till det för länge sen), men jag behöver ju inte peka ut det med värsta stora skylten. En liten, platt midjeväska kanske? Och jag menar liten! Och med midjeväska menar jag inte a la turist från Florida (jag hade en sån i början, men det blev lite samma som med västen - jag kan inte!). Kanske mer som en extra, tvättbar jeansficka?

Nån som har nåt supersmart tips tro?

torsdag 20 januari 2011

Valpkurs

Igår var Gip, Anders och jag på valpkurs. Andra tillfället, men första med valparna. Gip skötte sig utmärkt! Det märks att vi tränat en hel del, han förstod precis vad det handlade om trots att det var fem andra valpar i rummet. Denna gången var mest en "första dag i skolan"-introduktion, valparna fick känna lite på varandra och på att vara i en såpass svår miljö och träna. Jag är så glad att jag tränat avslappning på en speciell dyna, som jag nu hade med mig, för Gip var lugn och trygg på den. Så fort jag la fram den la han sig ner och förväntade sig belöning. Perfekt ju! Konstaterar återigen vilken milsvid skillnad det är på Gip och Boo. Gip var all work från det jag plockade fram klickern, och hade full fokus hela tiden. I pausen kissade och bajsade han världsvant där han blev anvisad, han hälsade glatt på klasskamraterna och uppvisade ingen tillstymmelse till oro över att vara i den helt nya miljön. Nåt frustrationsskall men annars verkade han som om han aldrig gjort annat än gått på valpkurs. Underbara valp!

Förutom Gippen var där en labbe, en shiba, en tosa, en pappismix, en pitbull-mix och en boxer-mix. Spännande blandning!

Jag var faktiskt inte ett dugg orolig för hur det skulle gå på själva kursen, däremot blir Gip ganska åksjuk och det har jag nojat en del över. Igår provade jag husmorsknepet att ge honom mald ingefära innan vi åkte, och i kombination med att åka fram i Anders knä med en handuk över ögonen gjorde att han inte kräktes och dreglade betydligt mindre än innan. På hemvägen slocknade han som en sten och uppvisade inte tillstymmelse till åksjuka. Jag vill att han ska älska åka bil lika mycket som Boo gör.

Jag hade förväntat mig en trött valp idag. Han borde vara trött - heldag i Tomelilla i söndags, till veterinären i stan i måndags och kurs igår. Men nope, han är lika pigg som vanligt. Enda förändringen är väl att båda öronen verkar ha bestämt sig för att ställa sig upp. På tiden ;-)!

Om ni undrar vad som händer med bloggen så tänkte jag försöka uppdatera utseendet lite. Dels var ju bara Boo representerad i headern och beskrivningen och dels så är den här gula färgen rätt trött i längden. Nå, det ville sig inte alls, så ni får stå ut med att det ser lite taffligt ut ett tag.

onsdag 19 januari 2011

Make every minute count


Varför låter det så mycket snajdigare på engelska kan man ju fråga sig? Nåja.

När man har en valp blir det så uppenbart att allt som sker är inlärning, oavsett om jag är närvarande eller inte. Gip är en företagsam ung man och han klurar gärna ut lösningar på allt möjligt. I går kväll kom han på att om man hoppar upp på en stol så når man det som finns på bordet. Det var en väldigt tydlig problemlösning, och det skulle vara omöjligt att radda upp allt han lärt sig under sina fjorton veckor. Eftersom jag vi tränar shaping är han redan mycket skicklig på att klura ut vad jag vill så att han får sin belöning - men mesta inlärningen sker utan min direkta inblandning. Eller med min inblandning trots att jag vet bättre. Som det här skällandet... Gip är en verbal kille och har mycket ljud för sig hela tiden, men nu har han fått förstärkning i form av uppmärksamhet när han skällt tillräckligt många gånger för att befästa det beteendet. Utsläckning pågår (medan vi får tinitus på kuppen...).

Och om varje minut räknas i ett valpliv så borde det ju göra det även för den vuxna hunden. Men hur ofta är inte hund och förare ute på två helt olika promenader, till exempel. Bara snöret dem emellan gör att de går samma väg. Hunden roar sig på sitt håll och föraren pratar i mobil och roar sig alltså på sitt håll. I stället för att ta tillvara på tiden tillsammans. Jag menar absolut inte att man behöver träna lydnad hela promenaden, men att man åtminstone är närvarande i varandra. Låter det flummigt? Okej, men såhär då: se det som ett träningstillfälle och se allt bra hunden gör. Belöna när den gör rätt och kanske träna på det som inte går så bra.

Idag på min och Boos promenad körde jag ner till Smygehuk. Tycker det är himla bra att gå där - hamnen med sina dofter och intryck, en härlig äng att gå över, en lång orörd strandsträcka. Massa grejer att hoppa upp på och undersöka. Dessutom ganska så folktomt en onsdagmorgon i januari då det småregnar. Perfekt förutsättningar för att göra nåt roligt. Jag är inte så mycket för att promenera bara för promenerandets skull, så det passar utmärkt.

Som jag skrivit tidigare så är Boo rätt svår att entusiasmera, men hon går att engagera i arbete om det är kravlöst. Att hoppa upp på saker ger henne självförtroendekickar och ett "hopp upp" är hennes roligaste signalord. Hon var lös nästan hela rundan och eftersom jag gav henne små uppgifter så var vi ändå ute tillsammans. Och hon har inte bara sprungit runt och vimsat utan faktiskt fått göra något också.

Och vi gör framsteg. Det kom en hund när Boo var lös, men jag kunde lätt kalla in och ha henne vid min sida utan att hon growlade. Och när hon var kopplad kom det en gullig pensionär på cykel som ville prata. Och då satt hon vid min sida och åt godis. Fina Boo!

(För den som undrar och oroar sig över Gippens bogleder: för att komma upp och ner på kartongerna hoppar han via fåtöljen, upp på ryggstödet, upp på ena kartongen till den andra som han står på på bilden.)

måndag 17 januari 2011

Jag säger bara wow!

Just nu är det så mycket som bara är wow! Allt bara faller på plats. I helgen som gick var det examination på instruktörsutbildningen, och det gick finfint. Både det teoretiska provet (som jag hade alla rätt på - känns bra med uppåtgående kurva, jag hade ett fel på delprovet ;-)), examensarbetets redovisning (jag skrev om stress hos hundar, ett mycket intressant ämne tycker jag själv) och det praktiska provet (hålla kurs för inbjudna hundar och ägare). Fast oj vad trött jag är idag! Det är även lille Gip som var med hela dagen igår, och det får minsann bli ännu ett wow - vilken supervalp! Han har aldrig varit i den typ av miljö, men insåg snabbt att här var ett helt rum med människor och hundar som bara var där för att älska honom. Han fann sig snabbt vid att ligga bakom mig på sin filt (som jag tränat avslappning på) och tugga på ett ben. Han var trevlig och artig mot de andra hundarna (även om han i sin iver att bli kompis med den otroligt vackra greyhanen Tiger var nästan lite väl översvallande i sitt fjäskande), och framåt och härlig mot människorna. Lekte bra i lokalen och var helt som vanligt vad gäller godis (MERA). Supervalpen!

idag har jag varit hos veterinären med valpis och sett till så han fått sin spruta. Ännu ett ställe där alla älskar Gip (och han älskar alla tillbaka). Underbara valp! Hos veterinären var en trettonveckors jack russel som var ungefär som Gips huvud och jag funderar återigen på hur olika det kan vara. De körde den "håra och bestämda skolan" med sitt, sitt, SITT - tryck på baken och ett STANNA vilket valpen inte förstod ett smack av (och ingen belöning nånstans, inte ens ett bra). Och när russeln hoppade upp mot Gip fick han ett ryck och sen två minuter senare "men varför vill du inte leka"? Medan Gip bara hade en positiv attityd, och snabbt förstod att aha! om jag lägger mig här bredvid mattes stol så får jag godis. Det lönar sig, det gör jag igen. Och jag önskar att det fanns ett bra sätt att ta den där hundägaren - som utan tvekan älskar sin lilla valp - och säga att det finns bättre sätt. Ledsamt, och inget wow på det.

Däremot så väntade roligaste brevet på mig idag - jag har fått en plats på denna! Och eftersom jag redan innan fått bekräftat att jag har en plats på den här, så känns det nu som om min inlärningskvota för detta året börjar fyllas. Kommer bli super. Betänk dessutom att jag om en månad flyttar till en hundskola, tänk allt jag kommer lära mig. Jag är nästan lite kvillrig just nu och avslutar bara med WOW för mitt liv just nu.

torsdag 13 januari 2011

Motbetingning i praktiken

Strategier


Att ha en liten entusiastisk träningskompis gör under för motivationen. Gip får mig att vilja - orka - träna även med Boo och det är en stor vinst.

I skogen idag gick jag och funderade på metoder som vi använt hittills på Boo och vilka effekter de gett. En metod som vi använt mycket, ofta och länge är enligt Emma Parsons Click to calm (den svenska, något missvisande, titeln är Klickerträning och lugnande signaler). En metod som kortfattat går ut på att parallellt ändra hundens känsla och beteende. Känslan genom motbetingning, det vill säga: varje gång det kommer något som hunden reagerar negativt på så får den något gott. Dessutom har klickern lagts till så att varje gång hunden (lugnt) tittar på det obehagliga så klick+belöning. För oss har det verkligen gjort underverk, och när Boo reagerar med att spänna sig och jag klickar (innan utfall!) så är det som hon drar en suck av lättnad. Lite som att "ÅH! Det var klickbart, då är det ingen fara!".

Den andra delen av metoden är att man lär in en radda beteenden som kan funka. I stället för utfall - nosa i backen/sitt/titta på matte/hoppa upp på en sten/det som passar. Tyvärr har jag inte varit lika ihärdig med den delen, utan har koncentrerat mig på att stävja utfallen genom att klicka och belöna.

Dock har det här arbetssättet bidragit till en ganska tråkig bieffekt, nämligen att om jag vill att Boo ska göra något på promenad - om jag påkallar hennes uppmärksamhet - så kollar hon sig omkring och tror att det kommer någon eller något. Inte så bra för en redan svårmotiverad och miljöosäker hund. Jag bedömer dock ändå vinsterna vara större än förlusterna, men nu är det hög tid att gå vidare.

Jag har köpt Leslie McDewitts Släpp kontrollen lös/Control unleashed, och så fort min examen är avklarad (i helgen!) ska jag ta mig an den. Jag tror att det kan finnas verktyg i den som kan ta mig och Boo vidare. Jag hoppas det.

Nästa grej som jag grunnade på var hur sjutton jag ska gå tillväga för att få Boo mer motiverad att ta belöningar över lag, och vara mer motiverad att arbeta. Och jag tror helt enkelt att det handlar om att vara sparsam med vad som delas ut. Idag blir vi så glada när Boo äntligen äter att hon då får äta precis hur mycket hon vill. Ibland mot en prestation, ibland inte. Och jag tror att vi därmed lärt henne att "Det är jobbigt att äta i den här situationen, men det är okej, det kommer mera om en stund.". Så härmed ska hon få jobba för all sin mat (valpen får ju göra det, så varför inte Boo), och vi ska bli mer rättvisa med att alltid förstärka och belöna det som ska förstärkas (till exempel ropar vi in henne från tomten utan att hon får nåt för det i stället för att faktiskt då bjuda på en liten bit av det godaste goda medan hon kan få en bit kyckling eller få diska kattmatskålen för en ynka vacker tass. Lön efter prestation i fortsättningen helt enkelt.).

Nästa sak är att vi tar bort möjligheten att få om hon inte gör och/eller tar. Inte bjuda på nåt bättre för mindre prestation om hon inte vill utföra det vi vill för det som vi tänkt bjuda på.

Självklart är det Boo som måste berätta om det vi ger är en belöning - det är bara hon som kan avgöra det - men jag tror också att vi kan bli striktare. Inga ostkanter (Anders! ;-)) för att hon står och ser söt ut, och inga slentriansmakbitar från köksbordet utan att vi bjudit in till att jobba.

Sen så klart är det mysigt att dela fika i skogen och att undervärdera den sortens samvaro ska vi inte göra. Men att göra Boo mer hungrig (80-talsbetydelsen av ordet nu!) kan nog göra henne mer villig, dessutom.

Ytterligare en sak tror jag är att vi inte ska låta kreti och pleti ge Boo godis. Det har varit en strategi för att få henne positivt inställd till främlingar, men jag funderar på hur effektivt och nödvändigt det är egentligen. Okej såna som hon kommr ha vidare kontakt med, men andra ska hon faktiskt få slippa att hälsa på. Det blir en form av bestraffning att måsta gå så nära att hon ska ta godis. Vill hon så kan det väl vara okej (måste fungera på det) men inte att jag på nåt sätt övertalar henne att gå fram. Dessutom tror jag det är bra att allt kommer från mig - alla positiva saker. Tror det bara kan vara bra för vårt samarbete. Och Boo lär sig att främlingar är okej, men det är helt tillräckligt att ignorera dem, interaktion behövs inte.

Vi får se. Jag kommer utvärdera och säkert förändra och utöka strategierna om igen.

onsdag 12 januari 2011

Spelets regler

Jag tänker mycket på det här med regler just nu. Regler som ska gälla för den lille marodören, som ska göra att det funkar bra i framtiden att leva och träna. Han är ju så snabb och enkel, men också ganska hetsig emellanåt. En regel är att inte smaka på katten, trots att hon vajar med svansen så inbjudande. En annan regel är att inte kasta sig mot ytterdörren, eller över matskålen.

Med Boo känns det ganska ofta som om spelets regler kastats om och jag gör helt tvärtom mot hur det brukar vara. Henne uppmuntrar jag att sno mat och bita sönder saker. Hennes modträning är viktigast av allt.

Nu på morgonen har Boo och jag lekt lite söklekar. Vanligtvis, om man tränar specialsök i rum till exempel, så ska hunden jobba självständigt. Det är en bra regel, och så klart nödvändigt när man kommer ut i skarpt läge och föraren faktiskt inte har en aning om var narkotikan, till exempel, finns. Det kanske inte ens finns nån. Då måste man kunna lita på att hunden jobbar självständigt och veta att den är uppgiften mogen. Och hunden måste veta att den faktiskt har mandatet att klara sig på egen tass.

Men Boo som både är vek och självständig, och inte så motiverad av att arbeta ihop med mig alla gånger och till råga på allt inte så jätteentusiastisk över godis, gäller andra regler. Vi håller på att packa, och överallt står kartonger och möbler på "fel" ställen. Detta utnyttjade jag idag när jag tog med mig Boo in i bortre delen av huset, satte henne och placerade ut små små bitar av kokt kycklinglever på golvlister, fönsterkarmar, kartonger, långt in under stolar och så vidare. Hennes jobb är att leta reda på godiset. Men sen ändrar jag reglerna så att jag finns där om hon behöver mig för att nå. Hon får bättre självförtroende genom att jag blir jubelglad när hon hittar - och vågar därmed hoppa upp med en tass på stolen för att nå godiset. Vågar hon inte ända fram denna gången vänder hon sig till mig och ber om hjälp.

Så spelets regler är att hon självständigt nosar upp biten och berättar för mig var den är (nosarbete), hon sträcker sig så långt hon vågar under stolar, över bänkar, upp på lådor (modarbete) och vänder sig till mig när hon verkligen inte klarar det, så jag kan sänka kriteriet något (samarbete).

Som jag ser det: win-win-win. Bonus är en tröttnöjd Boo som nu slaggar tungt på mina fötter.

måndag 10 januari 2011

Gip, tre månader



Tystnaden här beror inte på att vi inte gör något, utan för att vi har så skoj att jag glömmer blogga. Närå, men filmen visar lite av allt vi gör. I morgon fyller Gip tre månader, det är inte klokt vad fort det går. Han är helt fantastiskt rolig att jobba med, och jag får faktiskt lägga band på mig så att det inte blir för mycket. Trots att han inte verkar tycka det direkt.

Bra att filma sig själv, märker jag. Jag ser massa grejer jag gör som jag måste försöka arbeta bort. Toppen toppen!