. . .

Jag pallar inte, pallar inte, pallar inte se min hund rädd. Det gör så förbannat ont. När människor träffar henne för första gången fäller de alltid en kommentar om hennes rädslor. Alltid. Och jag förklarar att det blivit så mycket bättre, att hon nästan inte är rädd längre.

Väl?

Eller är jag hemmablind? Borde jag se den förskrämda hunden som lider, den som de ser? Det gör så sjukt ont att ens tänka tanken att jag är orättvis som drar med henne på saker och tror - vill vill vill - att hon ska prestera. Prestera att bara vara med, prestera ingenting alls utom att vara glad. Vad händer om hon inte är glad, om jag bara tvingar henne? Om JAG skrämmer henne och är den som får henne att må dåligt?

Jag ser ju bara de framsteg hon gjort och gör, men tänk om jag bara lurar mig själv. Jag borde kanske inte vara glad över det hon kan utan fokusera på det hon inte kan, det hon inte gör och det hon inte vill. Det är omöjligt att veta.