Modeblogg?

Alltså det var ju inte sååå himla länge sedan vi bodde mitt på Södermalm i Stockholm och jag bar kostym till jobbet var och varannan dag (jag har sjutton kavajer som hänger på vinden!). Det skulle man aldrig kunnat gissa om man såg mig nyss, på kvällsrunda med Boo. Fötterna - de raggsockebeklädda fötterna - nedstuckna i Anders vinterstövlar stl 44 (jag har 38). Benen iklädda svarta långkalsonger (brallorna blev så blöta nedtill när jag var ute tidigare idag och det har liksom inte blivit att jag bytte). På överkroppen en stor tjock - fast faktiskt nyinköpt - grå stickad tröja som hänger ner mot knäna. Över den en svart fleeceväst. Knallgul halsduk, rutig mössa, och randiga vantar. I handen ficklampa (och jag överväger att rota fram pannlampan) och en långlina. I andra änden av långlinan en reflexvästbeklädd skönhet.

Nu ska jag åka och hämta Anders vid flyget. Förutom stövlarna som jag inte kan köra i är utstyrseln densamma. Hoppas hoppas att vi inte blir stoppade av polisen! Eller på något sätt behöver visa oss för människor.

Jo, Anders är en människa. Det är han. En människa hemkommen från jobbet, iklädd kritstrecksrandig kostym.

Men det är ju så MÖRKT på landet. Och folktomt. Äsch.

Massage och vin

I helgen har jag varit hundlös men tjejgängsfull. Ett helt gäng med gamla - och några nya - kompisar var nere i Skåne. Vi bodde hos min kamrat som har sommarhus på Österlen och har verkligen bara njutit av skratt, vin, god mat, goda råd, goda samtal och ännu mera skratt. Dessutom hade vi två supersnajdiga bilar till vårt förfogande för vi gjorde en samtidig test av dessa två bilar till ena kvällstidningen.

Men hundlös alltså: hur kan man sova gott utan en enda tass någonstans? Jag som är van vid både människo- katt och hundtassar i sängen. Voj voj! Saknade min lilla skrutt. Hon däremot har fått ha lajbans med husse - de var på massagekurs minsann. Axelsons var nere i Malmö och höll en endagskurs. Verkade himla roligt, och husse blev inspirerad att lära sig mer om kosthållning, näringslära, träning och avslappning. Jag TROR han menar för både hund och människa. Vi får väl se!

Helt vanliga saker

När Boo kom till oss var hon en rädd hund. Det bär alltid emot att säga det - och gör jag det så vill jag alltid att den jag berättar för ska förstå orsaken: hennes mamma var hemlös. Hon bodde sin första tid på ett hemskt "dog pound" på Irland. Hon skiljdes från tiken för tidigt. Alltså: det är inte vi som skrämt henne!



Och det är det ju inte - under vår tid tillsammans har hon utvecklats enormt, långt bättre än den instruktör vi hade först trodde vi kunde våga hoppats på. Hon har fortfarande en del rädslor kvar, men på det stora hela är hon idag en trygg hund. En trygg, glad och välmående ettåring som det bara kommer gå framåt för.

Varför skriver jag detta nu? Jo, för att förstå hur vi kan bli så glada när hon gör till synes helt vanliga hundsaker! Första gången hon stal mat - det var så nyligen att jag till och med har hunnit skriva om det i den här bloggen - blev jag inte arg utan glad. Varje sak hon gör utan min bekräftelse är framsteg i självförtroende. Förutom när hon blir riktigt rädd - då agerar hon ut helt utan mig. Därmed inte sagt att jag eftersträvar anarki och en hund som lever rövare.

Men saker från senaste tiden: hon har så smått börjat kampa. Det är något jag verkligen vill bejaka, för det är en sådan bra belöning. Jag har fått tips från den instruktör vi nu går för att köpa ett tjockt rep i en seglarbutik, knyta ett par knutar på och sen inte ge till Boo utan leka med det själv. I en så där tio dagar eller tills vi verkligen ser att hon vill haaaaaa. Längtar efter det!

En annan sån där grej som kanske de flesta inte tyckt var så kul, men som gjorde mig så full i skratt: härom dagen var vi i gästrummet, Boo och jag och husse. Plötsligt börjar Boo flytta de rena, sorterade men ännu inte inlagda, kläderna som låg på sängen. Hon krafsade och drog, tog tröjor i munnen och riktigt bäddade. Inte förrän efter en stund insåg jag att hon höll på att "gräva ner" ett smaskigt märgben bland de rena kläderna. Mysigt, haha.

Och så till sist: sorkjakten! Jag låter filmen (min första youtubefilm!) här tala för sig själv.



(Och husse verkar tycka att det är nästan lika kul!) Vilken bra aktivitet det är - 20 minuters sorkjakt och vovven sover sött i flera timmar. Notera också jordfräsen i bakgrunden - det var den vi hade planerat använda, haha.

"Trofast"?

Idag var jag inne på en djuraffär för att inhandla ett regntäcke, en spårlina och en spårsele. Och precis när jag i godan ro går där och fyller min korg med ditten och datten ser jag att de säljer Limex "Trofast"-halsband, vars förlaga är Cesar Millans Illusion-halsband. Ett tortyrredskap designat att åsamka hunden så mycket smärta det bara går.


Så här ser de ut, Millanhalsbanden.



Anders Hallgren skriver så här om halsbandet:

Runt halsen finns ett antal nerver som går ut från kraniet. Ju högre upp de sitter, desto mer ytligt ligger de. Längre ner på halsen är de skyddade av muskler, men högre upp, speciellt uppe bakom öronen, är de oskyddade.
En av dessa nerver, trigeminus, ligger relativt ytligt och grenar sig till tre ställen i hundens ansikte. Enligt den kände engelske hundpsykologen Roger Mugford använder man tryck mot denna nerv i kinesisk tortyr, eftersom det medför så stark smärta vid tryck på den.

Kinesisk tortyr alltså!

Ett halsband som skadar hunden både fysiskt och psykiskt borde inte få säljas, och jag hoppas att det snart går samma väg som stackel och elhalsband. Jag uppmanar alla som ser ett dylikt halsband i en affär att protestera. Killen i kassan i den djuraffär jag var i hade ingen aning om hur halsbandet fungerar - vilket borgar för att det kommer användas fel. Han skulle ta upp det med sina kollegor, och jag hoppas att han blev så upprörd som han verkade. Maila Limex och andra företag som saluför det. Det är bara genom att göra sin röst hörd som det går att få bort dylika tingestar. Tyvärr är quick fix-programmen på teve som är så sjukt populära - Hundcoachen, Mannen som pratar med hundar och allt vad de heter - också djupt hundfientliga och gör mer skada än nytta. Jag hoppas att det snart kommer en tränare som visar hur det går till när man tagit steget över till den andra sidan: mjuka metoder, beröm, inga straff/korrigeringar, inga tortyrhalsband, kanske till och med en klicker?

Läs hela Hallgrens artikel här.

Viltspårskurs, hurra!

Idag var vi så äntligen iväg på viltspårskurs, Boo och jag. Fyra ekipage var vi, samt två instruktörer. Och hällregn och lerbad, icke att förglömma. Efter lite inledande teori, utdelning av klöv, blod och snitslar la vi första spåret. Relativt kort och enkelt över mossa. Boo tog det som en dans men visade inget direkt intresse för klöven. Men att bara se mitt lilla sprall full av koncentration leta sig fram: lycka!

När alla hundarna var klara med sitt första spår la vi det andra. Betydligt längre, över snårig terräng och i en u-form. Hur skulle detta gå? Efter fikapaus gick vi spåret och Boo tog även detta som en dans. Vid ett tillfälle hoppade hon upp på en stock, vände sig mot mig, och jag sa "bra, fortsätt" och hon fortsatte med näsan i backen. Fram mot klöven. Eftersom hon inte visat något intresse för den första gången hade jag även lagt lite kyckling vid målet för att hon skulle få en fin belöning. Men så efter lite jaktlek med klöven började hon kampa! Och leka! Och ta klöven i munnen och ruska, och busmorra och BÄRA klöven när vi gick mot uppsamlingsplatsen. I min värld är detta så stort att jag faktiskt började gråta lite av lycka. Så underbart!

Alldeles nyss kom vi hem, och då jag bar in klöven snodde Boo den, sprang ut på gården och lekte med klöven. Vi jagade henne (på vägen hem hämtade vi äntligen husse på flygplatsen), kampade, drog klöven i snöret och låt mig säga så här: hon gillar den!

Nu är det pizza för människorna och märgben för lilltjejen. Viltspår ftw!

Tyckte jag var så smart

Det är fortfarande biltvättsljud häromkring. Blir tokig på blåsten. Förutom den långa promenaden i förmiddags har det bara blivit korta snabbrundor för tjejen idag. Hurra för aktiveringsspel och andra inomhusaktiviteter såna här dagar. Vi tränade lite konster på vardagsrumsmattan ("snurra" har vi i läxa faktiskt på lydnadskursen, och den klarar hon galant med bara liiitet handtecken) och lite snabba sitt och ligg. Efter det lekte vi med Dog Fight ett par gånger (jag dubbelladdar den nuförtiden, men hon är snabb). Peppad av Lyztras färdigheter ska vi dock träna på att städa efteråt. Boo har inget vidare föremålsintresse alls, men det jobbar vi på. Jag tycker det är svårt dock.

Härom dagen när jag var på Rallylydnaden, och jag stod och pratade med tränaren började Boo plötsligt spontankampa med kopplet! Det har aldrig hänt förut och jag blev överlycklig. Jag vet att de flesta förmodligen skulle tyckt att det var en störig grej av uttråkad unghund men för mig är alla inviter som Boo gör tecken på att hon vågar ta för sig. Det var inte alls länge sen hon för första gången kom till mig i soffan och började dra i strumporna, krafsa med tassen på foten och knorra: lek med mig nuuuu! Hjärtat smälter för varje grej tjejen klarar, och jag peppar och peppar. Det är ännu en anledning till att klickerträning är så bra - det handlar bara om att säga ja, ja, ja! Bejaka varje sak som du vill ha - och ignorera resten. En del tror därmed att man låter hundarna löpa vind för våg. Så är det naturligtvis inte. Vi har regler där det behövs, och det är viktigt. Men där den traditionella tränaren skriker tyyyst när hunden skäller vid hundmötet belönar jag när Boo ÄR tyst, om så bara en sekund. Och de sekundrarna blir fler och fler (vid dagens hundmöten kom det inte ett pip ur tjejen, även om hon tittade långt efter den andra hunden. Och det är ju okej). Fasiken så mycket roligare för alla med den sortens positiva träning. Och eftersom hundar är opportunister och alltså gör det som är lönsamt så är det klart att hon bjuder på det beteende som ger klick och belöning (sen ska man minnas att det finns en anledning till att hundar skäller och bär sig åt vid hundmöten. I Boos fall är det en kombination av osäkerhet och frustration. Osäkerheten jobbar vi med hela tiden genom att göra hundmöten så trevliga som möjligt. Vad gäller frustrationen (hon vill fraaaaam och hälsa och leka) så är det nog knivigare faktiskt. Jag måste vara mer intressant än hunden. Och det låter sig inte göras varje gång.)

Nå var var jag? Föremålsintresse alltså. Jag har tidigare lyckats kampa några få gånger med en dödskalleapa hon har, men hon släpper snabbt, och förstår inte att det är okej att leka så. Har tillverkat en kampleksak av en gammal fårskinnskrage och en fleecefilt, men den är inte så kul ännu. Jag köpte massa små mjukisdjur på loppis i somras som jag tränar Boo att lyfta och lägga i min hand. Men eftersom det inte går så jättebra har jag varit lite lat. Ska lägga krut på det framöver. Ska bli intressant att se om hon visar intresse för klöven i morgon på viltspårskursen.

Dagens inomhusaktivering var det. Vi spelade alltså Dog Fight ett par gånger, men så tänkte jag göra något riktigt klurigt. Jag laddade Busy Buddyn med blodpudding och viltost, la den i en tom kartong, la kartongen i en plastlåda, la några godisar på lådan och virade in hela klabbet i en filt. Precis sånt som Boo brukar älska.

Men nääää sa Boo, tråååkigt. Och la sig bredvid katten i stället.



Jag ska köpa mig en bra kamera så jag - och ni - slipper de korniga, och av någon teknisk anledning pyttesmå, mobilbilderna. Och Busy Buddyn får följa med i bilen i morgon, laddad och klar som den är.

Ps.

Om man inte har några gyttjepölar tillgängliga kan man alltid klafsa lite i strandkanten, hälsar Boo.

Berikning och aktivering

Men så prick när jag satt här i soffan och bloggade så kände jag hur det kröp längs med ryggen. Jag lutar mig fram och ser hur filten vi har över soffan rör på sig! En liten mus minsann, som bosatt sig i myset mellan soffkuddarna. Jag fick så klart fånga den, passade på att ge den lite mat i form av en äppelbit och en bit muffin (som egentligen skulle packas ner till fikat på kursen) och en kattmatspellets (hehe, hur sur tror ni katterna skulle bli om de fick veta att jag gav deras mat till MÖSSEN?). Lilla modiga musen satte sig så förnöjt och åt i min hand! Fast lite drama blev det när Boo fick nys på att jag hade en ny rolig leksak i handen - och musen samtidigt fick för sig att springa från min ena hand, till den andra via ryggen. Var livrädd att den lille parveln skulle hoppa ner på golvet och bli Boo-lunch. Men inte då. Nu är den i tryggt förvar i stallet och Boo har fått lite viltaktivering i form av OERHÖRT intressanta dofter i soffan. För jodå, den lämnade lite spår. Jag föredrar att se det som dricks!

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder

Idag var det då egentligen dags för viltspårskurs. Vaknade i morse och det lät som om jag bodde i en biltvätt - regnet piskade mot rutorna och vinden kastade omkring träd och trädgårdsmöbler över tomten. Well, well tänkte jag: ur och skur, here we come. Men nyss ringde Sara och sa att kursen är inställd idag, ety nybörjarhundar ska inte tvingas ge sig på spår som flyter. Hon är klok, den där Sara! Jag har dessutom en hund som hatar regn men älskar vattenpölar och lera så detta passar henne alldeles utmärkt.





Eftersom teet redan var upphällt i termos och bullarna och grisörat nepackat så kanske jag sätter på Boo täcket och så har vi picknick i stallet. Ut måste vi ju hur som helst.