En iskall januaridag

För snart åtta månader sedan fattade vi ett beslut som skulle förändra vårt liv. Vi beslutade att utöka familjen med en hund. Detta är historien om hur lilla rädda Boo hittade hem till oss, och in i våra hjärtan. Och hur kärleken till henne vände allt upp och ner.

En iskall januaridag satte jag och min man oss i bilen för att köra till Knutby utanför Uppsala för att titta på valpar. Hos organisationen Hundar utan hem hade jag sett bilder på supersöta valpar. "Sociala matvrak. Finns både långhåriga och korthåriga." stod det i presentationen på hemsida. Inte mycket att gå på med andra ord, men jag skickade in en intresseanmälan på nyårsdagen, och bara ett par dagar senare var vi på väg. Efter att vi blivit intervjuade om hundvett och vår syn på ditten och datten som hade med hundar att göra fick vi så äntligen träffa valparna. Åtta stycken överlyckliga krabater. Sex schäfer/border collieblandisar och två staffeblandisar. Hur skulle vi kunna välja?

Vi gosade, busade, tittade, myste och kärade ner oss. Efter en stund var det en liten parvel som kröp in i min mans knä och la sig tillrätta. Efter en stund kom samma valp och gjorde samma sak hos mig. Det var lilla Boo.

Det fanns inget att tveka om, den lilla tiken hade valt oss. Så kändes det. Jag bar ner henne för trapporna och efter att vi fyllt i alla papper så bar jag henne genom den gnistrande kalla januarikvällen ut i bilen. Hon satt i mitt knä hela bilresan hem, en och en halv timme. Hon somnade efter en stund, och jag satt blick stilla hela tiden.

Efter några veckor insåg vi att vi hade fått hem en valp med massor av energi och livsglädje. Men... där fanns också stora rädslor. Den första tiden märkte vi inte det så mycket, vi gick mest i skogen, Boo och jag, och där trivdes hon som fisken i vattnet. Totalt fysiskt orädd dundrade hon fram över stock och sten, genom is och snö, for som ett huj under granarna. Lös hela tiden. Men om vi mötte någon skällde hon, och skällde och skälde. Kastade sig mot marken, livrädd.

Hon var när vi hämtade henne arton veckor, och jag vet inte vad som hänt den första tiden. Hon föddes i ett dike på Irland, togs till ett uppsamlingsställe där hon, de fem syskonen och tiken skulle avlivas. Räddades till ett annat dog pound av Hundar utan hem, och fördes till Sverige två månader gammal.

Vår resa är bara påbörjad, men de här första sju månaderna har innehållit så mycket övningar av alla slag. Miljöträning har legat i fokus. Att vänja Boo vid människor, hundar, städer, ljud. Vi har kommit så långt. Igår var vi övningskipage för dem som gått hundinstruktörsutbildning på Hundens utbildningsakademi, och Boo klarade det med den äran. Jag är inte osäker när jag tar med henne någonstans längre. Idag har jag haft henne lös i skogen igen efter sommaruppehållet och det gick alldeles utmärkt.

Och i mitten av november börjar jag själv hundinstruktörsutbildningen på Hundens utbildningsakademi. Det hade jag nog aldrig anat den dagen i januari då jag hämtade mitt hjärta.