´Tis the season to be jolly, la la la la la, lalalala!

Verkar som om minst ett av djuren är lika förtjust i julförberedelser som sin matte!

(och man fåååår stänga av ljudet om man vill :-))

Nu har det börjat!

I helgen var det första träffen på instruktörsutbildningen. Det var med hög förväntan jag tidigt lördag morgon satte mig i bilen. Och jag blev inte besviken. Två intensiva dagar senare är jag ännu mera taggad, och ännu mera klar över att det är detta jag vill göra. Jag vill jobba med så kallade problemhundar (gillar verkligen inte ordet problemhund) och hjälpa dem till ett bra liv. För det är ju så mycket som bottnar i okunskap. Hur ofta hör man inte en hund som skäller och en ägare som skäller på hunden? Slentrianmässigt, utan att kolla vad det är som ligger bakom. Eller ägare som drar i kopplet, misslyckas med inkallning, stressade hundar (med stressade ägare), rädda hundar och arga ägare. Det är så mycket som beror på missförstånd. Och så mycket som beror på helt felaktiga metoder.

Mest nöjd med denna helgen är jag med Boo. Hon var ett litet sprallo, men klarade att vara med under två långa dagar med lugnet i behåll. Faktum är att hon rätt ofta är den lugnaste hunden (inomhus), det gällde både i helgen och när vi är på kurs etcetera på andra ställen. Inser att hon börjar bli en trygg individ, och det värmer mitt hjärta. Därmed inte sagt att vi är klara med det kapitlet - osäkerhetskapitlet - i hennes liv, men vi kan börja koncentrera oss på annat. Jag är inte längre nervös när jag ska ta med mig Boo någonstans. Att hon numera skäller ut plötsligt uppdykande hundar tror jag beror mest på gammal vana nuförtiden. Så det ska vi träna mer på (att inte göra det alltså). Mest för att själva reaktionen inte ska övas på. inte öva skällandet, tills det blir en befäst reaktion. Utfallen blir allt mer sällsynta och sker i princip aldrig om inte den andra hunden gjort något först (skällt, morrat, eller glott lite för länge), alternativt Boo är stressad, eller hunden dyker upp innan hon fått kolla läget på en ny plats (en hund som hoppar ur bilen när Boo precis gjort detsamma är alltdi skuitläskig). Människoosäkerheten sitter djupare, men där har vi kommit ännu längre på sätt och vis. Direkt jag känner mig bekväm med en människa är hon det också. Byter jag bara ett par ord med dem så brukar det räcka. Inte alltid, men ofta. Det är bra. Bland alla dessa främlingar på kursen till exempel, både mänskliga och hundliga visade hon inga tendenser till annat än glädje och nyfikenhet (och ett visst mått av uttråkad unghund fråmåt eftermiddagen. Men DET är helt naturligt).

Min lilla stumpa. Som, javissta, jag tänkte skulle bli nästa Csar. Ni vet freestylehunden. Trixträning är ju så himlans kul, men jag är så dålig på att komma på nya saker. Just nu tränar vi på mellan. Det vill säga mellan mina fötter, stilla, framåt och bakåt. Kanske en film vad det lider.

För mycket av det goda?

Fy vilken krasselhöst. Denna gången insjuknade först Anders och de senaste dagarna har jag också legat nerbäddad. Och vi var ju precis sjuka, inte ens två månader sedan. Blä och urk. Inte svinet dock, tack och lov, men en ordentlig förkylning är ingen dans på rosor heller. Ett par dagar i stillhet (och med välladdade aktiveringsleksaker) fungerar på Boo. Hon verkar rätt nöjd om hon någon gång ibland får roa sig med sorkgrävande på egen hand, och filosofiskt tugga på ben mest hela tiden. Hurra för stor trädgård. Dock går hon inte ut på egen hand i trädgården, utan hon vill att vi ska klä på oss och följa med. Under sommaren när altandörren alltid stod öppen sprang hon in och ut, men mest är hon där jag är.

Men nu är det dag tre av stillavarande och tjejen börjar bli rastlös. Jag också förresten, hoppas att det betyder att jag är frisk tills i morgon. I helgen som var var vi hemma hos mina föräldrar. De bor så fint, och helt perfekt för hund. Mitt i ett promenadstråk, med bara några meter till fantastiska gångstigar. Underbart! Inte så underbart ropar Boo: jobbigt! För lantistjejen var naturligtvis tvungen att vakta på allt som rörde sig. Och på promenaderna kunde hon inte gå lungt och bara nosa, som hemma, utan var tvungen att hälsa på massor med hundar. Det var en stressad tjej som sov hela vägen hem i bilen, fyra timmar. Faktum är att hon har varit mer stressad senaste tiden. Inte lika kontaktsökande, inte riktigt lika träningsvillig. Jag vet inte vad det beror på, men vi har gjort väldigt mycket de senaste månaderna. Det har varit kurser och hundlek (härom veckan var vi i Malmö och morgonpromenerade på Limhamnsfältet. Boo skulle leka trött på alla hundar.), intensiv miljöträning och nya rundor. Dagen efter vi kom hem från mina föräldrar var hon helt omöjlig att få kontakt med. Gjorde ALLT för att inte se mig i ögonen och vände på den lösa skogsrundan och sprang hemåt! Inte långt, så fort hon kom utom synhåll vände hon och sprang mot mig igen, men jag såg tydligt att hon helst bara ville hem. På kvällen var vi på lydnandskurs (fortsättningskursen nu!) och hon var klart stressad. Men så var det första gången med nya hundar och ny instruktör. Kanske har jag för höga krav plötsligt?

Fast hon är inte stressat uppe i varv, snarare så att hon är väldigt intensiv under de aktiva stunderna och så tar hon i stället och slår av helt när det bara är som vanligt. Tror vi ska försöka hålla oss på en jämnare nivå helt enkelt. Men det är inte lätt med en tjej som tycker saker är så kul.

Och som börjar ta för sig mer och mer. Hon står inte still bredvid numer och ser olycklig ut utan om hon tycker det är tråkigt så GÖR hon något. Kampa med kopplet har blivit en favorit, och jag måste komma ihåg att ta med mig kampleksaken för att byta. Som jag längtat efter detta. Och så besvärligt det är med en slyngelhund som krääääääver! ;-)

Modeblogg?

Alltså det var ju inte sååå himla länge sedan vi bodde mitt på Södermalm i Stockholm och jag bar kostym till jobbet var och varannan dag (jag har sjutton kavajer som hänger på vinden!). Det skulle man aldrig kunnat gissa om man såg mig nyss, på kvällsrunda med Boo. Fötterna - de raggsockebeklädda fötterna - nedstuckna i Anders vinterstövlar stl 44 (jag har 38). Benen iklädda svarta långkalsonger (brallorna blev så blöta nedtill när jag var ute tidigare idag och det har liksom inte blivit att jag bytte). På överkroppen en stor tjock - fast faktiskt nyinköpt - grå stickad tröja som hänger ner mot knäna. Över den en svart fleeceväst. Knallgul halsduk, rutig mössa, och randiga vantar. I handen ficklampa (och jag överväger att rota fram pannlampan) och en långlina. I andra änden av långlinan en reflexvästbeklädd skönhet.

Nu ska jag åka och hämta Anders vid flyget. Förutom stövlarna som jag inte kan köra i är utstyrseln densamma. Hoppas hoppas att vi inte blir stoppade av polisen! Eller på något sätt behöver visa oss för människor.

Jo, Anders är en människa. Det är han. En människa hemkommen från jobbet, iklädd kritstrecksrandig kostym.

Men det är ju så MÖRKT på landet. Och folktomt. Äsch.

Massage och vin

I helgen har jag varit hundlös men tjejgängsfull. Ett helt gäng med gamla - och några nya - kompisar var nere i Skåne. Vi bodde hos min kamrat som har sommarhus på Österlen och har verkligen bara njutit av skratt, vin, god mat, goda råd, goda samtal och ännu mera skratt. Dessutom hade vi två supersnajdiga bilar till vårt förfogande för vi gjorde en samtidig test av dessa två bilar till ena kvällstidningen.

Men hundlös alltså: hur kan man sova gott utan en enda tass någonstans? Jag som är van vid både människo- katt och hundtassar i sängen. Voj voj! Saknade min lilla skrutt. Hon däremot har fått ha lajbans med husse - de var på massagekurs minsann. Axelsons var nere i Malmö och höll en endagskurs. Verkade himla roligt, och husse blev inspirerad att lära sig mer om kosthållning, näringslära, träning och avslappning. Jag TROR han menar för både hund och människa. Vi får väl se!

Helt vanliga saker

När Boo kom till oss var hon en rädd hund. Det bär alltid emot att säga det - och gör jag det så vill jag alltid att den jag berättar för ska förstå orsaken: hennes mamma var hemlös. Hon bodde sin första tid på ett hemskt "dog pound" på Irland. Hon skiljdes från tiken för tidigt. Alltså: det är inte vi som skrämt henne!



Och det är det ju inte - under vår tid tillsammans har hon utvecklats enormt, långt bättre än den instruktör vi hade först trodde vi kunde våga hoppats på. Hon har fortfarande en del rädslor kvar, men på det stora hela är hon idag en trygg hund. En trygg, glad och välmående ettåring som det bara kommer gå framåt för.

Varför skriver jag detta nu? Jo, för att förstå hur vi kan bli så glada när hon gör till synes helt vanliga hundsaker! Första gången hon stal mat - det var så nyligen att jag till och med har hunnit skriva om det i den här bloggen - blev jag inte arg utan glad. Varje sak hon gör utan min bekräftelse är framsteg i självförtroende. Förutom när hon blir riktigt rädd - då agerar hon ut helt utan mig. Därmed inte sagt att jag eftersträvar anarki och en hund som lever rövare.

Men saker från senaste tiden: hon har så smått börjat kampa. Det är något jag verkligen vill bejaka, för det är en sådan bra belöning. Jag har fått tips från den instruktör vi nu går för att köpa ett tjockt rep i en seglarbutik, knyta ett par knutar på och sen inte ge till Boo utan leka med det själv. I en så där tio dagar eller tills vi verkligen ser att hon vill haaaaaa. Längtar efter det!

En annan sån där grej som kanske de flesta inte tyckt var så kul, men som gjorde mig så full i skratt: härom dagen var vi i gästrummet, Boo och jag och husse. Plötsligt börjar Boo flytta de rena, sorterade men ännu inte inlagda, kläderna som låg på sängen. Hon krafsade och drog, tog tröjor i munnen och riktigt bäddade. Inte förrän efter en stund insåg jag att hon höll på att "gräva ner" ett smaskigt märgben bland de rena kläderna. Mysigt, haha.

Och så till sist: sorkjakten! Jag låter filmen (min första youtubefilm!) här tala för sig själv.



(Och husse verkar tycka att det är nästan lika kul!) Vilken bra aktivitet det är - 20 minuters sorkjakt och vovven sover sött i flera timmar. Notera också jordfräsen i bakgrunden - det var den vi hade planerat använda, haha.

"Trofast"?

Idag var jag inne på en djuraffär för att inhandla ett regntäcke, en spårlina och en spårsele. Och precis när jag i godan ro går där och fyller min korg med ditten och datten ser jag att de säljer Limex "Trofast"-halsband, vars förlaga är Cesar Millans Illusion-halsband. Ett tortyrredskap designat att åsamka hunden så mycket smärta det bara går.


Så här ser de ut, Millanhalsbanden.



Anders Hallgren skriver så här om halsbandet:

Runt halsen finns ett antal nerver som går ut från kraniet. Ju högre upp de sitter, desto mer ytligt ligger de. Längre ner på halsen är de skyddade av muskler, men högre upp, speciellt uppe bakom öronen, är de oskyddade.
En av dessa nerver, trigeminus, ligger relativt ytligt och grenar sig till tre ställen i hundens ansikte. Enligt den kände engelske hundpsykologen Roger Mugford använder man tryck mot denna nerv i kinesisk tortyr, eftersom det medför så stark smärta vid tryck på den.

Kinesisk tortyr alltså!

Ett halsband som skadar hunden både fysiskt och psykiskt borde inte få säljas, och jag hoppas att det snart går samma väg som stackel och elhalsband. Jag uppmanar alla som ser ett dylikt halsband i en affär att protestera. Killen i kassan i den djuraffär jag var i hade ingen aning om hur halsbandet fungerar - vilket borgar för att det kommer användas fel. Han skulle ta upp det med sina kollegor, och jag hoppas att han blev så upprörd som han verkade. Maila Limex och andra företag som saluför det. Det är bara genom att göra sin röst hörd som det går att få bort dylika tingestar. Tyvärr är quick fix-programmen på teve som är så sjukt populära - Hundcoachen, Mannen som pratar med hundar och allt vad de heter - också djupt hundfientliga och gör mer skada än nytta. Jag hoppas att det snart kommer en tränare som visar hur det går till när man tagit steget över till den andra sidan: mjuka metoder, beröm, inga straff/korrigeringar, inga tortyrhalsband, kanske till och med en klicker?

Läs hela Hallgrens artikel här.

Viltspårskurs, hurra!

Idag var vi så äntligen iväg på viltspårskurs, Boo och jag. Fyra ekipage var vi, samt två instruktörer. Och hällregn och lerbad, icke att förglömma. Efter lite inledande teori, utdelning av klöv, blod och snitslar la vi första spåret. Relativt kort och enkelt över mossa. Boo tog det som en dans men visade inget direkt intresse för klöven. Men att bara se mitt lilla sprall full av koncentration leta sig fram: lycka!

När alla hundarna var klara med sitt första spår la vi det andra. Betydligt längre, över snårig terräng och i en u-form. Hur skulle detta gå? Efter fikapaus gick vi spåret och Boo tog även detta som en dans. Vid ett tillfälle hoppade hon upp på en stock, vände sig mot mig, och jag sa "bra, fortsätt" och hon fortsatte med näsan i backen. Fram mot klöven. Eftersom hon inte visat något intresse för den första gången hade jag även lagt lite kyckling vid målet för att hon skulle få en fin belöning. Men så efter lite jaktlek med klöven började hon kampa! Och leka! Och ta klöven i munnen och ruska, och busmorra och BÄRA klöven när vi gick mot uppsamlingsplatsen. I min värld är detta så stort att jag faktiskt började gråta lite av lycka. Så underbart!

Alldeles nyss kom vi hem, och då jag bar in klöven snodde Boo den, sprang ut på gården och lekte med klöven. Vi jagade henne (på vägen hem hämtade vi äntligen husse på flygplatsen), kampade, drog klöven i snöret och låt mig säga så här: hon gillar den!

Nu är det pizza för människorna och märgben för lilltjejen. Viltspår ftw!

Tyckte jag var så smart

Det är fortfarande biltvättsljud häromkring. Blir tokig på blåsten. Förutom den långa promenaden i förmiddags har det bara blivit korta snabbrundor för tjejen idag. Hurra för aktiveringsspel och andra inomhusaktiviteter såna här dagar. Vi tränade lite konster på vardagsrumsmattan ("snurra" har vi i läxa faktiskt på lydnadskursen, och den klarar hon galant med bara liiitet handtecken) och lite snabba sitt och ligg. Efter det lekte vi med Dog Fight ett par gånger (jag dubbelladdar den nuförtiden, men hon är snabb). Peppad av Lyztras färdigheter ska vi dock träna på att städa efteråt. Boo har inget vidare föremålsintresse alls, men det jobbar vi på. Jag tycker det är svårt dock.

Härom dagen när jag var på Rallylydnaden, och jag stod och pratade med tränaren började Boo plötsligt spontankampa med kopplet! Det har aldrig hänt förut och jag blev överlycklig. Jag vet att de flesta förmodligen skulle tyckt att det var en störig grej av uttråkad unghund men för mig är alla inviter som Boo gör tecken på att hon vågar ta för sig. Det var inte alls länge sen hon för första gången kom till mig i soffan och började dra i strumporna, krafsa med tassen på foten och knorra: lek med mig nuuuu! Hjärtat smälter för varje grej tjejen klarar, och jag peppar och peppar. Det är ännu en anledning till att klickerträning är så bra - det handlar bara om att säga ja, ja, ja! Bejaka varje sak som du vill ha - och ignorera resten. En del tror därmed att man låter hundarna löpa vind för våg. Så är det naturligtvis inte. Vi har regler där det behövs, och det är viktigt. Men där den traditionella tränaren skriker tyyyst när hunden skäller vid hundmötet belönar jag när Boo ÄR tyst, om så bara en sekund. Och de sekundrarna blir fler och fler (vid dagens hundmöten kom det inte ett pip ur tjejen, även om hon tittade långt efter den andra hunden. Och det är ju okej). Fasiken så mycket roligare för alla med den sortens positiva träning. Och eftersom hundar är opportunister och alltså gör det som är lönsamt så är det klart att hon bjuder på det beteende som ger klick och belöning (sen ska man minnas att det finns en anledning till att hundar skäller och bär sig åt vid hundmöten. I Boos fall är det en kombination av osäkerhet och frustration. Osäkerheten jobbar vi med hela tiden genom att göra hundmöten så trevliga som möjligt. Vad gäller frustrationen (hon vill fraaaaam och hälsa och leka) så är det nog knivigare faktiskt. Jag måste vara mer intressant än hunden. Och det låter sig inte göras varje gång.)

Nå var var jag? Föremålsintresse alltså. Jag har tidigare lyckats kampa några få gånger med en dödskalleapa hon har, men hon släpper snabbt, och förstår inte att det är okej att leka så. Har tillverkat en kampleksak av en gammal fårskinnskrage och en fleecefilt, men den är inte så kul ännu. Jag köpte massa små mjukisdjur på loppis i somras som jag tränar Boo att lyfta och lägga i min hand. Men eftersom det inte går så jättebra har jag varit lite lat. Ska lägga krut på det framöver. Ska bli intressant att se om hon visar intresse för klöven i morgon på viltspårskursen.

Dagens inomhusaktivering var det. Vi spelade alltså Dog Fight ett par gånger, men så tänkte jag göra något riktigt klurigt. Jag laddade Busy Buddyn med blodpudding och viltost, la den i en tom kartong, la kartongen i en plastlåda, la några godisar på lådan och virade in hela klabbet i en filt. Precis sånt som Boo brukar älska.

Men nääää sa Boo, tråååkigt. Och la sig bredvid katten i stället.



Jag ska köpa mig en bra kamera så jag - och ni - slipper de korniga, och av någon teknisk anledning pyttesmå, mobilbilderna. Och Busy Buddyn får följa med i bilen i morgon, laddad och klar som den är.

Ps.

Om man inte har några gyttjepölar tillgängliga kan man alltid klafsa lite i strandkanten, hälsar Boo.

Berikning och aktivering

Men så prick när jag satt här i soffan och bloggade så kände jag hur det kröp längs med ryggen. Jag lutar mig fram och ser hur filten vi har över soffan rör på sig! En liten mus minsann, som bosatt sig i myset mellan soffkuddarna. Jag fick så klart fånga den, passade på att ge den lite mat i form av en äppelbit och en bit muffin (som egentligen skulle packas ner till fikat på kursen) och en kattmatspellets (hehe, hur sur tror ni katterna skulle bli om de fick veta att jag gav deras mat till MÖSSEN?). Lilla modiga musen satte sig så förnöjt och åt i min hand! Fast lite drama blev det när Boo fick nys på att jag hade en ny rolig leksak i handen - och musen samtidigt fick för sig att springa från min ena hand, till den andra via ryggen. Var livrädd att den lille parveln skulle hoppa ner på golvet och bli Boo-lunch. Men inte då. Nu är den i tryggt förvar i stallet och Boo har fått lite viltaktivering i form av OERHÖRT intressanta dofter i soffan. För jodå, den lämnade lite spår. Jag föredrar att se det som dricks!

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder

Idag var det då egentligen dags för viltspårskurs. Vaknade i morse och det lät som om jag bodde i en biltvätt - regnet piskade mot rutorna och vinden kastade omkring träd och trädgårdsmöbler över tomten. Well, well tänkte jag: ur och skur, here we come. Men nyss ringde Sara och sa att kursen är inställd idag, ety nybörjarhundar ska inte tvingas ge sig på spår som flyter. Hon är klok, den där Sara! Jag har dessutom en hund som hatar regn men älskar vattenpölar och lera så detta passar henne alldeles utmärkt.





Eftersom teet redan var upphällt i termos och bullarna och grisörat nepackat så kanske jag sätter på Boo täcket och så har vi picknick i stallet. Ut måste vi ju hur som helst.

Kor och hagel

Jag vet inte riktigt var den här veckan tagit vägen. Veckan som gått sedan de Fem Fantastiska Dagarna, alltså. gäster i helgen, och kurs i både tisdags och onsdags. Annars mest bara vardag. Jag vet vad jag inte gjort i alla fall - sammanfattat konferensen som jag nu lovat flera gånger. Slarvigt! Jag läste dock igenom mina anteckningar härom dagen och kan glatt konstatera att a) de är läsliga b) det som står är lika bra som jag minns det. Och jag ska sammanfatta. Jag vill det! Kan i alla fall konstatera att uppdateringar en gång i veckan är urtrist (och föranleder milslånga inlägg när de väl kommer). Ska bättra mig.

Veckan som gått har mest ägnats åt vanligheter. Lite lydnad, lite rally, många långa promenader i det fina höstvädret. Eller "fina" förresten - det extremt ombytliga. Den som döpte aprilväder till aprilväder borde tänka ett (halvt) varv till och sätta epitetet oktoberväder på det vi har nu: sol, storm, hagel, regn och så supervarmt och fint.

I tisdags var det superduperfint väder (nej det är inte väderbloggen ni hamnat hos!) på morgonen då vi tog vår vanliga morgonrunda till stranden, Boo och jag:



Bry er för all del inte om all äckeltång bakom den vackra hunden. Den vackra hunden rullade sig strax efter i tången och förde härlig havsdoft med sig hela vägen hem...



Själva strandrundan är inte så himla kul, eftersom vi måste gå nästan en och en halv kilometer längs med landsväg innan vi kommer ner till stranden. Jag brukar passa på att öva lydnadsmoment vid landsvägen. Gå fint i koppel, ligg, sitt och sånt, så kan vi båda gå lite mer fritt längs med vattnet.



Nedan några bilder på vår favoritskog, den som Boo kan springa lös i. Härlig är den, med massa roliga stenar, diken, nedfallna träd och roliga kullar. Som gjort för att leka skogsagility och bara busa i. Här har vi riktigt lajbans! Bilderna nedan gör inte skogen rättvisa riktigt, med andra ord. Boo har blivit så bra på att följa målhanden att hon nu både hoppar över och kryper under - samt kommer som ett spjut när jag använder den vid inkallning - med hjälp av den. Roligt!







Idag tog jag mig tiden att åka till Häckeberga igen för att gå "vår" nya runda. Unos runda heter den, tar drygt två timmar, är föredömligt skyltad och bjuder på massa mysiga saker. Och varierad terräng, det gillar vi! Kolla själva.


Lillgumman är hemskt förtjust i att hoppa upp på saker - stockar, stenar och så vidare. Där får man så klart posera lite. Brukar passa på att träna lite "sitt, stanna", eller puss, eller vacker tass däruppe, för att få lite koncentration.





Någon som vet vad de här skönheterna är för sorts kor? Så fantastiskt vackra, jag ville mest bara gosa med dem. Tänk om alla kor hade det så bra. Tjurar också förresten, de och kalvarna behöver ju inte gå ute alls enligt lagen. Här gick de blandat - kor, kalvar och minst en tjur. Härligt!





Lååångt framme skymtar en man med käpp. Såna är läskiga tycker Boo och medan han passerade fick vi lite miljötränat också. Boo såg honom på långt avstånd bakom oss, och vägrade röra sig framåt. Jag satte mig "i ryggsäcken" och pratade lugnande, och mannen passerade utan att Boo sa något. Utstirrad kände sig nog farbrorn och jag kände mig tvungen att säga något. När han fick höra att Boo var rädd gömde han käppen och såg ledsen ut. Fina farbrorn!


Precis när vi kom ut ur skogen och upp på högsta punkten - Järnhatten - började det hagla! Så knasigt. Det är alltså inte mjäll på Boos rygg.







Lite blandad kompott. Man hinner mycket på två timmar!


Ytterst märkliga träd...


Fina snidade skyltar längs med vägen. Uno är visst en man som gått den här rundan jämt och ständigt, och i åttioårspresent fick han den uppkallad efter sig. Ballt!


Precis innan parkeringen är det så här mysigt. Och stället är ganska välbesökt - vi såg fyra hundar och en några orienterare - men så pass stort att det inte känns trångt. Faktum är att det bara var farbrorn vi stötte på längs med vägen. På helgen är det annat så klart.


Och så till sist en höstbild. Bästa årstiden, inte sant!

Pytt i panna

Idag ringde telefonen med ett meddelande att kvällens Rallylydnad var inställd. Tack och lov för det - jag hade inte alls planerat för kurs! Har varit helt trött och seg idag - efterdyningar av först influensa och sedan De Fantastiska Fem Dagarna. :-)

Hurra för internet! Igår kväll kunde jag följa Runar Naess föreläsning om vargar och hundar på Högskolan i Dalarna - samtidigt som jag satt i sängen och provade mina nya massagemoves på Boo (vi får nog träna lite mer, hon verkade tycka det var skönt men lite långdraget). Toppenföreläsning, massa saker därifrån snurrar just nu i mitt huvud. Framförallt om ledarskap och dominans. Återkommer med det i morgon.

Så har jag läst en kanonbra liten bok idag också. Boo och jag ska på viltspårskurs nästa helg (SOM jag längtar!) och till den hörde Aktivera din hund genom viltspårning av Kristian Carlsson som på ett busenkelt sätt tar upp precis hur man kan göra från första gången till anlagsprovet. Rekommenderad läsning!

Nästa vecka blir alltså kurstätt märker jag: lydnad tisdag, rally onsdag och viltspår lördag-söndag. Tre olika utbildningsanordnare dessutom, eftersom variation är en braaa sak. Tursamt nog har jag ägnat den här kvällen åt att skära ungstorkad lycklinglever i småsmå bitar. Så att vi är redo för inlärning, alltså.

Back to business

Jag är helt knockad av intryck från click to calm-seminariet jag varit på de senaste fem dagarna. Så sjukt bra. Så bra! Tänk om jag vetat allt jag vet idag (inte bara de fem senaste dagarnas kunskap dårå) när Boo kom till oss i januari. Hur långt hade vi varit då? Hon har varit med mig under de två sista dagarna, med som demohund, med som success story. En hund som kommit så långt - genom klickerträning. Jag är helt slut, men Boo tar det med ro. Så duktig var hon: i ett litet rum med 35 stirrande par ögon, en videokamera (okej, den kanske jag var med nervo inför :-)), en hoper hundar. Upp på scen och göra saker i allt detta. Click and feed, click and feed. "Is Boo´s mum ready? Do you have your cookies?". Ett gulp, en nick, och så iväg. Alltså, jag vet att jag låter förvirrad, men detta är så stort. En mer sansad redogörelse kommer.



Så såg skruttan ut när vi vid ett tillfälle fick vara bakom skärmen (en barriär för att inte hundarna skulle exponeras för varandra för mycket för snabbt. Det är ju trots allt reaktiva hundar det handlar om.) Efter en stunds rastlöshet, följt av att hon bjöd på lite beteenden (puss, sitt, ögonkontakt, vacker tass etc) fångade hon en fluga, hihi, för att sedan sova en stund. Jepp, tjejen var avslappnad, och jag stolt som en tupp. Men morgonens busrussession i lerskogen gick nog inte av för hackor den heller.

Återkommer med sånt som inte bara är Boo-relaterat som jag lärt mig under fem helt fantastiska dagar.

Uttråkad

Jag är fortfarande sjuk! Usch och blä. Mest förundrad är jag dock över Boo som väljer att hålla mig sällskap i sängen. Husse tar henne naturligtvis på alla promenader och ser till att hon får det hon behöver - men så fort de kommer innanför dörren, eller så fort de är klara med någon aktivitet - lägger hon sig bredvid mig och viker inte från min sida. Någon gång har hon sprungit till sin tugglåda och hämtat ett grisöra, eller hämtat en pipis men annars väljer hon mig. Gör mig lite beklämd faktiskt. Fast samtidigt är det underbart skönt med en hund som inte klättrar på väggarna när hon behöver vara i stillhet. Hur som helst hoppas jag vara frisk snart - jag klättrar snart på väggarna, nämligen.

Jag är sjuk...

...och Boo har fått vara med husse på tu man hand i skogen. Inte dem emot! Tvärtom är det bra att Boo och husse får bonda utan mig - hon är hemskt mattig. Och det är inte så konstigt: det är ju med mig allt kul - utom fotboll - händer. I går kväll gick jag och la mig i gästrummet eftersom jag kände mig krasslig, och Boo fick sova uppe med husse. Halv sju vaknade jag av att hon stod och gnydde vid dörren och undrade var jag var. Tvärtom händer inte. Lite sorgligt.

På vägen hem från skogen åkte de in på McDonalds och köpte ostburgare. En styck. Varken Anders eller jag äter kött, så det var enkom till lilltjejen. Hon hade älskat den och glaffsat i sig i två stora tuggor. Nu ligger hon bredvid mig och drömmer. Kanske om hur hon la ner det stora bytet invirat i papper?

Vad som eventuellt försiggår i ett Boo-huvud just nu

* att rulla sig i kobajs är JÄTTEJÄTTEMYSIGT
* att gå omkring och lukta kobajs i massa timmar är NAAAAJS
* att behöva duschas och shamponeras är ÄCKLIGT
* att springa som en tok och rulla sig i gräset efteråt är KUUUL
* att mysa med matte och massa handdukar och filtar är HÄÄÄÄRLIGT
* att få massa kyckling av husse är SUPERSMASKIGT

Summa summarum: att rulla sig i kobajs innebär jackpot!

Tur kanske, vid såna här tillfällen, att hundars förmåga att koppla ihop ett och ett inte sträcker sig längre än några sekunder!

Rackarhund

Idag när vi skulle hämta Anders vid flyget passade jag på att åka till Genarp för att gå en av de utmärkta (som i markerade) slingorna, till skillnad från igår när det blev vandring mer på måfå. Det första Boo gjorde var att slänga sig i en gyttjepöl full med kobajs. Hon stinker som en ladugård och fick INTE följa med in på flygplatsen. Bra miljöträning eller ej: det finns gränser. Rundan - som hette Unos runda - var jättemysig. Kuperad och i varierat landskap. Cirka två timmar tog den, och det är ganska lagom.

Det första vi gjorde när vi kom hem var och kokade kycklingfilé. Dels är det det bästa Boo vet och dels är det snällt mot hennes mage som varit lite mullrig. Jag rev av en bit för att träna på att gå in i buren - eller kojan som jag kallar den för tanken är att den ska bli en trygghetszon när jag är på kursen med henne - men när jag vände ryggen till stal hon hela filén från diskbänken! Det är första gången hon stulit mat och den måste slunkit ner på en microsekund. Rackarhunden.

Men okej, nååååågra bilder på Boo har jag ju:

Vilken härlig vecka!

Jag har insett att jag måste skaffa mig en liten behändig kamera. Om jag hade haft en kamera denna veckan så hade ni fått se bilder från när jag och Boo...

... i söndags tillsammans med Anders, Roger, Sara och deras två tollare Elsa och Svea var på en mysig promenad och picnick i Skrylle. Hundbilder hade det blivit så klart, men också vyer över södra Skåne och det gamla kalkbrottet.

... i måndags gick i ösregn i våran favoritskog, där Boo springer lös mest hela tiden.

... i tisdags vandrade längs med havet där vi bor, miljötränade på grannen som kom dragandes på en pirra fylld med gamla tomma dunkar (superläskigt tyckte Boo) och dessutom passerade grannhunden tyst, lugnt och fint för första gången. Klickerträning ftw! Dessutom hade jag kunnat ta en bild av när jag var på det första passet i "Positiv lydnad" på Hand med hund. Det var dock utan Boo, eftersom det var första passet. Bra upplägg tycker jag som är rätt förtjust i teori.

... i onsdags begav oss till Skrylle igen, denna gången för att träffa Emma och hennes härliga vovvar Toto och Nikita. Dessutom hade hon lilla fluffbollen Tindra med sig som extra bonus. Vi gick hundslingan, vilket betydde att hundarna kunde vara lösa. Dessutom fanns där små skojigheter i form av stationer där man kunde göra roliga saker med hunden; hoppa hinder, träna platsliggning etcetera. Alla hundarna skötte sig exemplariskt, och vi kunde träna hundmöten i grupp. Kul! På vägen hem åkte jag och Boo förbi Zoogiganten där jag inhandlade lite snusk (torkad lunga är favoriten), en ny kissele och lite aktiveringsleksaker. Det hade ni kunnat se bilder på om jag haft en liten kamera. På eftermiddagen kom mamma och pappa, och därmed Boos tredje bästa människor. En riktigt glad Bosse hade ni fått se bild på då.

... i går, torsdag gick vilse i Häckeberga naturvårdsområde, hamnade vid Romelestugan och till sist i Genarp och tack vare det var ute i fyra och en halv timme i stället för planerade två. Men hittade helt gudomlig natur och insåg att det är från Genarp man borde gå. Jag tränade inkallning (i långlina) i en hage full med får (snacka om störning!) och gick över en träbro fullastad med barn. Dessutom hade ni kunnat se bilder på hur Boo och jag ser ut när vi tränar rallylydnad vilket vi gjorde på kvällen när vi var på Rallykurs på Hundens utbildningsakademi. Kanske hade jag, om jag haft en liten smidig snabb kamera, även fångat den gigantiska vildsvinsgalten som kom gående i sakta mak över vägen på väg hem på bild. Hjärtat slog dubbelvolter av glädje!

... idag vandrade längs med havet, tidigt, och solen sken som den bara gör i september.

Vilken härlig hundvecka va! Jag önskar att jag hade bilder på allt skoj vi gjort, eftersom man glömmer så lätt. Fina hundar, härliga människor, bra tips och tricks. Boo har förresten lärt sig gå slalom mellan mina ben samt följa min hand - målhanden - i svängar under den här veckan. Vi har tränat på att backa och jag har börjat lägga på signalordet "sidan" när jag vill att hon ska gå fint nära mig på vänster sida.

Och veckan är ju inte ens slut ännu! I eftermiddag ska jag och Boo tillbaka till Genarp och gå en av slingorna därifrån (lite mer modesta två timmar) innan vi hämtar Anders vid flyget och i morgon ska vi på Hand med hunds jubileum, eftersom alla tillfällen att miljöträna är bra tillfällen.

Akademikerträning av hund?

Jag läser böcker till kursen - tjatade mig till litteraturlistan och sedan klickade jag i rask takt beställ på nästan alla. En del av dem hade jag sedan innan men de flesta blir nya bekantskaper. Just nu läser jag Emma Parsons Klickertäning och lugnande signaler. Hittills bra, även om jag alltid ryggar inför alla hjälpmedel: munkorg, halti, uppbindning. Nej, min hund är förvisso inte aggressiv och jag vet inte hur det är att vara rädd att ens hund ska bita, men jag vet hur det är att ha en hund som hänger i kopplet och bara vill fram, fram, fram. Så fort det är en annan hund i närheten blir Boo en annan hund hon med. Skäller, morrar. Får hon hälsa går beteendet över på ett par sekunder. Klickar jag och belönar så lugnar hon sig också - men då gäller det att jag läst av henne rätt så att jag vet att hon är på väg att gå i spinn. Har hon väl börjat skälla, hoppa, morra, resa ragg är det lika bra att gå därifrån. Nå, förutom hjälpmedlen verkar boken väldigt sund och bra, och jag ska strax sätta mig och läsa resten. Ska bara äta en alldeles för sen lunch först. Och ta ut Boo. Men sen!

Tidig, tidig morgon

Det ligger en trött liten hund bredvid mig. Det regnar, och har regnat större delen av dagen. Ovanligt, hela sommaren har varit snustorr. Jag tillåter oss att vara lite lata. Vi gick upp kvart i fem i morse för att köra Anders till flyget. Sedan åkte jag och Boo direkt till skogen för en tvåtimmarsrunda. Helt underbart skönt att vara där så tidigt - kvart över sex stod klockan på när vi vandrade iväg.

Jag körde till Häckeberga, eftersom flygplatsen ligger i närheten, och gick längs med sjön där. Tyvärr måste hunden hållas kopplad eftersom det är naturvårdsområde, men det kanske var tur idag: ett rådjur dök upp och Boo for efter med sådan kraft att långlinans handtagsögla brast! Hon springer aldrig långt och var tillbaka efter ett par minuter, men jag var orolig att hon skulle fastna i något med femton meter lina släpande efter sig. Jag har den senaste tiden haft henne lös i en helt fantastisk skog alldeles i närheten här, och trots att vi stöter på rådjur under så gott som varje tur så sticker hon inte. Hon kan möjligen springa dit där hon såg rådjuret först för att sen vimsa lite i doftspåret, men springer efter gör hon inte. Kanske var det inte ett rådjur idag utan en hare? Vegetationen var så tät att jag inte hann se vad det var.

Ingen skada skedd som tur är. Det skjuts så mycket i skogarna, och det gör mig illa till mods att höra knallarna. Boo har på sig reflexväst i neongult, och jag funderar på att skaffa mig en lika färgglad utstyrsel.

Resten av dagen har tillbringats städandes, läsandes (Klickerträning och lugnande signaler av Emma Parsons - jag ska på femdagarskonferens med henne om ett par veckor, ska bli väldigt intressant) och så lite träning. Inspirerad av boken påbörjade jag momentet att få Boo att se mig i ögonen på signal. Hon ser mig bra i ögonen - det har vi tränat på länge - men av någon anledning har jag inte lagt på något ord. "Kontakt" bestämde jag mig för. Det gick rätt så bra.

Sedan gjorde jag några köttsök: stanna-sitt-sök, där jag la kött högt upp i ett träd på flera olika grenar. Roligt att se att hon verkligen tycker det är kul med söket, innan har hon GÅTT fram men nu flyger hon som skjuten ur en kanon. Sen att hon ibland blir för ivrig och missar det trots att hon passerar med nosen bara centimeter ifrån är en annan sak. Övning, övning! Hon blev till och med så otålig att hon inte satt kvar, det måste vi träna mer på också. Precis när vi busat runt en stund började det ösregna, och det har hållit i sig nästan hela dagen. Verkar dock klarna nu - skönt. Ska strax ut igen.

För övrigt har jag lite hastigt och lustigt bestämt att jag ska ut och vandra. Boo och jag, och så två tjejer till med deras hundar (fyra allt som allt). Bo i tält och vandra. Kul kul kul! Hoppas skrutten orkar, hon är ju bara ett faktiskt. Förresten: hoppas JAG orkar! Släpa rygga och allt. Nå, vi tar det inte så avancerat. Var och köpte torrfoder till Boo istället för färskfodret (enklare att släpa på). Hon kastade sig inte direkt över det, men det gör hon inte med färskfodret heller. Jag vet ingen hund som måste mutas för att käka upp färskfoder. Hm, inte som andra vovvar.

Jaha, trött skrev jag - men nu tittar hon uppfordrande på mig. En liten runda och så ett aktiveringsspel på det kanske?

En iskall januaridag

För snart åtta månader sedan fattade vi ett beslut som skulle förändra vårt liv. Vi beslutade att utöka familjen med en hund. Detta är historien om hur lilla rädda Boo hittade hem till oss, och in i våra hjärtan. Och hur kärleken till henne vände allt upp och ner.

En iskall januaridag satte jag och min man oss i bilen för att köra till Knutby utanför Uppsala för att titta på valpar. Hos organisationen Hundar utan hem hade jag sett bilder på supersöta valpar. "Sociala matvrak. Finns både långhåriga och korthåriga." stod det i presentationen på hemsida. Inte mycket att gå på med andra ord, men jag skickade in en intresseanmälan på nyårsdagen, och bara ett par dagar senare var vi på väg. Efter att vi blivit intervjuade om hundvett och vår syn på ditten och datten som hade med hundar att göra fick vi så äntligen träffa valparna. Åtta stycken överlyckliga krabater. Sex schäfer/border collieblandisar och två staffeblandisar. Hur skulle vi kunna välja?

Vi gosade, busade, tittade, myste och kärade ner oss. Efter en stund var det en liten parvel som kröp in i min mans knä och la sig tillrätta. Efter en stund kom samma valp och gjorde samma sak hos mig. Det var lilla Boo.

Det fanns inget att tveka om, den lilla tiken hade valt oss. Så kändes det. Jag bar ner henne för trapporna och efter att vi fyllt i alla papper så bar jag henne genom den gnistrande kalla januarikvällen ut i bilen. Hon satt i mitt knä hela bilresan hem, en och en halv timme. Hon somnade efter en stund, och jag satt blick stilla hela tiden.

Efter några veckor insåg vi att vi hade fått hem en valp med massor av energi och livsglädje. Men... där fanns också stora rädslor. Den första tiden märkte vi inte det så mycket, vi gick mest i skogen, Boo och jag, och där trivdes hon som fisken i vattnet. Totalt fysiskt orädd dundrade hon fram över stock och sten, genom is och snö, for som ett huj under granarna. Lös hela tiden. Men om vi mötte någon skällde hon, och skällde och skälde. Kastade sig mot marken, livrädd.

Hon var när vi hämtade henne arton veckor, och jag vet inte vad som hänt den första tiden. Hon föddes i ett dike på Irland, togs till ett uppsamlingsställe där hon, de fem syskonen och tiken skulle avlivas. Räddades till ett annat dog pound av Hundar utan hem, och fördes till Sverige två månader gammal.

Vår resa är bara påbörjad, men de här första sju månaderna har innehållit så mycket övningar av alla slag. Miljöträning har legat i fokus. Att vänja Boo vid människor, hundar, städer, ljud. Vi har kommit så långt. Igår var vi övningskipage för dem som gått hundinstruktörsutbildning på Hundens utbildningsakademi, och Boo klarade det med den äran. Jag är inte osäker när jag tar med henne någonstans längre. Idag har jag haft henne lös i skogen igen efter sommaruppehållet och det gick alldeles utmärkt.

Och i mitten av november börjar jag själv hundinstruktörsutbildningen på Hundens utbildningsakademi. Det hade jag nog aldrig anat den dagen i januari då jag hämtade mitt hjärta.