onsdag 12 januari 2011

Spelets regler

Jag tänker mycket på det här med regler just nu. Regler som ska gälla för den lille marodören, som ska göra att det funkar bra i framtiden att leva och träna. Han är ju så snabb och enkel, men också ganska hetsig emellanåt. En regel är att inte smaka på katten, trots att hon vajar med svansen så inbjudande. En annan regel är att inte kasta sig mot ytterdörren, eller över matskålen.

Med Boo känns det ganska ofta som om spelets regler kastats om och jag gör helt tvärtom mot hur det brukar vara. Henne uppmuntrar jag att sno mat och bita sönder saker. Hennes modträning är viktigast av allt.

Nu på morgonen har Boo och jag lekt lite söklekar. Vanligtvis, om man tränar specialsök i rum till exempel, så ska hunden jobba självständigt. Det är en bra regel, och så klart nödvändigt när man kommer ut i skarpt läge och föraren faktiskt inte har en aning om var narkotikan, till exempel, finns. Det kanske inte ens finns nån. Då måste man kunna lita på att hunden jobbar självständigt och veta att den är uppgiften mogen. Och hunden måste veta att den faktiskt har mandatet att klara sig på egen tass.

Men Boo som både är vek och självständig, och inte så motiverad av att arbeta ihop med mig alla gånger och till råga på allt inte så jätteentusiastisk över godis, gäller andra regler. Vi håller på att packa, och överallt står kartonger och möbler på "fel" ställen. Detta utnyttjade jag idag när jag tog med mig Boo in i bortre delen av huset, satte henne och placerade ut små små bitar av kokt kycklinglever på golvlister, fönsterkarmar, kartonger, långt in under stolar och så vidare. Hennes jobb är att leta reda på godiset. Men sen ändrar jag reglerna så att jag finns där om hon behöver mig för att nå. Hon får bättre självförtroende genom att jag blir jubelglad när hon hittar - och vågar därmed hoppa upp med en tass på stolen för att nå godiset. Vågar hon inte ända fram denna gången vänder hon sig till mig och ber om hjälp.

Så spelets regler är att hon självständigt nosar upp biten och berättar för mig var den är (nosarbete), hon sträcker sig så långt hon vågar under stolar, över bänkar, upp på lådor (modarbete) och vänder sig till mig när hon verkligen inte klarar det, så jag kan sänka kriteriet något (samarbete).

Som jag ser det: win-win-win. Bonus är en tröttnöjd Boo som nu slaggar tungt på mina fötter.

1 kommentar:

Cecilia sa...

Det där har jag också funderat över, kanske är det inte bra & roligt om valp också flänger upp på skrivbordet och fördiskar skålar, även om jag medvetet lämnat skålen där till Vinna idag? Kanske får vi ha hälsningsregler, där Vinna bara får jubel när hon studsar mig i magen? Kanske ska man inte skratta glatt när valp massakerar saker, eftersom det faktiskt är rätt mycket tuggvänligt i nåbar höjd? Jag förstärker väldigt mycket ouppfostrade fasoner hos Vinna, helt klart. :P