Gnat- och tjatfällan, eller så försöker jag sluta bli en curlingtränare

Jag kom precis in från ett härligt träningspass med tre glada hundar, där fokus har varit ett och samma för alla tre: tjata på mig för att få mer. Jag har en stor brist i min hundträning (å, jag har säkert många brister, men nu är det speciellt en jag vill fundera lite på) och det är att jag inte låter mina hundar ta ansvar. Jag faller hela tiden i fällan att - även om det är aldrig så lite - hjälpa dem. I stället för att ha is i magen och vänta ut dem så skiftar jag position för att få igång dem. Jag tror att jag upphört med att kalla på dem, men jag vet att jag har väldigt lätt för att falla i den fällan också. Och i stället för att låta dem söka sig mot godiset eller leksaken så sträcker jag fram godiset mot dem, eller skakar lite på leksaken.

Numer är jag ju väldigt medveten om att jag gör det, och jag försöker sluta, men det är svårt. Svårt för att det är så förstärkande med en hund som verkar till synes ointresserad men som vaknar till liv och kommer rusande när jag gör nån liten grej. Men det ska ju inte vara mitt ansvar att visa hunden "här är din godisibit, så hääääär får du den". Om inte det jag erbjuder är så intressant att hunden säger "får jag får jag får jag?" så kanske det inte är tillräckligt bra. Och så är det naturligtvis inlärt. Varför ska hunden luska ut när jag vill att nästa repetition ska börja om den får svaret serverat av mig? Hundar är väldigt smarta djur, varför göra nåt i onödan?

Så idag gick jag ut med en plan (med tre planer - mina hundar är så olika att jag måste ha en plan per hund. Minst.) för att få hundarna att be om mer.

Med Gip lekte jag den här leken och där låg fokus dels på att han ska göra snygga ingångar (så klart), dels att HAN fick starta varje repetition (efter att ha släppt leksaken på "tack") och att han fick söka sig mot leksaken (fick den inte intryckt i munnen). De första repetitionerna var ganska tråkiga. Gip tittade bort, åt gräs, vädrade i vinden. Men när det inte kom någon uppmaning eller påminnelse från mig så var han ganska snabb att börja ge mig utgångsställningar. För varje repetition blev det allt kortare latenstid, fram till att det inte var någon fördröjning alls. Jag gjorde 2x5 repetitioner med en kort paus mellan, och jag blev förvånad själv över hur snabbt han köpte sitt ansvar. Nu är det ju inte ett nytt koncept för honom utan något jag strävar mot hela tiden, men senaste tiden tycker jag mig ha tjatat mer igen. Tjatat och pratat. Kanske till och med lockat och visat emellanåt? Inte bra. Eftersom jag emellanåt slängde leksaken som externbelöning började hans ansvar redan där - att hålla koll på var den hamnade. Allt detta ledde till att jag snabbt hade en hund som inte åt gräs, inte kollade på annat och inte vädrade i vinden. Och utgångsställningarna blev snyggare när han blev mer fokuserad. Bra där!

Mixi är en typisk crossoverhund, det tror jag jag skrivit tidigare. Hon gör glatt och snabbt allt man ber henne om, men hon gör ingenting om hons inte först blivit tillsagd att göra det. Om hon springer framför på promenaden och jag bestämmer mig för att vända så vill hon att jag först berättar för henne att hon också ska vända. Annars står hon och tittar. Hon köper miljösignaler jättedåligt, att sätta sig spontant vid matdags är till exempel jättesvårt. Så för henne gäller det att bejaka allt som visar på egeninitiativ. Idag blev det bus. Eftersom jag ville ha henne entusiastisk och det om gör henne mest vild är pinnar, så lekte vi med två pinnar. Hon kan inte släppa på passivitet eller klick, men däremot på tack, så jag höll helt enkelt en pinne i vardera handen och lekte med den ena, blev still, sa tack och höll fram den andra. Hon tyckte det var helknäppt först men ganska snart så köpte hon idén. Till sist kunde jag kasta iväg ena pinnen och hon kom med den - släppte - och fick den andra. Att kampa med pinnar och en något klumpig hund är inget som rekommenderas - jag har tandmärken i underarmarna, skrapsår i händerna och en söndersliten tröja som bevis för det. Men också en hund som fick ta ansvar och som fick tänka. Hon ligger utslagen på golvet nu.

Med Boo är det ju en tredje svårighet, nämligen en lång historik av att jag tar allt ansvar i träningen. Jag har väldigt svårt att inte peppa, locka, uppmuntra och tjata när det kommer till Boo, och har därmed en hund som förväntar sig förstärkning för vad hon än gör (tjat och gnat och lockande när hon är passiv är en stark förstärkare). Dessutom är hon inte alltid jättesugen på leksak. Hon har ett kaninskinn som bästa Ingerid gjort en finfin leksak av, med långt snöre, bjällra och pip som hon gillar. Idag tog jag det säkra före det osäkra och tog med mig en leksak i fårskinn som har en ficka för godis och pip. Fylld med skinka är den jättebra, hälsar Boo. Hennes pass hålls superkorta, speciellt när det är leksak inblandat, så vi hann inte många repetitioner. Däremot fick jag en entusiastisk Boo rakt igenom. Hennes första ansvar var att ta kontakt med mig. Ögonkontakt blev till klick och så ansvar nummer två - söka sig till leksaken, som då ibland magiskt öppnades eller kastades iväg. Eftersom hon inte apporterar så blev hela leken när jag kastade att vi sprang tillsammans mot leksaken och den som hann först lekte med den. Öppnade den och levererade godis gjorde jag bara två gånger, och jag bytte inte heller mot godis, utan hon fick ge kontakt igen direkt.

Detta är något jag måste ha koll på hela tiden. Jag är så van vid att uppmuntra och prata att jag gör det utan att tänka efter trots att jag vet att det straffar sig i längden. Så mitt ansvar är att lägga upp övningen, berätta när hunden gör rätt och leverera belöningen. Borde inte vara så svårt.