onsdag 19 januari 2011

Make every minute count


Varför låter det så mycket snajdigare på engelska kan man ju fråga sig? Nåja.

När man har en valp blir det så uppenbart att allt som sker är inlärning, oavsett om jag är närvarande eller inte. Gip är en företagsam ung man och han klurar gärna ut lösningar på allt möjligt. I går kväll kom han på att om man hoppar upp på en stol så når man det som finns på bordet. Det var en väldigt tydlig problemlösning, och det skulle vara omöjligt att radda upp allt han lärt sig under sina fjorton veckor. Eftersom jag vi tränar shaping är han redan mycket skicklig på att klura ut vad jag vill så att han får sin belöning - men mesta inlärningen sker utan min direkta inblandning. Eller med min inblandning trots att jag vet bättre. Som det här skällandet... Gip är en verbal kille och har mycket ljud för sig hela tiden, men nu har han fått förstärkning i form av uppmärksamhet när han skällt tillräckligt många gånger för att befästa det beteendet. Utsläckning pågår (medan vi får tinitus på kuppen...).

Och om varje minut räknas i ett valpliv så borde det ju göra det även för den vuxna hunden. Men hur ofta är inte hund och förare ute på två helt olika promenader, till exempel. Bara snöret dem emellan gör att de går samma väg. Hunden roar sig på sitt håll och föraren pratar i mobil och roar sig alltså på sitt håll. I stället för att ta tillvara på tiden tillsammans. Jag menar absolut inte att man behöver träna lydnad hela promenaden, men att man åtminstone är närvarande i varandra. Låter det flummigt? Okej, men såhär då: se det som ett träningstillfälle och se allt bra hunden gör. Belöna när den gör rätt och kanske träna på det som inte går så bra.

Idag på min och Boos promenad körde jag ner till Smygehuk. Tycker det är himla bra att gå där - hamnen med sina dofter och intryck, en härlig äng att gå över, en lång orörd strandsträcka. Massa grejer att hoppa upp på och undersöka. Dessutom ganska så folktomt en onsdagmorgon i januari då det småregnar. Perfekt förutsättningar för att göra nåt roligt. Jag är inte så mycket för att promenera bara för promenerandets skull, så det passar utmärkt.

Som jag skrivit tidigare så är Boo rätt svår att entusiasmera, men hon går att engagera i arbete om det är kravlöst. Att hoppa upp på saker ger henne självförtroendekickar och ett "hopp upp" är hennes roligaste signalord. Hon var lös nästan hela rundan och eftersom jag gav henne små uppgifter så var vi ändå ute tillsammans. Och hon har inte bara sprungit runt och vimsat utan faktiskt fått göra något också.

Och vi gör framsteg. Det kom en hund när Boo var lös, men jag kunde lätt kalla in och ha henne vid min sida utan att hon growlade. Och när hon var kopplad kom det en gullig pensionär på cykel som ville prata. Och då satt hon vid min sida och åt godis. Fina Boo!

(För den som undrar och oroar sig över Gippens bogleder: för att komma upp och ner på kartongerna hoppar han via fåtöljen, upp på ryggstödet, upp på ena kartongen till den andra som han står på på bilden.)

Inga kommentarer: