Jag har ny hemsida!

Titta i fortsättningen in här i stället: motiveradehundar.se

Ordförståelse, del två.

Här skrev jag om hur svårt jag fått att få Gip att begripa att han ibland ska erbjuda frivilliga beteenden och ibland lyssna på mina signaler. Jag har funderat länge och väl och insåg att det han hade svårt för inte var orden, utan att vänta. Han lär sig kommandon/signaler blixtsnabbt när det är en viss miljö eller en viss situation omkring dem. Att sätta sig framför agilityhindret på signal, att ta leksak på signal, att lägga sig i fårhagen på signal - allt det där klarar han. Men det beror ju på att han hänger upp det på hindren, leksaken, fåren. De blir som en target och därmed ganska förutsägbara. Dessutom är han koncentrerad i de situationerna och han vet att börja backa framför hindret eller sätta sig kanin i fårhagen inte är lönsamt.

Så jag placerade honom på soffbordet - ett ställe jag vanligtvis inte använder som träningsplan - och började belöna väntan. Stod han bara framför mig - med koncentration mot mig - så fick han belöning. Sen sa jag "sitt", vilket inte var något problem. Jag var snabb att ta fram handen med godbitar för att visa med omvänt lockande att detta var en stadgeövning (ännu en sak han hänger upp beteendet på, så det måste jag vara noga med att snabbt fasa ut). Sen sa jag "fri" och erbjöd lek på golvet. Samma sak igen med ligg och med stå. Och efter en stund behövde jag inte göra alla kringarrangemang, utan det räcket med signal-beteende-belöning-signal-beteende-belöning. Och sen tog jag ner det på golvet med framgång.

Och nu är jag jättenoga med att även belöna väntan samt att vara betydligt bättre på att använda min frisignal. För det är kanske där den största bristen ligger - att inte sitt betyder sitt till du hör nåt annat i alla situationer. Och då är det kanske inte så konstigt att han börjar experimentera för att få tillgång till leksaken eller godbiten.

Hur kom jag då på detta att ställa hunden på bordet? Jo, jag tränade på den stora balansbollen, och lät honom köra skiften där uppe med strålande resultat. Om man samtidigt måste koncentrera sig på att balansera lyssnar man tydligen gärna på vad man ska göra i stället för att fundera så hårt själv. Det och att det var en helt ny miljö. Så jag provade på bordet under ett träningspass och en liten pollett trillade ner. Så kan det gå. Får se om jag löst gåtan nu.

Måste. Filma. Mera!

I instruktörsutbildningen jag går nu ingår det i läxan till helgens träff att filma ett shejpingpass. Jag har en kamera som jag är urusel på att använda, men nu när jag tvingades till det så inser jag - inte för första gången - att det är ett ovärderligt verktyg. Speglar och träningskompisar i all ära, det finns ingen som är så kritisk mot mig som jag är. Jag ser massor på bara de små minutrarna film jag tagit (och jag övervägde att spela in en helt ny film - men bestämde mig för att ta den, oredigerad och med alla fel, jag går ju ändå kurs för att lära...) och även om det inte är några jättegrejer (hoppas jag!) så är det tillräckligt för att jag ska tänka: hm, där gjorde jag si, där gjorde jag så. Omedvetna små hjälpor, så som flytta mig liiiite grann. Och fy tusan så löjlig jag låter när jag leker!

Nyårslöfte för 2012: filma mer. Och börja för guds skull föra träningsdagbok. Eller ja, för min egen skull i alla fall. Och köp ny mössa!

Vinterlek

Nu ska ni inte tro att rubriken syftar på inomhuslekar, för det gör den inte. Ut i snön med er! Eller okej, det är ju inte snö på så många ställen ännu, och här håller den på att regna bort, även om meteorologerna lovat en decimeter till inom loppet av denna veckan. Men jag uppmuntrar till utomhuslek ändå. Och inne, jag är inte den som är den. Nej, jag syftar på leksaker som man kan leka med när man är så där vantklumpig och inte alls vill ta av sig och riskera få hundtänder i kalla, nariga händer.

Jag har två riktigt bra leksaker för detta ändamålet. Den ena är klassikern Jolly Ball, som är en favorit i alla väder faktiskt.



Igår invigde jag den för ridhusbruk, och det var ju mycket smidigare än luddsakerna som blir döäckliga i dammet. Fördelen med Jolly Ballen är att den både går att kasta långt och kampa bra med. Nackdelen är att den är lite stor (den finns i ännu större, med och utan rep) och därför är svår att ha i fickan eller osynligt på annat sätt. Jag brukar använda den som externbelöning och till det funkar den förstås alldeles utmärkt.



Min nya favorit är en Blings Bungee Bar Ring Tug Toy (fancy namn va!) som kom nu i veckan och ser ut så här:

(Bilden är lånad!)

Superlätt att få grepp om även med klumpiga vanthänder och den fick med beröm godkänt av Gip. Även den syns bra om man skulle lägga den i snön, plus för en slarvmaja!


Mycket enklare än att famla upp godisbelöningar, dessutom. En väl inövad rättmarkör, en verbal sådan, är dessutom ovärderlig i vanttider. Klickern, tycker jag, är näst intill omöjlig vintertid.

Gip hälsar dessutom att om man glömt bort leksak så är den här årstiden full av dem - av snö gör man snöbollar och världen är alltså ett bollhav. Sjunde himlen för vissa frön.

Veckans trick då?

Jag har inte varit så vidare aktiv medverkande i Veckans trick, trots att jag har både viljan och ambitionen. När det så annonserades att denna veckans trick skulle vara "fyra tassar på en grej" så blev jag glad. Hurra, är det nåt vi kan så är det att hoppa upp på grejer. Både Gip och Boo faktiskt. Men jag vet inte vad som hände, plötsligt inser jag att vi inte alls tagit några nya bilder - förutom den här:



Så himla dåligt! När hundarna ändå varit uppe på höga grejer


Och vobbliga grejer


Och grejer utomhus


Och lekt Boo-finkar


i det förflutna, så borde ju detta vara tricksträning som passar oss.


Vågar jag lova att jag ska skärpa mig? Inte lova att jag ska kanske, men jag kan lova att försöka!

Gip och åsktröjan

Gip har bara en rädsla, och det är för kloklippning. Han blir helt stel i hela kroppen, får svettiga tassar och ålar, krålar, kryper, rycker och piper. Han tar inte godis - ingen sort - och blir verkligen jätterädd. Det är inte så kul, direkt, och innan jag hunnit träna bort känslan har den lille mannens klor vuxit ut så det är dags att klippa dem igen. Och så är vi tillbaka på ruta ett. Detta har blivit ett stressmoment för oss alla. Jag har försökt klicka för att klosaxen är framme, och låta den ligga framme hela tiden för att avdramatisera, jag har den med mig när jag shejpar, jag tränar att träna honom att slappna av när han ligger i min famn, att jag får ta och klämma och känna och pilla på tassarna, och allt går bra. Han är inte så lättlurad.

Så igår när det var dags så tog jag på honom Boos thundershirt och dra på trissor! Två av fyra tassar (TASSAR! Inte bara klor!) låg han helt lugnt i Anders famn och knaprade godis och lät mig ta små små skärvor. Sen blev han rastlös och började åla sig, men TVÅ TASSAR! Det är rekord med råge. Är det västens förtjänst? Jag vet inte.

Bygga lekintresse

Det känns som om jag är verkar lite besatt av Recallers-kursen just nu, och det kan väl stämma. Kan vara för att jag på så här kort tid redan ser resultat. Igår kom Anders in efter att ha varit inne med hundarna och var helt lyrisk över att Boo, när han ropade hennes namn kom till sidan, svängde in rumpan och satte sig - "så som Gip gör". Det är inget jag tränat med Boo (jo, "gå fint vid sidan"), ingångar, men under senaste veckan har det lagts stort fokus på några få grejer - belöningszonen är en av dem. Och det ger tydligen utslag i verkliga livet också. Egentligen borde jag klurat ut att Boo skulle vara väldigt mottagligt för det, hon är rätt så glad i rutiner.

Nå, en annan grej jag satsat på är korta - kooooorta! - lekpass, ofta. Vi pratar om att hon ska gripa leksaken en gång och jaga efter den två, typ. Och hon får vinna varje gång. Något jag sedan tidigare visste med Boo är att hon blir upphetsad av god mat. Kattmat, kycklinghalsar, leverpastej gör henne mer och mer aktiv. Så idag var jag ute och busade upp henne med mat (slantade kycklinghalsar) för att introducera leksaken (buffelsvansen med tofs!) först när hon var riktigt aktiv mot mig. Och det fungerade kanon! Hon kampade riktigt bra, och jag vågade till och med hålla emot några sekunder innan hon fick vinna den.

Det är en resa kvar till jag kan belöna Boo med leksak, men den resan verkar gå via "Do Land", och där har jag inget emot att vara.

Men vad låg det mer i lådan då?

Boo har fått testa en leksak och fem (!) godissorter. En med lever som luktar BBQ, i små (hurra!) bitar, mjuka som pepparkaksdeg ungefär. Mycket poppis hos oss båda! Köpte en ganska stor burk dessutom, samt två burkar till (Vermont cheese och Penautbutter Molasses) i samma märke. En hård laxsmakande godis gillade hon också. Men bäst var de små påsarna med torkad kalkonhjärta respektive torkad oxtunga i småbitar. Nom nom nom, sa Boo. Sämst var stora bitar torkad ost. För stora för att ge bara så där och för hårda för att dela smulfritt.

EN leksak som bara är Boos låg i lådan också. Boo älskar hår. Långt svallande människohår, och helst ska det vara Lines långa hår. Jag har inget långt svallande hår att locka med, och det är svårt att ha en Line i västen (men en tuss av hennes hår kanske?). Med tanke på detta beställde jag en buffalo tug, i buffelpäls med en Maria Montezami-tassel som hårsubstitut längst ner. Den kommer bli väldigt poppis så fort fröken svart begriper att det är kuuul att kampa. Hon lekte faktiskt sällsynt bra med den.

Gippeti Goppeti har fått prova några av leksakerna - kampbollar med pip - hurra! - en rund kampgrej med bungycord och två olika material, samt två vanliga bollar på band, modell mindre. Nästan onödigt att skriva att han sa "KUL!"!

Mixan fick inte så mycket. Bara en påse lightgodis av ägg, som vi inte testat ännu. Jo, och så en jättestor jordnötsformad balansboll - på rehabmänniskans inrådan. Den blir skojig när den blåsts upp.

Dessutom låg där ju två tvillingkoppel. Och en liten liten vetekudde för valpar. Jomen, jag kan ju avslöja nu lika bra som sen: Vi väntar smått. Om bara några veckor flyttar det in en liten rödtott här, en tollarvalp vid namn Vill. Men han förtjänar ett alldeles eget blogginlägg - det kommer så fort jag vet vem av fem bröder som är han. Men jag kan ju avslöja att lyckan är gigantisk, fjärilarna i magen många, gluttandet på valpbilder oändligt och planeringen för framtida stordåd börjar ta fantastiska proportioner.

Lite mera thundershirt

Nej, hon hoppade inte in i buren med glädje, eller stormade ut till den väntande kampleksaken på "fri", det gjorde hon inte. Men hon var glad och pepp hela träningsakten. Så träna med tröjan på går ju. Jag tog av den frampå eftermiddagen för att hon hade haft den på hela dagen, och jag tyckte jag såg en ökad aktivitetsnivå direkt. Det kan ha varit inbillning. På kvällen gick Boo omkring vid fönstren och boffade, ett typiskt sånt beteende som kommer ur hennes osäkerhet vilken omformas till vakt. Jag satte på henne tröjan - och hon gick direkt till soffan och la sig! Där ligger hon fortfarande och inte ett enda litet ljud har sluppit ur henne. Nu är detta verkligen light-situationer, men jag ser fram emot att prova tröjan inne i byn i morgon. Tänk om detta är receptet? Tänk tänk tänk...

Thundershirt

Igår kom ett mycket efterlängtat paket på posten - beställningen från Clean Run. Bland finfina leksaker, smarrigt godis, vobblande balansgrejor, två fina tvillingkoppel och en kylskåpsmagnet med texten "All my children have paws" ;-) låg en Thundershirt.

Jag såg filmen med Clare Danes om Temple Grandin för ett tag sedan och fascinerades. Temple Grandin applicerade samma teknik som man gör på kor när man till exempel vaccinerar dem, på sig själv - när hon stressades och fick en panikattack så la hon sig i en "krammaskin" som tryckte åt på vissa ställen på kroppen. Detta lugnade henne. Nå, en spelfilm med Clare Danes kan väl knappast ses som fakta, men det finns mer seriösa källor också.

I den amerikanska hundtidningen the Bark som jag prenumererar på görs det ofta reklam för Thundershirt, och när jag såg att Clean Run hade dem också så kunde jag inte motstå att beställa. Enligt reklamen ska de hjälpa mot:

* Fear of thunder/fireworks
* Separation anxiety
* Travel anxiety
* Crate training
* Problem barking
* Hyperactivity
* Leash pulling
* And more!

Låter det för bra för att vara sant? Ja, då brukar det ju också vara det. Nå, ingen skada kommer av att prova, mer än att jag har ett par hundra mindre i plånboken. Än så länge har Boo haft västen på sig inomhus under förmiddagen och ute på en promenad. Situationer när hon är lite lagom avslappnad. Hon brukar ju dock uppvisa stressat beteende under dagen, men idag har hon lugnt tittat på när Gip och Mixi lekte med en leksak inne, vilket vanligtvis gör att gon hoppar ner från soffan, går fram och sträcker på sig, och kroppblockerar dem. Idag sket hon i det. När Gip sprang fram till fönstret och skällde på något utanför så struntade hon i det också. Och hela koppelpromenaden gick hon med slakt koppel. Inte passiv, utan avslappnad. Hon lekte med både Gip och Mixi och hoppade och studsade i snödrivorna, men utan att vilja dra mig framåt - vilket vanligen är fallet.

Beror det på västen? Jag vet inte. På hemsidan står

Thundershirt has been used to calm dogs on leashes and allow the dog to be more focused on the owner’s “requests”.

men jag har svårt att tro på det, faktiskt.

Just nu ligger hon och sover, men så fort hon vaknar ska hon få träna burlekar med västen på. Det blir ett eldprov, för trots att hon varit inne i buren nu så är hon fortfarande ganska rädd för den. Klarar hon det - då kommer jag tro på västen.

To be continued.

Ordförståelse

Å vad tråkigt det är att brottas med ordförståelse. Gip har alldeles usel sådan, och jag lyckas inte träna honom att förstå. Jag försöker att inte bygga in kedjor, jag försöker göra det enkelt, jag försöker och försöker men det gååååår inte. Han ser lika glad ut och jag blir frustrerad. Han är blixtsnabb att snappa upp miljösignaler vilket gör att han kan "sitt" i vissa situationer. Men inte ordet. Och inte ligg, stå eller något av de andra kommandona jag vill att han ska kunna heller. Skulle behöva hjälp med det här, jag.

Och ja, jag har brutit ner det, tagit om det och gått tillbaka till början. Frivilligt beteende - beteende i flyt - signalord. Jag håller passen korta och rena. Men näe.

Kriterier, målbild, vart är vi på väg?

Jag fortsätter med mina lekar, idag tog jag med dem ut på promenaden. Boo blir överentusiastisk och studsar med tassarna i min mage, och jag bubblar av skratt. Knasfia! Men jag håller mig och belönar när hon sätter tassarna i backen, och tänker: denna gången ska vi göra allt rätt. Vi kan få både glädje och kontroll. Hon blir så klart förstärkt av min glädje också, men jag tänker inte gräla, tänker bara forma fram det jag vill ha. Idag känns det som vi är på rätt väg.

Boo ska få fortsätta på burträningen i eftermiddag, och Gip ska få träna lydnad. Två övningar från den här fantastiska* julkalendern tänker jag mig, nämligen stå på avstånd och framåtsändande. Och så ska vi fortsätta projektet fritt följ. Idag tror jag att jag ska lägga jolly ballen och fotbollen som störning. Det blir fint. Och så ska jag filma! Inte för att lägga ut här utan för att jag vill se hur det ser ut.

Kanske avslutar jag dagen med att ge alla hundarna varsitt spår, dessutom. Det är nysnö och plusgrader - vore dumt att inte passa på.

Bra planer, känns det som.

*Extra bra eftersom Gip och jag ska gå elitsatsningen i Östfold i vår (skrolla ner).

Every day is game day!

Jag har anmält mig till Susan Garretts Brilliant Recallers 3.0-kurs. Julklapp till mig själv - och hundarna. Ett av Susans motton är every day is game day, och hon har omvandlat hela träningen till olika lekar, den som är mest känd för svenska (klicker-)tränare är kanske hennes burlekar. Många av lekarna i BR 3.0 förutsätter att man lekt burlekar. Det är faktiskt en av fyra nyckellekar. Jag har lekt mycket burlekar med Gip, även om jag inte alls har lagt lika mycket tid och kraft på det som jag borde för att vara up to date med kursen, men det kan vi snart jobba igen. Just nu står han faktiskt ovanpå sin gallerbur, jag vet inte vad han håller på med riktigt. Rädd för skrammel är han i alla fall inte, och han gillar sin bur.

Som vanligt är det en annan femma med Boo. Jag försökte shejpa in henne i en tygbur jag har, för länge sen. Jag har också försökt locka in henne i samma bur, genom att kasta in grillad kyckling i buren. När jag lockade henne så sträckte hon sig efter godiset - med alla fyra tassarna utanför, och det var ett riktigt dåligt sätt som verkligen inte gjorde henne tryggare i det jag ville. Shejpingen tog så lång tid att jag la ner det. Då såg jag ingen anledning till att hon tvunget skulle behöva en bur. Nu gör jag det. Inte bara för den här kursens skull utan jag har insett hur praktiskt det är att kunna ha Gip i bur medan jag tränar en annan hund, både ute och inne, och det samma gäller så klart de andra hundarna. Dessutom i kurssammanhang, att ha ett eget krypin att vara i - jättepraktiskt. För att träna självkontroll och inkallningar är buren jättebra, och när tikarna har löpt har det varit suveränt att kunna ha Gip på säkert ställe medan jag till exempel duschat.

Så idag tänkte jag att jag skulle försöka igen. Det började ungefär som senast. Boo närmade sig buren och tog försiktigt med en enda tass snabbt i burkanten. Och igen, och igen. Men så fort jag kom ihåg att belöna henne utanför buren (så att inte belöningen hamnade längre fram än dit hon valt att gå självmant) så gick det fort. Två gånger var hon helt inne i buren, om än väldigt kort - men hon snodde runt och gick ut med huvudet först, hon backade alltså inte, vilket jag ser som väldigt bra. Jag lät henne gå ut precis så fort hon ville (dvs jag klickade direkt hon var inne och så fick hon godiset utanför), och hon var snabbt inne med hela eller delar av kroppen igen. Hurra!

Eftersom jag vet att Boo plötsligt kan saker - och sen lika plötsligt inte kan dem längre - så stannade jag när hon fortfarande var pepp och modig. Nu sover hon som en stock bredvid mig, och jag är mer än nöjd med resultatet.

Årsdag!

Idag är det precis ett år sedan Anders, Boo och jag satte oss i bilen och körde till Storvreta för att hämta hem vår valp. Och nog för att födelsedagar är viktiga, men för mig är dagen när Gip kom till mig en ännu större dag att fira. Lilla finaste valpen som vuxit upp och blivit så klok och rolig och fantastisk. Han firar med att tokleka med en latexgris och jag hoppas att han alltid behåller sin lite barnsliga sida - att vakna av att Gruset ligger på rygg under sängen och knorrar högt och ljudligt med en leksak är den bästa väckarklocka jag vet.

Mera vallning!

Idag har vi varit i Enköping och vallat igen. Gip gör verkligen framsteg och idag var det inte många sekunder han hade svansen uppe. Lite nya grejer har tillkommit - han funderar mera, han är tryggare och han vill också göra helt egna val. Han har ganska god förståelse för lay down-kommandot, såpass att jag börjat kräva att han ska lyssna. Kräva? Ja, vallning är en annan värld. Eftersom jag inte har kontroll över förstärkaren (fåren, vallningen) är det positivt straff som gäller. Höjd röst och ett tvingande kroppsspråk och det känns lite obehagligt. För mig, Gip tar inte illa upp. Jag försöker lägga till lite beröm och hoppas han tar till sig det (men fick lite höjda ögonbryn över "Bra, hjärtat!" - jag är inte så macho... Haha!) som information. "Häpp!" för smaka ull - "Bra där!" för att ta en snäv sväng i kontroll.

På filmen jobbar jag med kontrollen. Gip tenderar att förlora den om jag tappar honom ur sikte en halv sekund. Då ökar han farten, svansen åker upp och han får ull i munnen. Om han får gå rakt mot fåren och jag lägger honom nära och sen får honom att svänga så sänker han tempot och sköter sig fint.

Filmen är helt oklippt från sista passet idag, komplett med både mina tillsägelser och mitt gullande.

. . .

Jag pallar inte, pallar inte, pallar inte se min hund rädd. Det gör så förbannat ont. När människor träffar henne för första gången fäller de alltid en kommentar om hennes rädslor. Alltid. Och jag förklarar att det blivit så mycket bättre, att hon nästan inte är rädd längre.

Väl?

Eller är jag hemmablind? Borde jag se den förskrämda hunden som lider, den som de ser? Det gör så sjukt ont att ens tänka tanken att jag är orättvis som drar med henne på saker och tror - vill vill vill - att hon ska prestera. Prestera att bara vara med, prestera ingenting alls utom att vara glad. Vad händer om hon inte är glad, om jag bara tvingar henne? Om JAG skrämmer henne och är den som får henne att må dåligt?

Jag ser ju bara de framsteg hon gjort och gör, men tänk om jag bara lurar mig själv. Jag borde kanske inte vara glad över det hon kan utan fokusera på det hon inte kan, det hon inte gör och det hon inte vill. Det är omöjligt att veta.

Värdeförskjutning

Igår fick jag min julklapp - ett medlemsskap i Susan Garretts Brilliant Recall 3.0-kurs. Den börjar på måndag men redan fanns en massa gött att ta fasta på på kurssidan. En mycket viktig sak i träningen är att få hunden att kampa bra med dig. Jag insåg när vi tränade sök att Gip - som mer än gärna kampar i andra träningssituationer - inte alls var van att kampleka i skogen. Så det tränar vi på. Han kan också ha svårt att kampa om bollen är framme. Så nu är min mission med honom att kampa varhelst vi är, och trots att bollen är framme. Det är inga problem, men jag är glad att jag uppmärksammade det.

Boo är en annan femma, vilket jag ju skrivit om hundra gånger innan. Idag provade jag en ny metod. Jag gav henne en uppgft som hon kan bra, har gjort massor med gånger och fått förstärkning för och därmed har ett stort värde i (jag alternerade mellan att låta henne snurra, att låta henne göra en nosdutt och att hoppa över mitt ben), klickade och gav henne leksaken. Så fort hon greppade leksaken så klickade jag igen och gav henne en godis (från leksaken, jag använde den jag skrev om igår, med godisfickan). Första gångerna greppade hon försiktigt, men efter två-tre gånger så tog hon leksaken med entusiasm, och rörde sig liiiite bakåt. Hurra! Detta är mitt största och viktigaste träningsmål med Boo, att hon ska visa entusiasm och glädje i lekbelöningar. Tekniken struntar jag i.

Gnat- och tjatfällan, eller så försöker jag sluta bli en curlingtränare

Jag kom precis in från ett härligt träningspass med tre glada hundar, där fokus har varit ett och samma för alla tre: tjata på mig för att få mer. Jag har en stor brist i min hundträning (å, jag har säkert många brister, men nu är det speciellt en jag vill fundera lite på) och det är att jag inte låter mina hundar ta ansvar. Jag faller hela tiden i fällan att - även om det är aldrig så lite - hjälpa dem. I stället för att ha is i magen och vänta ut dem så skiftar jag position för att få igång dem. Jag tror att jag upphört med att kalla på dem, men jag vet att jag har väldigt lätt för att falla i den fällan också. Och i stället för att låta dem söka sig mot godiset eller leksaken så sträcker jag fram godiset mot dem, eller skakar lite på leksaken.

Numer är jag ju väldigt medveten om att jag gör det, och jag försöker sluta, men det är svårt. Svårt för att det är så förstärkande med en hund som verkar till synes ointresserad men som vaknar till liv och kommer rusande när jag gör nån liten grej. Men det ska ju inte vara mitt ansvar att visa hunden "här är din godisibit, så hääääär får du den". Om inte det jag erbjuder är så intressant att hunden säger "får jag får jag får jag?" så kanske det inte är tillräckligt bra. Och så är det naturligtvis inlärt. Varför ska hunden luska ut när jag vill att nästa repetition ska börja om den får svaret serverat av mig? Hundar är väldigt smarta djur, varför göra nåt i onödan?

Så idag gick jag ut med en plan (med tre planer - mina hundar är så olika att jag måste ha en plan per hund. Minst.) för att få hundarna att be om mer.

Med Gip lekte jag den här leken och där låg fokus dels på att han ska göra snygga ingångar (så klart), dels att HAN fick starta varje repetition (efter att ha släppt leksaken på "tack") och att han fick söka sig mot leksaken (fick den inte intryckt i munnen). De första repetitionerna var ganska tråkiga. Gip tittade bort, åt gräs, vädrade i vinden. Men när det inte kom någon uppmaning eller påminnelse från mig så var han ganska snabb att börja ge mig utgångsställningar. För varje repetition blev det allt kortare latenstid, fram till att det inte var någon fördröjning alls. Jag gjorde 2x5 repetitioner med en kort paus mellan, och jag blev förvånad själv över hur snabbt han köpte sitt ansvar. Nu är det ju inte ett nytt koncept för honom utan något jag strävar mot hela tiden, men senaste tiden tycker jag mig ha tjatat mer igen. Tjatat och pratat. Kanske till och med lockat och visat emellanåt? Inte bra. Eftersom jag emellanåt slängde leksaken som externbelöning började hans ansvar redan där - att hålla koll på var den hamnade. Allt detta ledde till att jag snabbt hade en hund som inte åt gräs, inte kollade på annat och inte vädrade i vinden. Och utgångsställningarna blev snyggare när han blev mer fokuserad. Bra där!

Mixi är en typisk crossoverhund, det tror jag jag skrivit tidigare. Hon gör glatt och snabbt allt man ber henne om, men hon gör ingenting om hons inte först blivit tillsagd att göra det. Om hon springer framför på promenaden och jag bestämmer mig för att vända så vill hon att jag först berättar för henne att hon också ska vända. Annars står hon och tittar. Hon köper miljösignaler jättedåligt, att sätta sig spontant vid matdags är till exempel jättesvårt. Så för henne gäller det att bejaka allt som visar på egeninitiativ. Idag blev det bus. Eftersom jag ville ha henne entusiastisk och det om gör henne mest vild är pinnar, så lekte vi med två pinnar. Hon kan inte släppa på passivitet eller klick, men däremot på tack, så jag höll helt enkelt en pinne i vardera handen och lekte med den ena, blev still, sa tack och höll fram den andra. Hon tyckte det var helknäppt först men ganska snart så köpte hon idén. Till sist kunde jag kasta iväg ena pinnen och hon kom med den - släppte - och fick den andra. Att kampa med pinnar och en något klumpig hund är inget som rekommenderas - jag har tandmärken i underarmarna, skrapsår i händerna och en söndersliten tröja som bevis för det. Men också en hund som fick ta ansvar och som fick tänka. Hon ligger utslagen på golvet nu.

Med Boo är det ju en tredje svårighet, nämligen en lång historik av att jag tar allt ansvar i träningen. Jag har väldigt svårt att inte peppa, locka, uppmuntra och tjata när det kommer till Boo, och har därmed en hund som förväntar sig förstärkning för vad hon än gör (tjat och gnat och lockande när hon är passiv är en stark förstärkare). Dessutom är hon inte alltid jättesugen på leksak. Hon har ett kaninskinn som bästa Ingerid gjort en finfin leksak av, med långt snöre, bjällra och pip som hon gillar. Idag tog jag det säkra före det osäkra och tog med mig en leksak i fårskinn som har en ficka för godis och pip. Fylld med skinka är den jättebra, hälsar Boo. Hennes pass hålls superkorta, speciellt när det är leksak inblandat, så vi hann inte många repetitioner. Däremot fick jag en entusiastisk Boo rakt igenom. Hennes första ansvar var att ta kontakt med mig. Ögonkontakt blev till klick och så ansvar nummer två - söka sig till leksaken, som då ibland magiskt öppnades eller kastades iväg. Eftersom hon inte apporterar så blev hela leken när jag kastade att vi sprang tillsammans mot leksaken och den som hann först lekte med den. Öppnade den och levererade godis gjorde jag bara två gånger, och jag bytte inte heller mot godis, utan hon fick ge kontakt igen direkt.

Detta är något jag måste ha koll på hela tiden. Jag är så van vid att uppmuntra och prata att jag gör det utan att tänka efter trots att jag vet att det straffar sig i längden. Så mitt ansvar är att lägga upp övningen, berätta när hunden gör rätt och leverera belöningen. Borde inte vara så svårt.