Bara vara

När jag bara hade Boo såg promenaderna helt annorlunda ut. Jag hittade på en massa grejer - hon fick hoppa upp på stockar och stenar, leta godis och föremål (jag föredrar föremål så kommer godiset från mig), träna tricks och mysa. Med flera hundar blir jag latare och de har ju så kul ihop. Ofta springer de lösa och leker och jag blir lite lat. Tänker att vi - hundarna och jag, och en hund i taget - gör ju grejer sen, när vi TRÄNAR. Men detta har lett till att jag tycker det är ganska trist att gå promenad. Jag älskar förvisso se mina små springa runt som tre galningar och busa, men jag då? vad är min roll? Nu när det är älgjakt har vi börjat gå mycket mer koppelpromenader, och då blir det ju ännu tråkigare. För alla parter. Så idag tog jag mig i kragen och blev den roliga lektanten igen. Ett par timmars aktiv promenad senare och tre hundar ligger skitiga, nöjda och trötta bredvid världens bästa människa. Så lite det ska till!

Jag tar tillvara på det som skogen har att erbjuda och tränar samtidigt mycket som kan vara bra även på andra områden. Att sitta kvar medan jag gömmer en kotte (som jag markerat med tummen så jag känner igen den rätta) är bra för agilitystarterna. Att kunna balansera på en ganska hög, liten stubbe är bra för både kroppskontroll och mod. Att leta upp den där kotten är bra för koncentrationen och en skojig nosövning. Att kunna vänta på sin tur är bra i alla träningssammanhang. Kort sagt, det blir inte bara roligare - det blir bättre också.

En annan sak som jag ofta gjorde när det bara var Boo och jag var bara var. Vi åkte ofta ut till nåt mysigt ställe och bara hängde. Delade på lite fika och mös. Nu för tiden hänger jag nästan bara med hundarna en och en när vi tränar. Jag ska bli bättre på att ta dem en och en i andra sammanhang än i den rena träningen. De får egentid med mig varje dag som det är, men jag är dålig på den där härliga nonsenstiden.

Typiska novembertankar detta tror jag!