Vilja

 

Bruno, Boo och Vilja

 

Leka?

 

En blir två blir en blir tre blir två

Tiden bara rusar fram, helt plötsligt är det dags att vårstäda trädgården. Klippa ner lavendelhäckarna, rensa bort förra årets stockrosor och inte minst: vittja ben och bollar som blivit kvar sedan innan snön.

Två svarta med vit bringa har vi här hemma nu. De var tre i några dagar, men den ena flyttade till sitt hem. Kvar är tiken som vi kallade Tösen, men som när vi lärde henne känna bättre snabbt fick nytt namn: Vilja. För en sådan har hon. Sockersöt och sylvass. Jag undrar vad hon råkat ut för som gör att hon ena sekunden nafsar med russinläppar och nästa sekund lägger sig på rygg vid mina fötter. Hela hunden ropar "älska mig". Och det gör jag. Det kommer vara svårt att lämna bort henne, trots att hon bet katten så illa att hon fick åka till sjukan och få dräneringsslangar, smärtstillande och antibiotika. Den bitna katten är dock den coola katten och verkar ha förlåtit hunden, medan den blott jagade katten är den skygga katten och bosatte sig under badkaret. Där får hon vara ett tag. När man är inne på toaletten hör man henne putsa sig, och om natten smyger hon omkring i huset, motionerar, äter och gör toalett. Inte roligt att aldrig se henne dock.

Vilja själv lär sig tricks - Anders lockar fram dem (trots att jag förordar inklickning och shaping ety hunden är matgalen). Vilja kryper över köksgolvet, under hans ben. Sätter tassar mot knäna, rullar nästan runt, leker död, snurrar nästan ett helt varv. Men hon verkar inte riktigt förstå det där med att jobba för brödfödan. Hon ser det som finns framför nosen, och ser hon det inte så finns det inte. Måste locka fram det hos henne också.

Boo och jag var i Hällefors på Hundcampus, och det är ju redan flera veckor sen. Döm om vår förvåning när vi där träffade på gamla bekanta: Eva och Isa från kursen på Hundens utbildningsakademi. Roligt värre! Dessutom en miljard andra hundar - på första morgonturen hade vi fjorton hundmöten! Jag trodde Boo skulle svimma av kombinerad lycka/läskighet. Men så stolt är jag över min skrutt som klarade av att slappna av i ännu en helt ny miljö, och som sov på mina fötter trots att det skälldes och gnälldes och lät i rummen intill. Lantistjejen är inte van, men hon är ju en pingla och klarade det fint. Längtar till nästa vecka då det redan är dags igen! Då kommer vi åka dit redan på torsdagen eftersom vi anmälde oss till specialsökskursen på fredagen. Dessutom ska vi hinna med att besöka en uppfödare där vi - håll alla tummar och tår - kanske blir valpköpare i sommar.

Nästa vecka börjar vi också fortsättningskursen på vardagslydnaden, den som inte bara heter fortsättning utan dessutom avancerad. På tiden att börja träna och få läxor för Boo och jag har slappat till oss rejält. Vi lajjar mest och så kan man ju inte ha det - långa härliga promenader i skog och mark för all del, men risken är ju att det plötsligt blir för tråkigt. Och dyker då en hare eller ett rådjur upp så är det kört. Min polisprincessa behöver uppgifter, jovisst. Jag önskar att vi kunde hitta vår sport, nåt som passar oss båda, med lagom krav. För blir det för mycket så åker öronen ner och hon ser ut som sju svåra år. Hade det inte varit så förbenat tråkigt att lägga blodspår. Attans, får kanske ta upp det ändå? Men det är ju rena döden, tycker matte. Några förslag på passande sporter?

Roadtrip

Vad är viktigast när man ska på långfärd med bilen? Bra musik och gott snask, så klart. Nu står väskorna packade med just detta - musik i stora lass till matte, grisöra och kycklinghals till Boo (för leverpastejen avsedd till Kongen hade möglat! Snudd på katastrof!) och singoalla och festis till matte. Frukt också. Baksätet är preppat med mjukaste, varmaste täcket och godis är skuret i små små bitar. Två olika sorters tuber är inhandlade - den vanliga viltosten och så Kalles prickiga. Jo, det ska bli bra det här. Men lite nervös är jag allt, jo det är jag. Vi hörs på måndag (om jag inte är modern och mobilbloggar förståss).

Tjohej!

Tills vidare får ni lyssna på den här låten :-)

Eftersom jag är en hopplös teknikdumskalle får ni klicka på länken i stället för den embeddade filmen som var tanken, men gör det. Det är värt det!

Shejpingframgång och klövjepromenad

Skam den som ger sig! Jag har ju tränat små korta shejpingpass om kvällarna med Boo där jag har klickat för i princip varenda litet svansvift. Sen ett tag tillbaka verkar hon fatta att det är hennes rörelse som ger klicket, men inte att en upprepning av rörelsen är något eftersträvansvärt. Det vill säga: hon kör ett helt register av rörelser, men inte ens de inlärda kommer två gånger på rad. Igår provade jag ett lite annat angreppssätt. Målet var att få henne att sitta, ligga och stå ungefär lika frekvent och alla andra beteenden ignorerade jag.

Sitt kan hon på signal, ligg då och då (ömsom supersnabba plaskligg ömsom "whaaat?") och stå har vi inte tränat på över huvud taget. Så jag sa sitt och hon satte sig - klick och belöning. Jag kastade belöningen så hon fick resa sig. Sen sa jag inget, hon satte sig, samma sak. Detta gjorde jag två gånger. Sen klickade jag inte för att hon satt utan väntade. Till sist la hon sig ner - bingo. Nästa gång hon satte sig: klick och belöning. Så la hon sig: klick och belöning. Och så när hon ställde sig: klick och belöning. Jag är osäker på om hon greppade att hon gjorde något när hon stod, men hon bjöd hel vilt på både sättanden och lägganden, och emellanåt ställde hon sig onekligen upp. Hurra! Kändes som en otrolig framgång efter allt harvande.



Häromdagen skrev jag ju att vi väntade på paket innehållande en klövjeväska. Nu har vi hunnit prova den litegrann (med betoning på lite, till exempel har jag inte lagt något annat än ett par vantar i den). Först gången Boo fick på sig väskan (är det väskan eller väskorna, förresten?) så frös hon till is. Vägrade röra sig en millimeter och såg ut som sju svåra år. Alltså verkligen - den som sett min hund i det ögonblicket skulle tro att jag varit värre än en Cesar Millan. Jorå. Jag lät henne ha dem på ett par minuter och sen tog jag av dem. Nästa gång jag plockade fram dem sprang hon iväg.

Hoppsan.



Jag la dem på golvet och varje gång Boo tog ett steg närmre kastade jag en godis till henne. Till sist var hon riktigt nära - då plockade jag undan väskorna. Nästa gång jag tog fram dem sprang hon inte iväg men såg inte nöjd ut heller. Jag försökte med godis få henne positivt inställd till dem, men hon såg ömklig ut. Jag lät henne ändå ha på dem en stund. Nästa gång tog jag ut henne i trädgården med dem på - och plötsligt var det som hon aldrig gjort annat.



Igår tog vi en promenad på trekvart med väskorna, och tränade på balansen. Gick längs med väggar och träd och hoppade upp på stockar och snöhögar. Rullade sig gjorde hon också. Gick som en dans! Det märktes dock att det tog på tösen - inte fysiskt men att hon blev trött i skallen. Hon sov gott länge efter den korta promenaden.



Idag packade jag in hunden och väskorna i bilen och körde till Häckeberga (på vägen släppte vi Anders vid flyget). Jag struntade i att locka och pocka och trädde väskorna på henne som om det var det naturligaste i världen. bättre så. Hon såg så nöjd ut så.

Efter en promenad på cirka två och en halv timme med väskorna på kan jag säga följande: Detta kommer vara bra träning för Boo. Det är främst därför jag köpt dem, för att använda vid styrketräning. Boo skrittar uppför backarna, och det vill jag, eftersom det bygger muskler hon behöver. Men samtidigt har hon inga problem att spralla runt som vanligt och hon rör sig obehindrat med väskorna. Nu har jag alltså inte packat dem ännu (de är rätt tunga i sig själv!) och nästa steg blir att fylla dem med en uppblåst plastpåse för att vänja Boo vid att de buktar ut vid sidorna.



Det är Ruffwears Palisades jag har köpt, och vi har en Ruffwear Webmastersele utan väskor sedan förut. Den älskar jag. Jag har ju hört kritiken med band som släpper, men inte märkt det på min gamla sele. Dock verkar banden som sitter på selen som hör till väskan vara den nya, glidande, modellen, och jag har fått spänna selen ett par gånger redan. Bu för det. Dessutom tycker jag att själva väskan flaxar lite, men det kan jag åtgärda med en resår under magen på Boo. Tror att det är annorlunda när den är full också. Nå, Boo är kompis med sin väska, och det kändes riktigt bra att ha den på henne. Bra styrketräning! Dessutom planerar jag att vandra i höst och då kommer den verkligen till sin rätt.

Tummeliten

Att ett litet sår kan göra en helt obrukbar, det är ju inte klokt. Jag har noll förmåga att greppa med högerhanden och det gör många grejer omöjliga. Saker som att ta på strumporna, öppna jospaket och lyfta ens den lättaste bok är omöjligt att göra med hjälp av högran. För att inte tala om hålla i bångstyrig, vårrusig ettochetthalvtåring. Så Anders har tagit över långisarna både igår och idag, och så himla duktig är han att han tar med Boo på ordentliga miljöpromenader i Trelleborgs city. Jättebra att göra det på eftermiddagen när det inte är folksamling. Eftersom folksamling klarar hon med bravur men en gubbe i lådan-uppdykande gubbe eller hund är lite fog för eventuellt skällande. Anders beväpnade sig med mjukosttub och klicker (varav jag skulle klara en av men inte båda) och gav sig iväg. Långlinan packade han också, tror han skulle låta fröken bus rusa av sig lite innan träningen. Bra bra!

Otålig är jag på att de ska komma tillbaka ety de har hämtat spännande paket, minsann. Paket till Boo som brukligt är (minst ett i veckan när vi är på det humöret, fast i en del är det kattmat och bajspåsar också, inte lika kul) innehållandes en sprillans ny klövjeväska. Längtar efter mitt lilla sprall så jag får se vad hon säger. Hoppas det inte blir som när hon fick på sig tratten, då satt hon i fryst position med nosen rakt upp i vädret och rörde sig inte en millimeter. Jo, hon darrade om bakkroppen. Hade det inte varit ett uttryck för sånt uppenbart obehag hade jag använt tratten i stanna kvar-träningen. Obs att detta sista var ett skämt (jag har förstått att såna kan vara svåra att förstå sig på på internet).

Hum hum hum. Obrukbara dagar, men har ägnat mig åt att läsa om Klickerträning för nybörjare . Den är rasande bra för klickernybörjaren. Koncentrerar sig på det praktiska och sånt gillar vi. Har dessutom bläddrat i mitt första nummer av the Bark som lägligt ramlade ner häromdagen. Verkar finemang, men återkommer efter mer noggrann läsning. Hundnörda från soffan är okej, men jag vill ju gärna blanda med praktiskt nörderi också. Måtte tummen vara bra i morgon. Och i helgen! Då väntar detta! *längtar*

Izor har hittat hem

Igår flyttade Izor till sin nya familj. En härlig djurälskande familj på landet - i skogen - där han kommer få långa skogspromenader, en härlig tomt att slappa på, tre (lugna!) hundkompisar och framförallt ett helt gäng dedikerade, hundälskande människor. När vi åkte dit igår för att lämna Izor var hela familjen samlad. Och det är så himla fint tycker jag: en ny hund är en ny familjemedlem. En ny familjemedlem påverkar så klart hela familjen. Och här var det ingen tvekan att alla var med på noterna. Älskar! Till och med en granne tittade in. Bättre kan han inte få det, Izorpojken. Men ujja vad tomt det blev här helt plötsligt! Katterna, de två stora, som inte gillat Izor jublar dock, och marscherar med bestämda små steg omkring på golvet denna morgon.

Lycka till Izor och fina nya familjen!


I fredags åkte vi alla fyra ut till Häckeberga och gick en lång underbar "hej då-promenad". Solen sken och vi var helt ensamma i skogen. Hundarna i långlinor och bara massa njut i flera timmar. Jisses, kan ni säga livskvalitet?

Den dåliga bloggfrekvensen förra veckan berodde på att jag var i norra Skåne och hjälpte till på en gård. Via ett vanvårdsfall har 300 djur blivit omhändertagna. Så jag har hjälpt till med får, nyfödda lamm, några getter, fåglar av massor med olika sorter, en lama, en häst, massa katter och kaniner, vietnamesiska hängbukssvin, tre stora grisar och tre hundar. Fåren har tagit mest tid i anspråk eftersom de var mest illa däran, och dessutom var så många på vippen att lamma. Jag har aldrig spenderat tid med får innan, men oj vilka trevliga djur! Gillar mycket. Passar ju bra om det är så att vi vill valla med nya aussien :-).

Men veckan har varit känslomässigt tung, att veta att så många djur farit illa, att se dem fortsatt kämpa, en del har inte klarat det - vi har förlorat ganska många lamm - och dessutom veta att så fort alla beslut är fattade så påbörjas arbetet att hitta nya hem till dem. Det kommer inte bli lätt, tippar jag.

Den här tjejen har nåstlat sig in i hjärtat lite extra. Sån livsglad tös!


Det är dock tveksamt om jag kommer ta mig upp som planerat till gården i veckan: jag råkade sticka en kniv rakt in i mjukdelarna mellan tummen och pekfingret igår morse när jag lite ledsen på grund av att Izor skulle flytta skulle skynda mig och skära godis till dogsen. Blodbad! Två uppskärrade hundar och en avsvimmad matte på golvet. Så kan det gå. Och idag kan jag varken greppa eller nypa, och hoppla så ofta man tydligen gör just det.