Hoppstå-backa-ligg-sitt-hopp

Jisses vad spännande det är att träna två individer som funkar så olika som Gip och Boo gör. Jag har ganska länge känt att jag inte behöver någon klicker så särdeles ofta, Boo och jag klarar oss på ett bra, det är precist nog och hon begriper exakt när det är ett "klicker-bra" och ett vardags-bra. När vi shejpar så har vi oftast inget mål utan jag fångar de beteenden som jag får och hon får belöning. Jag har gott om tid, hon är väldigt medveten om vad hon gör och ger mig ett beteende som hon vet brukar löna sig, väntar på mitt bra och sin belöning, går sen till ett nytt - eller samma - beteende. Jag har lagt allvaret på hyllan vad gäller Boo, målet är bara att vi ska trivas tillsammans, att hon ska ha värdefulla dagar. En vacker dag hoppas jag kunna ta upp lite mer seriös träning med henne - målet är ett freestyleprogram. Och så har vi ju spårandet där det är noggrannhet och koncentration och arbete på riktigt. Det vill säga, lek som leder mot ett annat mål än bara vara glad.

Gippen däremot, där gäller det att vara snabbare än blixten. Han har nästan lika många beteenden i sin repertoar som Boo redan och inget av dem är under verbal signal, utöver komma när jag säger Gip. Hm, förresten tror jag att han kan "behöver du kissa?" också när jag tänker efter. Och "gå ut", att det är samma sak. Jo, han kan ju "ta den" och "tack" också förresten. Klossen är ett visuellt kommando (burken jag använder) burlekar likaså än så länge (jag sätter mig vid buren) och sitta vid mat i matskål (matskålen) liksom tusen andra saker antar jag. När jag plockar fram klickern vet han ju exakt vad som gäller.

Och det är här det är så förbenat viktigt att vara snabb. Innan jag vet ordet av har han hjort ett valphopp (början till hoppstå), backat tio steg och kastat sig ner i liggande. Och jag har råkat klicka fel. Jag klickade två gånger för backa tre steg-sitt och sen var det befäst (nu är det borta). Jag är så jäkla glad över en hund som är så smart och fattar så snabbt - och tycker det är ROLIGT, men det gäller ju hålla tungan rätt i mun alltså.

Andra veckan med Gip

Tiden bara flyger iväg när man har roligaste, finaste Gippen vid sin sida! Denna veckan har blivit ofrivilligt lugnare - vi har varit insnöade och Anders har varit i Stockholm vilket lett till att vi inte kunnat åka på så många utfärder. Några har det så klart blivit. Vi har haft besök och varit på besök själva. Både människor och hundar - stora och små av båda sorterna - är lika roliga tycker Gip. Han har lekt både med en människovalp i samma ålder (fast i ärlighetens namn använde han Nils mest som madrass för att kunna leka med Nils babygym) och en stor vuxen skäggig farbror. Inga problem! Han har lekt med lilla tiken Doris som till och med är lite mindre än Gip, och med stora landseerkorsningen Bruno, unghund till på köpet. Inga problem! Han är liten och visar det, men han är cool och vill mera. När vi var i djuraffären snodde han ett ben och la sig mitt på disken (jag var tvungen att bära honom, den affärens regler...) och gnagde. Trots att det var folk både framför och bakom.

Han är himla social samtidigt som han inte har några problem med att ligga kvar i ett annat rum och gnaga ben en stund. Att knata iväg några meter och kissa själv medan jag står i dörren och väntar är inte heller något som är bekymmersamt. Men helst ligger han nära nära bära, till och med på en människa, och han går nära på promenader och kommer fort fort när man ropar. Känns som förutsättningar för en finfin balans det där!

Vi har fortsatt träna på inkallning (mest) klossen, backa och lägganden. Han börjar bli riktigt säker faktiskt, och klurar snabbt ut vad jag vill. Aha, backanden denna gången? Jag gört! Känns att jag måste sätta upp en ordentligare träningsplan eftersom han är så jäkla snabb. Och han börjar bli riktigt klickerklok, det är urkul! Vi har också börjat träna i samma rum som Anders tränar Boo, och han är så mat- och lekgalen att han inte bryr sig att de håller på en liten bit ifrån. Blir spännande om några veckor när valpkursen börjar att se om det går att applicera även där.

Burträningen kom vi av oss lite i när kattburen var för liten (han kan inte vända sig ordentligt i den och då faller det lite) och kanvasburen som jag tänkt använda tills jag köpt mig en ordentlig stålbur visade sig vara nedpissad av nån katt. Uääääck!

Jag måste också leka med honom på fler ställen, framförallt ute. Inne är det en jäkla intensitet, men utomhus är han lite fegare. Han är faktiskt inte så förtjust i att vara utomhus. Kombinationen vild storasyster och kylan/snön bidrar väl. Har man inte så långa ben är faktiskt snön även i Skåne ett hinder...

Boo sköter storasysterrollen med den äran. Jag är så himla stolt och nöjd med henne. Hon är en suverän pedagog som aldrig tar till hårda ord, men tydligt visar vad hon vill. När de leker (och de leker verkligen på riktigt nu!) så går hon undan, tar ett ben eller en leksak, när hon vill att det ska lugnas lite. Och han lyssnar på det! De delar tallrik utan att tjafsa (fördisktallrik) men när det är hennes matskål så visar hon med en blick att den inte är hans. Och ben kan de ligga sida vid sida och gnaga på, båda respekterar den andres utan trams. Boos tydlighet och det faktum att Gip växt upp med tre vuxna tikar och tolv andra valpar har gett honom utmärkta förutsättningar. Boo som ju är rätt osäker av sig, men får hon sköta snacket utan inblandning av koppel så är hon grym. Stort tålamod med vild valp har hon också. Hon somnar som en sten varje kväll, trots att hon verkligen inte fått mycket egentid eller träning de här veckorna.

Om ett par dagar åker vi till Kalmar för att fira jul - då blir det massa nya människor och nya miljöer för Gippen. Jag längtar efter att ta med honom ut i vida världen. Men innan dess ska jag ha skrivit färdigt mitt examensarbete om stress, så idag blir det passivitetsträning för hela (nåja) slanten.

Snönos!

 

 

Första veckan med Gip!

  Det känns helt overkligt att Gip redan bott här en vecka. Eller för den delen att han bara bott här en vecka. Så otroligt lång förberedelse och väntan och nu är han här, och en helt naturlig del av familjen.

Helt overkligt är också att allt han hittills visat är att han är precis allt jag önskade i en valp. Han är en smart arbetsgalning med kopiös matlust och en sanslöst härlig lekintensitet och social kamplust som inte går av för hackor (jag har precis moppat golven och litenvalp hängde i mopphuvudet som om hans liv hängde på det). Han tar allt med ro och är totalt orädd. Inte dumdristig - han kollar läget och sådär - men kastar sig sen ut i livet.

Denna veckan har vi bara precis börjat resan tillsammans. Socialt har vi känt på varandra mest - Anders och jag, Boo och katterna har lärt känna Gippis och han oss. Det betyder mycket tid i sängen med mys och bus. Lite miljöträning har vi hunnit med - på flygplatsen (där vi tränade på att skita i omgivningen till förmån för att tugga ben och sova. Gick utmärkt!), i skogen (första rundan mötte vi inte någon, andra mötte vi både en hund och lite människor. Rådjur såg vi många båda gångerna.), på en välbefolkad parkering (där satte saltet käppar i hjulen för oss, men annars gick det bra) i omgivningarna hemma, inklusive utforska stallet och allt vad som finns där. Naturligtvis var resan hem i måndags en enda lång miljöträning där både vi, bilen och alla ställen vi stannade på (mackar, rastplatser, inne i Trelleborg etc) var nya. Konstaterar att miljöer inte verkar bekomma lillevalp och han utforskar, kissar, bajsar och tar allt med ro på ett härligt sätt.

Tränat har vi precis bara börjat göra. Mest har vi lekt och kampat. "Ta den" och "tack" förstår han bra. Däremot måste jag lära mig att använda lek som belöning oftare. Vi tränar, jag belönar med godis och sen tar jag till leken i pauser och efteråt. Just nu handlar det ju mycket om att Gip måste förstå principerna för att när han gör något som jag vill renderar det i något som han vill ha. Vi har tränat backa (det gör han med den äran), klossen (kanonbra, han börjar verkligen fatta), handtarget (jajemän), tasstarget (nja inte ännu), spontana sitt-ligg-stå samt lite lite hoppstå. Och så inkallning så klart, och belöning för spontankontakt. Han är helt tokigt snabblärd och han är så angelägen om att få sina foderkulor att det är en sann fröjd.

Lite hantering i form av daglig visitation och kloklippning har vi hunnit med också. Att klippa klorna var ju inge kul förstås, men att vara i husses famn och samtidigt få skinka när man var tyst och lugn gjorde det uthärdligt i alla fall.

Han är så intensiv och jag älskar´t! Han gör grejer som Boo inte skulle drömma om att våga. Han kastar sig med tassarna före ner i pizzan, välter ut tomburkar, klättrar och klänger och kampar och springer och är helt cool med att alla andra är i ett annat rum. Han stannar lugnt kvar i köket och gör vad han nu gör medan vi har städat och plockat idag. Helst ligger han dock på mig eller Anders, eller i alla fall riktigt nära. Och han anstränger sig för att få sin belöning, så skoj!

Om jag ska vara orolig för något så är det kanske att han tar till rösten. Han vet var skåpet ska stå och är inte rädd för att berätta det. En väldigt verbal herre som tjuter som om kniven satt i honom vid oförrätter. Och han frustrationsskäller rätt rejält och snabbt. Det måste jag ta tag i för det är inte så kul. Jag är van att jobba med en tyst mus - Boo skäller bara i avståndsökande syfte. Så visst är detta mer positivt - hellre skall för att han vill än skall för att hon inte vill.

Nästa vecka ska vi lägga krut på miljöträning och för att det ska vara genomförbart måste vi träna på att ha koppel på killen. Det är inte populärt, men jag är övertygad om att det kommer gå som en dans det också. Och så ska vi träna lite självbehärskning. Omvänt lockande och burträning tänker jag mig. Och fortsätta mysa och njuta av varandra.

Leka leka varja da, det tycker jag är bra!

Vad händer med bilderna i de senaste inläggen tro? Få se om jag kan fixa det.

Idag har vi varit i skogen, Gips första skogstur. Han verkar bli lite granna åksjuk i bilen, men inte alls som första turen. Han pinnade på bra bredvid Boo, han är en sån rolig liten hund. Sjövild och gosig och snabb som attan i tanken. Och då är han bara åtta veckor ännu! Det märks inte minst när jag klickar fel - vi har ju tränat backande och jag råkade klicka när han backade och satte sig. Två gånger på raken och nu är det kört ;-). Back back back - sitt. Haha, jag får fixa det där.

Har inriktat träningen på lekregler idag. Vi har kommit så långt så att han släpper på tack OM jag också blir passiv. Måste så klart finslipas, han ska släppa oavsett vad jag gör och oavsett om jag håller i leksaken eller ej.

Han får ta leksaken på "ta den" och inte ta den om jag inte säger det eller klickar. Oavsett om jag har leksaken stilla eller om den rör sig, oavsett om Gip är stilla eller kommer farande. Han är jätteduktig på det, står och väntar på "ta den" och kastar sig då på vad det än är jag har i handen. Ska utveckla det så att jag även kan kasta leksaken och att han då både kan vänta tills den landar och jaga efter den när den flyger, samt att den kan ligga på marken när han ska ta den. Allt in sin tid!

Han leker med ALLT jag ger honom. Bollar på snören, små gosedjur, tennisboll, kamprulle, handduk, tom toarulle vad som helst. Helt underbart! Jag filmade honom idag när han for omkring med "Jolly-bollen" som verkligen är en hit (men vet inte hur jag för över filmen in hit. Men det kommer!). Han var lite rädd för den först, den är rätt stor och studsig, men nu så dundrar han omkring med den som ingenting. Lilla sprallapan!

Han är så söt, så mjuk och gosig och ändå så intensiv.

Om motivation

  Efter bara några dagar med valpen inser jag att jag måste göra något åt mig och Boo. Gip leker och äter och rusar och fnattar och är allmänt glad. Han kastar sig över leksakerna och kampar för liv och lust. Torrfoderkulorna som jag belönar med gör han vad som helst för - och när han fick smaka lever och kattmat och kalkon blev han som tokig.

Det är underbart! Och skillnaden mellan honom och Boo milsvid.

Jag har sagt det förr och säger det igen: jag önskar att jag kunde vad jag kan idag när jag fick Boo. Hennes förutsättningar var så mycket sämre, och resultatet har ju blivit ganska bra, men jag önskar att jag förmått entusiasmera henne mera och bättre. Inomhus kan vi nuförtiden träna riktigt bra, emellanåt, och hon har sina stunder ute när hon vågar ta för sig. Men en hund som faktiskt skiter helt i allt ätbart och lekbart är svår att engagera i träning. Om jag bara vetat ved jag kan idag när hon var valp och fortfarande kanske hade kunnat gå att forma lite mer. Hon är bara strax över två, och hon gör gigantiska framsteg på så otroligt många sätt, men det här med engagemanget känns utom räckhåll.

Träna behöver hon ju. Nu har hon inte fått ordentliga dagar hela den här veckan och det märks. Reser jag på mig så sprätter hon upp, och hon står vid fönstret och morrar ut mot mörkret. Men jag förmår inte kanalisera det till något bra. Tar jag klickern och godiset/en leksak så blir hon i det närmaste helt passiv. I skogen idag visade hon mig noll och inget intresse och ville bara nosa i marken och kolla efter rådjur. Det är så svårt! Jag sticker ju inte under stol med att en av anledningarna - den störska kanske till och med - till att jag skaffade valp redan nu är för att jag inte vill lägga krav och förväntnngar på Boo som hon inte kan eller vill eller vågar leva upp till. Hon är i mångt och mycket en galet aktiv sällskapshund, hon gillar inte träna mer än då och då, hon vill leka. Spår tycker hon är ganska kul och trix ibland och att balansera på grejer och bada och spela fotboll och forsa fram i nysnö för det mesta. Men att träna annat? Att träna tillsammans? Njä.

Kanske är det just det som är mitt stora fel som jag gör - att jag gör en distinktion mellan att träna och leka. Men jag BLIR besviken, det kan jag inte förneka. Och jag har svårt att leka tillsammans med Boo. Det är inget roligt att förbereda ett träningspass och hunden uppenbarligen inte vill. Men hon behöver det. Och jag önskar jag visste hur jag skulle kunna kanalisera hennes energi på bästa sätt. Just nu och här och med den lilla valpen och snön är det svårt. När Anders spelar fotboll med henne på tomten är hon glad och intensiv och tar i och tar för sig. Det älskar hon och jag blir så glad men också lite avundsjuk på att inte jag lyckas ta fram det där i henne. Hon blir inte stressad av det utan ögonen lyser och hon är DUKTIG på det. Jag önskar hon kunde känna samma sak för frisbeen som jag kunde behärska men jag får henne inte att tända. Och jag funderar på belöningar att verkligen verkligen stimulera henne med. Nåt som hon gör allt för. Jag vill verkligen sätta ihop ett freestyleprogram med Boo, träna in moment och fnula ihop nåt till musik. Jag tror det skulle vara bra för oss, ja för OSS för jag känner mig som en usel matte som jämför min fina älskade hund med min nya arbetsvilliga lilla border collie-valp, men jag kan inte hjälpa det. Jag jämför och hon kommer till korta på det området.

Ett av mina nyårslöften måste vara att vara en bättre och roligare matte till Boo, men just nu känns det svårt.

Duktig valp!

  Oj, är det redan torsdag? Jag börjar förstå hur småbarnsföräldrar känner sig - hemma hela dagarna utan att hinna någonting, och så en nattvaknande miniindivid som gör att man är lite i ett töcken. Men mest: kärlek, glädje och förundran.

Hela måndagen gick åt till att resa. Lille Gip fick sitta i baksätet med mig eller Anders medan Boo var i bagaget som vanligt. Gip sov nästan hela resan, utom när vi stannade för att kissa och bajsa. Vilket han gjorde varje gång - och bara en enda gång i bilen. Och då hade vi stannat och jag skulle precis lyfta ur honom. Duktig valp!

Han är störtkul. Väldigt intensiv, allt han gör är med en sabla energi. Han till och med sover intensivt. Han verkar ha fått gosgenen från mamma Peg vilket vi hurrar för, och det är attackpussar som gäller. Han ligger gärna på en, och allra minst tätt tätt intill. På nätterna sover han på min huvudkudde, eller inkilad mellan kudden och väggen. Så nu har jag en som värmer huvudet och en som värmer fötterna. Tur det, för katterna ligger ju gärna på magen.

Vi har hunnit med några små träningspass, och jag kan konstatera att än så länge visar han allt jag vill med en valp. Han kastar sig över allt ätbart och när han leker leker han intensivt. Första träningspassen har gått åt till att sätta upp lite regler kring belöning. "Ta den" och "tack" när det kommer till leksak har jag börjat med och dra sig undan från maten när det kommer till godis. Jag började med att ge godis bara Gip flyttade nosen (och tänderna och klorna!) en millimeter från min godishand och han fattade snabbt leken. Nu har vi utvecklat den och han backar ganska långt (övningen blev alltså en backa-övning). Jag alternerar att han får godis och kasta sig över leksak när han backat och han uppskattar godis mer, men bara han lekt ett par sekunder ger han järnet. Jag har börjat introducera att jag vill att han ska sitta innan mat serveras i matskålen (han tränar upp mesta maten, men jag vill att han ska vara nöjd att bara äta ur skål också så han får några symboliska kulor där i.) och det går ganska fint. Det är en balansgång det där, jag vill inte ha en hund som sätter sig ner så fort han vill ha något, alltså jag vill inte bejaka passivitet i någon större utsträckning. Passivitet i träning alltså, i annat fall är det fint.

Nosduttar i min hand fattade han med en gång (ja han är helt galet snabb! Trodde inte han skulle greppa leken gör nåt = belöning än på ett tag men det fattade han direkt) och det ska jag bara jobba vidare på. Har presenterat tasstarget för honom men det greppade han inte riktigt. Måste hitta nåt tydligare att stå på. Han sätter och lägger sig och bjuder på något som kan utvecklas till ett fint hoppstå så det ska jag nog jobba med nästa gång. Men den mesta träningen är inkallning och nu kommer han blixtsnabbt när jag ropar Gip (eller Gip-Gip som det visst tenderar bli) även om han är på väg bort, springer efter katten (hmp det måste vi träna på att inte göra) eller är i ett annat rum. Duktig valp!

Det låter som jag håller på att slita ut min valp, men varje träningspass är bara ett par minuter långt, och jag tränar som sagt när han ändå ska äta. Resten av tiden myser vi, leker vi och går små små upptäcksfärder runt huset. Idag på morgonen hade vi första miljöträningen utanför gården när jag skjutsade Anders till sjukhuset. Dessvärre har de saltat vägarna så det gick knappt att gå för en liten valp, och lyfter jag upp honom börjar han frysa direkt. Jag måste hitta nåt sätt att bära honom på, tänker kanske att jag gör en "bärsjal" av fleece. För miljöträning och socialisering kan ju inte vänta till våren direkt! Nå, han charmar så klart alla som ser honom och de människor och barn som passerade idag uppförde han sig exemplariskt emot. Han sprang inte fram till dem, men ryggade absolut inte undan heller. Gick han mot dem så kom han när jag ropade. Bara nyfiken och fin. Men som sagt, det blev ett ganska misslyckat träningspass ändå, han såg så ynklig ut. Och så mitt stora misstag: jag måste naturligtvis träna honom att gå i koppel innan jag tar ut honom i världen och förväntar mig att han bara kan. Korkad matte!

Han tyckte nog det var lite jobbigt för han sover på mina fötter just nu. Anders har åkt vidare till Stockholm och kommer inte hem förrän på lördag vilket betyder att jag har fullt ansvar. I morgon får Gip med andra ord följa med ut i skogen - vilket gör detta till ett lysande läge att fixa nåt att bära honom i om och när han skulle behöva det.

Det känns helt fantastiskt att han äntligen är här - och att han är allt jag kan önska mig!

Ses snart!

  Nu lämnar jag snart resten av familjen och åker till Stockholm på Adventure Dog Conference. På söndag kommer Anders och Boo och vi åker tillsammans och hämtar valpen. Ses efter det!

Viktiga grejer

  Jag håller på att packa ihop det som ska med i bilen när vi hämtar valpen på måndag, eftersom jag är borta hela dagen i morgon och åker till Stockholm redan i övermorgon. Boo åker i bagaget, och där kommer de ju båda åka så småningom, men kanske inte första turen. Vi får väl se hur cool han verkar. När vi hämtade Boo åkte hon i mitt knä hela vägen hem. Hon sov och vaknade inte förrän vi svängde in på vår krokiga lilla väg, där kräktes hon på min arm, men det var enda incidenten. Den resan var dock bara på en och en halv timme, mot minst sex timmar denna gången. Dessutom var Boo 4,5 månad, förvisso inte alls rumsren men i alla fall med något större förmåga att hålla tätt. Tror jag i alla fall. Täta raster får det bli.

Jag packar med en kattbur som Gip kan vara i säkert på sätet bredvid mig. Och hushållspapper, en flaska DAP som jag har kvar från nyår, mjuka filtar, nåt att tugga på, vattenskål och leksaker. En påse mat får vi med oss. Halsband och koppel naturligtvis. Boos grejer. Hm, har jag glömt något?

När vi skulle hämta Boo frågade vi vad vi skulle införskaffa och fick svaret: en bädd är allra viktigast. Boos bädd har Boo använt exakt ingenting. Hon har känt sig trygg bredvid oss hela tiden, och hennes sovplatser var de än har varit har varit ostörda platser (för det är ju det som är viktigt). Men nu har jag plockat ner bädden från vinden igen (fortfarande full med Izorhår) för vem vet om Gip kommer tycka det är mysigt att kura in sig i den. Den kan dessutom vara det dyraste hundtillbehöret vi köpt så ingen blir gladare än jag om den kommer till användning. Hur som helst så är det en hel radda andra saker jag tycker är betydligt viktigare än en snygg egen bädd. Leksaker till exempel. Då menar jag inte gosedjur att leka med själv utan leksaker att leka med tillsammans. Funkar med en strumpa som man knutit ett snöre i men jag har verkligen gått all in och bunkrat dennan gången. Boo hade en lila bläckfisk och en trådtross som enda leksaker när hon kom, och visserligen lekte vi med massa andra grejer också men jag önskar verkligen att vi satsat mer på leken. Men det vet ni ju. Skulle nog också vilja säga att en hel del av mina hundböcker (Klickerträning för din hund eller Från valp till stjärna, till exempel) är viktigare än en bädd. Bra godis (där vi hämtade Boo hävdade de att vi skulle klara oss på enbart leversnittar...) är en annan sak. Långlina ytterligare en.

Vilka är era vikgtiaste och mest använda hundgrejer?

Nej-fällan och andra svårigheter

  Idag i skogen hamnade jag i den väldigt förädiska "nej-fällan". Boo var lös och gick för nära den endast tunt istäckta vattenkanten och jag hojtade helt sonika "nej" på reflex. Inte argt och inte högt, men jag måste låtit rädd för hon stannade och gjorde alltså det som jag borde bett henne: "stanna".

Rätt ofta hör man att det är så oerhört viktigt att träna in ett nej, men jag begriper faktiskt inte varför. Om jag säger nej när hunden gör något jag inte vill den ska göra - i det här fallet gå ut på den tunna isen - så ger jag ju hunden absolut ingen information. Vad säger jag nej till? Att hon spanar? Att hon viftar på svansen? Att hon står? Att hon går långsamt och försiktigt i stället för att hoppa med full speed framåt? Ingen vet, allra minst hunden. Så i stället för att träna in ett obegripligt nej så träna in det du vill hunden ska göra: kom, sitt, stanna eller vad det må vara. Mycket säkrare och mycket mer effektivt. För tänk på att om du tränat in ett nej att betyda "sluta med det du gör" så kanske hunden gör något annat den inte ska. Om hunden springer över en väg i jakt på en kanin och du gapar nej så riskerar du ju bara att hunden vänder över vägen igen. Bättre att ropa stanna.

Men "nej" är onekligen ett enkelt ord att ta till, på nåt sätt ligger det väl bra i munnen. Tror småbarnsföräldrar hamnar i den här fällan lika ofta - oftare? - än hundägare. Och små barn har nog också problem att förstå det abstrakta "nej", om du inte lärt dem att det betyder "kom" till exempel. Men då föredrar jag ju ordet kom.

Funderade på andra fällor där i skogen. Tjata-fällan är ju klassisk. Och arg-fällan (kom. kom! KOM!!!). Locka-fällan kanske. Och så den jag hamnar i hela tiden: Inte slutföra det jag påbörjat-fällan. Fast den är inte så farlig, den innebär bara att Boo kan massa saker halvdant, och egentligen borde den sporra mig att verkligen sätta de där momenten.

Vilka fällor tänker ni på?

Sånt här, tillexempel, är inte det minsta läskigt (bara för mig)

 

Small step for mankind, giant leap for Boo

  Och IGEN gör hon det, min fantastiska lilla hund - tar ett gigantiskt (cirka tre centimeter högt) kliv framåt och rör mig till tårar och jubel. I månader (nå, kanske inte riktigt så mycket som det låter antyda, men mycket och länge) har vi kämpat med "klossen", ni vet att använda en kloss (eller ett fat eller en burk eller vad som helst) som hunden står på med framtassarna för att träna fotposition och bakdelskontroll. Och Boo bara vill inte. Hon duttar med ena tassen och så duttar hon med andra tassen men aldrig länge nog för att ens ge två godisbitar och på så sätt bygga vidare. I början ryggade hon en halvmeter varje gång klorna nuddade keramikskålen som jag använder. Jag funderade på att börja på en tidning eller något lättare, jag funderade i att skita i det helt. Och la träningen på hyllan i stället. Tränade på andra saker. Tränade backa och buga och ägnade mig åt snöbus och lek lek lek. Men så idag, när snön (yay!) vräker ner och vinden (blä!) viner utanför tog jag fram skålen igen. Och märkte en helt annan attityd. Ett mod och en vilja som inte funnits där innan. Plötsligt la hon sig ner med ena tassen på skålen - och la den andra tassen där också! Och när hon stod så kunde jag belöna med flera godbitar medan hon höll ena tassen kvar på skålen.

Och så med ens stod hon där, med båda framtassarna fast planterade på skålen. Jag jublade, och belönade. Chansade och kastade en godis en bit bort - Boo springer bort och kommer tillbaka. Och stäler sig på skålen igen. The power of Frolic och en jäkla envishet.

Jag vet jag vet, de flesta valpar klarar detta direkt, och de flesta vuxna hundar också om de är någolunda vana att träna. Men min hund är inte de flesta hundar. Min hund vägrar hoppa upp på bord men springer glatt upp i träd eller på en skitstor timmerhög. Min hund är livrädd för skohornet (för det kan skramla) men världens modigaste fotbollshund. Min hund är den mest tillgivna som finns, men tycker främlingar är läskiga. Min hund har nu inlett sin klossträning på riktigt!

Bilden föreställer förresten Boo när hon gjort ett annat framsteg: för ett par veckor sedan lekte hon plötsligt sönder en leksak! Ludd överallt. Jubel då med.

Leva, vila, äta, jobba.

  Leka, vila, äta, jobba. Eller kanske jobba, leka, vila, äta. Jo, det sistnämnda är nog rätt ordning om man frågar Boo. Kanske kan vi till och med slå ihop lek och jobb - målet med min hundträning är i alla fall att det ena ska vara starkt förknippat med det andra. Så starkt förknippat att det egentligen är en och samma sak. Leka lydnad, leka agility, jobba frisbee och jobba fotboll. Ni fattar.

Men för att göra min poäng överskådlig och enkel så delar jag upp det: Jobba. Leka. Vila. Äta. Fyra fundamentala saker som jag gör tillsammans med min hund. Det allra viktigaste. Att jobba tillsammans med sin hund tror jag inte så många ifrågasätter. Få är de hundar som trixtränar eller går ett spontant fritt följ utan sin förare närvarande. De flesta tror jag hänger med på vikten av att leka tillsammans också. Lek som belöning är ju inget som direkt ifrågasätts. Men leka för att leka? Minst lika viktigt om du frågar mig. Jag vill vara den allra roligaste i min hunds liv, den som hon helst av allt är med. Jag är inte riktigt där - Boo ser jaga hare som roligare än jaga matte, och leka med en annan hund som roligare än att leka med mig. Men att spela fotboll eller att bada ihop är riktiga jackpotgrejer. Tyvärr var jag för okunnig för att prioritera leken när Boo var liten, men vi jobbar på det nu. Jag behöver väl inte säga att jag kommer satsa på lek framför allt med valpen? En kasse roliga leksaker att leka tillsammans med väntar på hans ankomst.

Men de andra två punkterna då, vila och äta? Är det något man gör med sin hund? Klämmer man ner sig i hundsängen och delar på en Frolic? Nej, fullt möjligt är det, men knappast så jag tänker. Däremot bjuder jag in min hund att dela min bädd och min mat. Min bädd på så sätt att hunden får vara i alla möbler (här hemma, hemma hos andra gäller kanske andra regler vilket vi båda respekterar. Att min allergiska syster inte vill ha hundhår i soffan tycker jag är helt okej, och Boo accepterar att det är hennes filt på golvet som gäller där.) och att jag uppskattar att hon ligger bredvid mig på natten. Hundar är etologiska anomalier på så sätt att de är den enda arten som behöver sina familjemedlemmar av en helt annan art lika mycket - eller mer - än de behöver sina artfränder. Jag kan inte vara hund när vi leker, men jag är den viktigaste att vila bredvid. Hundar som skiljs från sin familj och förpassas till en annan del av huset kan helt klart etologiskt påverkas av detta. Att vila tillsammans är alltå inte bara mysigt utan dessutom nödvändigt för optimal kontakt. Rätt ballt när man tänker på det!

Äta tillsammans då? Ja, det finns ju diverse ledarskapsteorier som förespråkar att människan ska äta före hunden, och de flesta verkar inte tycka att det är okej att hunden tigger vid matbordet. Jag tror precis tvärt om. Genom att äta samtidigt och genom att emellanåt dela på en smörgås bygger man familjekänsla. Mat är ett socialt verktyg och det är dumt att inte använda det. Jag matbelönar till allra största delen i min träning, inte bara för att jag negligerade att leka med henne och det därför är enklast, utan därför att mat är en primär förstärkare som inte behöver läras in för att stimulera lustcentra i hjärnan. Det är ingen slump att vi ofta ses över en bit mat, att middag i datingsammanhang är det vanliga, att vi tröstäter eller ger bort choklad till dem vi tycker om. Mat bygger förtroende och att tugga lugnar oss och hundarna i stressade situationer. Eftersom människor och hundar fungerar på väldigt lika sätt i många situationer är matbelöningar väldigt användbart. Och en sorts matbelöning kan vara att dela en smörgås i skogen.

Det är så jag resonerar.

Vilken härlig freudiansk felskrivning i rubriken förresten, ser ni?

Den där fantastiska nosen!

  Det är verkligen inte ofta jag tycker det är pestigt att behöva gå upp och ut direkt på morgonen. Idag var en sådan dag: gråmulet och en iskall vind som pillade in den sorgligt skrala snön innanför jacka och ögon. Men så hittade jag ett spår som Anders "la" i går kväll. För någon annan var det bara helt vanliga fotspår i snön, och Anders var förstås inte medveten om att han gick ett spår igår - han trodde ju bara att han gick en runda.

Det är sant att Boo

a) bara gått människospår efter mig
b) bara gått spår som legat max en timme (detta var ungefär tio timmar gammalt)
c) aldrig spårat i snö
d) inte tidigare spårat i öppet landskap utan bara i skog - nu var det kort gräs och grus

Allt ovan gäller naturligtvis spår som jag sett och förstärkt - hundar spårar ju hela tiden, så både äldre, yngre, i snö, andra människor och djur har hon ju spårat. Men det struntar jag i - för nu är det koncentration i spårkärnan och social variabel förstärkning som avses.

Nå, jag visade henne spåret och först såg hon lite tveksam ut men heureka! nästan direkt fattade hon vad jag var ute efter. Sen spårade hon nära och ganska koncentrerat. Jag fick visa henne ett par gånger, men utifrån förutsättningarna är jag väldigt nöjd. Och Boo med - tänk att 175 meter spår kan göra lilla hunden så trött.

Påminner mig om att vi fortsatt måste träna mer koncentration och uthållighet. Och då finns banne mig inget bättre än spår.

Vilken vecka!

 Vilken fantastiskt innehållsrik vecka vi haft.

Förra helgen var jag i Tomelilla och lärde mig massa bra grejer. Sedan direkt till Hällefors på sista problemhundsveckan, där det hela avslutades med diplomutdelning - jag kan numera titulera mig hundbeteendeanalytiker. Känns fint!

I fredags åkte Boo och jag vidare till Storvreta och hälsade på valparna. Ett viktigt beslut fattades - den 6 december följer dn lille killen på bilden ovan med oss hem. Känns helt underbart, en rolig tillgänglig, nyfiken valp. Jag behöver inte säga att jag längtar! Boo fick följa med in och träffa alla 13 valparna. Det var äckligt hälsar hon. En eller ett par valpar i taget är hennes melodi - när det blir ett myller blir hon direkt olustig. Och dreglar! Nå, hon har hälsat på lillebror i alla fall. Igår hängde vi med goda vänner i Stockholm. Vi åkte pendeltåg vilket Boo inte uppskattade. Hon blev direkt livrädd, det var inte roligt alls. Hon har åkt tåg tidigare så jag lbev lite förvånad faktiskt. Hem blev det taxi. Men kvällens mys med en rolig Boo som njöt var en fröjd.

Nu ska vi göra oss klara och åka till Bromma zoomarknad innan det är dags för Oskars födelsedagsfirande. Hittills denna veckan har Boo hängt med 24 vuxna hundar och 15 valpar. Klart att det inte räcker!

Dogs, dogs, dogs!

 

Har en sällsynt hundig vecka, till och med för att vara mig. I helgen som var var jag på nästsista instruktörsutbildningen på Hundens utbildningsakademi i Tomelilla. Temat var massage och starta företag. Tänk att det snart är dags att göra det!

Och sedan igår tills på torsdag är jag på HundCampus för sista temaveckan i hundbeteendeanalytikerutbildningen. Sitter just nu och googlar "feedback" för att kunna prata kring det ämnet i morgon. Vem trodde att hundträning skulle komma att handla om så vitt olika saker? Roligt ju!

På fredag är det äntligen dags att träffa valparna igen, och jag hoppas att vi kanske kan komma ett steg närmre att bestämma vem som ska flytta hem till oss om tre veckor. Oj vad jag längtar!

I helgen ska vi vara i Stockholm, lite ohundigt häng på lördag men desto hundigare häng på söndag då Oskar, Boos boyfriend, fyller tre år. Hundträff och spring i fårhage och sedan tårta.

Jag är lite avundsjuk på mitt liv just nu! Men mycket bloggande blir det inte.

Den moderna skolan

  Jag var i en butik igår av den sorten där man pratar med innehavaren om ditt och datt. Det var ingen hundrelaterad butik alls, tvärtom, när tjejen som jobbade frågade vad jag gjorde och jag berättade konstaterade hon snabbt att hon inte var någon hundmänniska utan föredrog katter. Tja, för ett par år sedan hade jag nog svarat samma sak. Eller ja, inte nog - jag hade svarat så. Idag kan jag ju bara konstatera att nog för att katterna är gosiga och mysiga (att ligga och läsa/dåsa med en spinnande katt på magen står fortfarande högt i kurs) men lika roliga att umgås med som hundar är de nu inte.

Men sen fortsatte hon med att säga att hon tycker att bortklemandet av småhundarna är förfärligt, och berättade om sin väninnas chihuahua som bars omkring och som dessutom vaktade allt som rörde sig. I det första fallet - bärandet - håller jag med henne. Chihuahuor är hundar lika mycket som en schäfer är det, och har samma behov. Kanske inte samma behov av att gå lika långa promenader men att gå promenader, att få leka med andra hundar, att få använda nosen, kroppen och hjärnan. Men i det andra fallet - vaktandet - så tänker jag att det är kompisen som gjort dålig research. Chihuahuan är en vakthund. Den användes för att varna om det kom inkräktare, och rösten var dess redskap. Att inte vilja ha en skällig - vaktig - hund och skaffa sig en vavva, nå då har man gjort fel. Naturligtvis är det en träningsfråga också. Man kan träna en chihuahua lika väl som man kan träna en annan hund att göra som man vill. Inte skälla på hundar eller cyklister, men kanske skälla en gång när det knackar på dörren, till exempel. Jag hoppas - för hundens skull - att de kommit till en hundtränare som kan hjälpa dem.

Ännu värre än bortklemandet av småhundarna (och här måste jag nog ändå säga att skällande, utfallsbenägna småhundar i flexikoppel är en alldeles egen subkategori där ägarna verkar tro att bara för att hunden är liten så gör det inget och den behöver - eller går - inte tränas) tycker jag den hårda skolans frammarsch är. Tevetränarna - ni vet de som pratar med hundar, de som coachar och de som finns i caféprogrammen till exempel - har fört hundträningen tillbaka massa massa år. Att föra ut budskap - nonsens - om att hundar "klättrar i rang", "vill ta över ledarskapet" och lära ut att kasta burkar, rycka i koppel och lägga ner hunden på sidan kan få förödande konsekvenser. Fattar de inte att människor - hundägare - tror på det de säger? Tror och härmar med följd att det blir tråkigt att ha hund (vem vill vara ständigt arg på sin bästa kompis eller hela tiden rädd för att denne ska "ta över ledarskapet"?), och ännu tråkigare att vara hund (att hela tiden behöva vara rädd för vad ens människa ska göra härnäst). Dessutom lär sig inte hunden speciellt mycket av de hårda metoderna - i så fall skulle man inte behöva rycka i strypkedjan vid varje promenad. Jag har god lust att fråga tevetränarna om det ens hört talas om etologi, om de vet något över huvud taget om modern forskning och inlärningspsykologi, eller om det bara är pengarna som räknas. Gilla hundar verkar de ju inte göra.

Att verka inom den moderna skolan (jag vill inte kalla det den mjuka skolan för det indikerar att det är en laissez faire-mentalitet utan regler och ordning) innebär att träna på ett sätt som gör att hunden förstår. Att ta itu med saker och ting innan de sker, att inse att det kan gå fel men att det då är för sent att gör något åt den enskilda händelsen - men inte med beteendet i stort. Om jag kommer hem och upptäcker att hunden medan jag varit borta ätit upp söndagssteken som stod på bordet så kan jag välja att ta ut min ilska på hunden, men då ska jag veta att hunden inte kommer dra slutsatsen att matte blir arg för att steken är uppäten utan att matte är arg för att matte kommer hem. Ingen annan inlärning än att det är bäst att passa sig för matte när hon kommer hem har skett. Jag kan i stället välja att inte lämna steken så att hunden kommer åt den, eller jag kan träna hunden på att inte hoppa upp på bänken och ta vad som finns där. Jag kan givetvis inte börja med en stek, utan med något som hunden enklare kan bortse ifrån och belöna när hunden gör som jag vill. Ett inte (inte ta steken) är svårt att lära in varför det är enklare att lära in vad jag vill att den ska göra (stanna med tassarna på marken). Nu är hundar opportunistiska egoister - precis som människor - och gör det som lönar sig. Att lämna en steg ensam med hunden kan vara svårt att träna bort - att ta steken innebär en jackpotbelöning som kan vara svår att trumfa. Kanske bättre att i det fallet ha maten i kylen medan man är borta. Men ni förstår principen.

Jag hade säkert kunnat slå min hund till lydnad (läs rädsla för att göra fel) men jag vill ju hellre att hon ska våga försöka göra rätt. En hund som Boo med så stora underliggande rädslor hade det säkert varit väldigt enkelt att "få pli på" (pli är det värsta ord jag vet). Snabbt hade det säkert gått också. Hon är säkert en hund som svarar oerhört bra på korrigeringar. Men det hade garanterat - om jag använt slika metoder - fått till följd att hon också varit rädd för mig, rädd för att göra fel samt inte mindre rädd för det som hon var initialt var rädd för. För jag vet att hon gör skenutfall för att skrämmas, inte för att vakta. Därför att hon tycker att joggaren i skogen är läskig. Och därför motbetingar jag genom att, när vi möter något som kan vara farligt i Boos värld, klicka och ge godis. Jag belönar alltså inte att hon är rädd (man kan inte belöna en rädsla, man kan dock förändra den, förstärka den och förminska den) utan skapar nya associationsbanor. Joggare i skogen = godis = trevligt = joggare i skogen är ett trevlig inslag. Dessutom ser jag till att Boo inte behöver ta ansvaret i mötet, utan att jag gör det. Enklast genom att jag ger henne en uppgift - sitt mellan mina ben till exempel - medan jag "tar hand om" mötet. Detta kallar somliga ledarskap, men eftersom det ordet fått sån negativ klang (alfarullningar, rangordning, pli) använder jag inte det utan konstaterar bara att Boo är en hund i människans värld, medan jag är människan i människans värld, och som den mest och bäst lämpad att ta itu med det som händer här.

Sprakhöst

 

Vilket väder vi har haft idag, helt fantastiskt. Och jag har varit inne nästan hela dagen, pysslat och stått i. Nå, som hundägare lider man ju inte direkt brist på frisk luft så lite sol på kinderna har det blivit. Försökte få Boo att backa utomhus, men det gick inte. Inte heller ville hon backa när Anders vari köket och störde. Med katterna som går och nosar i godisskålen går det bra (faktum är att jag ofta utnyttjar konkurrensen mellan Boo och Luna när jag tränar). För ny övning helt enkelt. Dock bjöd hon på fina backanden när jag klickade henne för vad hon ville. Att backa 3-5 steg har blivit en del av repertoaren! Skoj. Nu ska jag bara få det på signal och få till lite längre backanden. Klossen och skålen (lådan) står och stampar, men vi har kul när vi tränar. Boos svans går som ett huj. Med det är jag rätt nöjd.

Nya beteenden

 

Den sista tiden har Boo lagt sig till med en rad nya beteenden. Alla kopplar jag till att hon blir mer och mer självsäker och vågar ta för sig av det livet har att erbjuda. Inte alla är så där jätteroliga - till exempel att hon börjat bita sönder grejer, till exempel det mobila bredbandet häromveckan och ett par sandaler för någon månad sedan - men jag uppmuntrar det lika mycket som de roliga sakerna hon gör. Jag tycker till exempel hon blivit mer lyhörd utomhus och det tror jag definitivt har att göra med att hon inte känner att hon måste vara på spänn hela tiden. Så jag uppmuntrar och bejakar. Och försöker komma ihåg att plocka undan mina grejer. Bra träning inför valpen dessutom. Desto bättre när hon idag fick ett nytt gosedjur som hon formligen slaktade. Vita tussar i hela rummet och en ursöt nöjd hund som somnade mitt i luddet. Någon timme senare fick hon för sig att bädda upp en latexpipis som jag råkat bädda in under täcket. Roligt såg hon ut att ha.

Idag bjöd hon på ordentliga backanden. Klang och jubel! Stor skillnad på backanden som ser ut att skett mer av en händelse. Men det betyder ju att polletten kan ramla ner även om man måste använda lite hjälpor. Idag har tjejen fått nya sängklader. Täcket i bilen såg för bedrövligt ut så jag köpte påslakan med döskallar och en fleecefilt med samma mönster. Har man en ny fin bil får man väl vara lite fjompig och pynta? Boo lär ju skita i vad det är för mönster så länge bilen tar henne till roliga ställen. Idag tog den oss till Skrylle-skogen. Bra så.

Spegel spegel

 

Kanske en träningsgrupp eller ett freestyleprogram

Tji fick jag som trodde bloggandet automatiskt skulle ta fart på något magiskt vis. Jag har inget att blogga om tycker jag, eller snarare: jag vet inte vad bloggen ska ha för inriktning riktigt. Jag hade väl tänkt den som någon slags träningsdagbok, men det går ganska trögt med träningen just nu. Det känns som vi inte har några specifika mål och mest står och stampar. Vi har ju varit inne och krafsat på både rallylydnad, agility, specialsök, vanlig lydnad och tricks men vi har inget mål. Jag måste ha ett mål!

Just nu tränar vi sånt jag önskat vi tränat när Boo var valp - kroppskontrollövningar där jag vill hon ska gå i med alla fyra tassar i en skål (vi har hittills kommit till att hon NÄSTAN sätter en tass i en stor kartong med låga kanter...), backande (hon backar typ tre steg om jag visar tydligt med handen vart jag vill, men bjuder bara någon enstaka gång), burlekar (fast eftersom hon vägrar gå i bur försöker jag göra det tydligt på annat sätt och vi tränar på en speciell matta. Men eftersom det är så tråkigt gör jag det för sällan), klossen (där har jag precis börjat och kommit så långt att hon petar med ena tassen snabbt snabbt...).

Det ÄR frustrerande att ha en hund där man alltid behöver ta långa omvägar om allting. Jag behöver ett mål - men vad? Och jag behöver pepp och inspiration. November är inte den roligaste månaden, men just nu är det väldigt segt. Jag inbillar mig att allt kommer ändras när den oförstörda, modiga, framåt valpen kommer. Kanske är det så. Boo kommer ju fortfarande vara Boo hur som helst, och hennes fobier måste jag fortsätta med. Idag har vi varit på en härligt underbar strand i Simrishamn och röjt med en ny bekantskap, en podencokorsning och hennes matte. DET var i alla fall härligt roligt.

Genombrott och ny dator

Jag hade kunnat inleda med att oja oja mig över den extremt långa bloggtystnaden, eller kanske med att berätta om sommaren och hösten (och för all del den del av våren som var kvar). Ojat mig har jag gjort, men hur sjutton tar man igen förlorad tid på det viset. Jag skrivet bara några nyckelord och så får det vara bra så:

Agility - vi gick en kurs i somras, Boo och jag, och jämrans så skoj! Det blir det mera av. Vi inhandlade lite Rusta-hinder (ingen större ambition än att ha skoj har vi två så det är okej) och omvandlade trädgården till bana. Älsk på det°

Hundcampus - där spenderade Boo och jag en hel månad och lärde oss massa nytt. Framförallt fick Boo så mycket miljö- och social träning att man kan tro att det är en ny hund på den fronten. Underbart var ordet.

Valp - igår föddes en val som kommer flytta till oss om åtta veckor. Massa mer om hono kommer komma så klart. Välkommen till världen, lillebror!

Ny dator - som liksom möjliggör själva bloggandet har införskaffats idag. Shiny!

Och så genombrottet då - på klickerfronten är det. Efter att ha brottats med shejpingen bra länge som kom jag till insikt för några veckor sedan att det jag vill ha är aktivitet. Därför blir det dumt att statiskt dela ut godiset från handen efter klicket. Jag började kasta godiset på golvet lite hipp som happ och mycket riktigt - Boo gick från att vara rätt passiv till att bli ganska så aktiv. Och idag tog vi nästa steg - i stället för att klicka för precis allt (vilket jag gjort för att visa att det är aktivitet jag vill ha, vilket resulterat i att hon upprepar samma fyra fem övningar varje session) så höll jag idag ut och väntade på en specifik rörelse. Detta fick inte bara till följd att hon förstod det där med att repetera samma övning (tidigare har det varit ganska slumpmässig variation) utan också att hon dels lade till fler rörelser, rörelser hon aldrig försökt med tidigare, och sen tog steg inom rörelsen. Så buga blev buga med huvudet på tassen. Snajdigt!

Jag börjar lite lätt så här, räknar väl inte direkt med att det är så många som håller koll på att den döende dandyn lever, men håll ut: det kommer mera.


Och provet, som förra posten handlade om, gick bra.

Tidsbrist och halleluja-bubbel!

Jag sitter i soffan och pluggar till mitt halvtidsprov på instruktörsutbildningen som jag ska ha nästnästa helg. Anders har tagit tjejerna till skogen på en efterlängtad långrunda. Och när jag läser är det så många tankar som bubblar, så mycket jag vill diskutera. Läser om dominansteorier och ledarskapsditon och det är så mycket jag vill få ut. Jag känner mig lite frälst och vill få andra att känna samma sak. Hundar är såna makalösa djur, fantastiska varelser! Att vilja rycka slita slå skälla dem till underkatelse är bara så dumt! Åh, jag har ett långt blogginlägg, en uppsats, en hallelujatext i mig som vill ut. Men det måste vänta, jag måste - vill - ära mig allt allt allt. Och då måste jag läsa nu!

För en enkel text i ämnet rekomenderar jag boken Köttbullelydnad av Maria Ahola. Den borde alla nyblivna hundägare läsa (och en kompletterande bok om shejping, för där saknas det en del i Marias bok). Läs den eller nåt annat och så pratar vi sen, okay!

Mitt sommarlov

I helgen som var, var Boo och jag på HundCampus i Hällefors. Vi åkte redan på torsdagen eftersom det är åtta timmars bilfärd. Lämpligt nog bor syrran med familj smack i mitten, så vi stannade för lunch, långpromenad och fika. Härligt bortskämt! Ankom Hällefors medan det fortfarande var lite ljus kvar på himlen, efter att ha kört genom det vidunderliga våriga landskapet. En räv såg vi, på nära håll, och då blev jag glad.

Fredagen inleddes med specialsök, och denna gången skulle vi - till min mammas förtjusning - träna på kantareller. Boo har ju lite problem med att våga på plattformen, men jag tyckte det gick bättre. Hon var inte tillbaka på noll i alla fall. Vi använde oss också av en bana denna gången (och fick i läxa att knåpa ihop en egen att öva på) och det tyckte Boo bättre om. För första gången var jag säker på att hon verkligen kopplade på nosen, och inte bara stannade över burken. Kul kul!

Fredag kväll till söndag eftermiddag var det så etologi, denna gången var det sinnena som stod på agendan. Tokigt intressant! Och insprängt på raster och före och efter jobb på plattform, bana och kantareller. Faktiskt utomhus också och det klarade Boo nästan klockrent! Trots att det för de flesta hundar är svårare så är hon mindre störd ute. Det är ju miljö som hon kan och känner väl. Så stolt över min princessa!

Innan jag åkte hem igen (väldigt kort sammanfattning av superroliga och intensiva dagar!) gjorde jag två saker: satte mig ner med Lennart Wetterholm och planerade en individuell studieplan. Jag har nämligen bestämt mig för att läsa hela hundbeteendeanalytikerkursen på HundCampus. Det innebär att jag kommer spendera mycken tid där uppe, faktiskt en hel månad i streck under augusti/september. Längt! Det andra jag gjorde var att plocka med mig en äcklig förkylning, så ända sen jag kom hem i måndags kväll har jag legat nedbäddad. Hostig och febrig och jävlig. Kanske är det feberångorna, kanske är det framgången den senaste tiden: men jag har (nästan) bestämt mig för att anmäla Boo och mig till en rallylydnadstävling! Wiiii! Mer om det längre fram (ja, jag kan garantera att ni kommer få höra mer om detta).

Fot, ligg, koppel, paus

Det går framåt med fotgåendet! Från att inte ha kunnat röra på en enda tass utan att tappa fokus har det utvecklats till en av Boos favoritlekar. Den och att slänga sig snabbt som attan när vi busar. Snabba ligg, jovisst! Problemet är bara att hon kastar sig i liggande hela tiden. Det har blivit hennes defaultställning. Hon har alltid haft lätt för att ligga, men nu gör hon det hela tiden. Jag tränade lite på ettans rallyskyltar igår, och framförallt att gå runt mig i högervarv tycker Boo är väldigt konstigt (hon följer målhanden, men jag måste ju byta hand mitt i) och då lägger hon sig. Men eftersom jag har "halvshejpat" liggandena (dvs jag har hjälpt henne på traven i början och sen belönat när hon gjort det spontant, och ökat intensiteten och kvalitén på belöningarna tills jag fått henne att verkligen pladaskligga) så är det inte konstigt att hon bjuder på det beteendet. Liksom hon bjuder på fotgående eftersom jag alltid belönar när hon kommer upp på min vänstra sida, och numer kollar på mig. Sen kanske inte positionen är helt perfekt, men för rallylydnaden håller den. Nu är det uthålligheten vi måste jobba på! Men vi har gått från noll steg - noll rörelse - till detta på en vecka. Det var nämligen i onsdags polletten trillade ner och Boo hajade att det gick att röra sig och kolla på matte samtidigt.

Med Vilja tränar jag kontakt, inkallning och att hon ska förstå att belöningen kommer och finns även om hon inte ser den. Hon greppar inte att hon ska utföra något om jag har kvar godisen i fickan. Tar jag upp den och lockar henne gör hon vad som helst, men jag vill inte locka. Hon är inklickad och klar, men förstår inte det där med träning riktigt. Koppelträningen har verkligen gett resultat. När hon kom fick man sätta hälarna i backen och bara hålla emot, men nu är hon bättre på att komma ihåg att slakt koppel ger belöning. Den spontana kontakten är mycket mera frekvent - oavsett om godiset är i fickan eller handen. Det är så kul att jobba med en matmotiverad hund!

Ikväll är det lydnadskurs igen, jag hoppas att Boo får följa med (hon löper, och där jag går kursen får man inte ha med löptikar, men jag tycker att jag borde få ändå. Det är en avancerad vardaglydnad-med-tävlingslydnadsinslag-kurs och som sådan borde löptik vara en utmärkt störning.) och i morgon tills på måndag är Boo och jag i Hällefors på HundCampus igen. Kan inte fatta att det redan gått en månad. Det blir bloggpaus tills jag är tillbaka.

Boofink!

I fredags (jo, det blir lite knasigt kronologiskt här), var Anders och jag och båda hundarna på en härlig valborgsvandring på Romeleåsen. Båda hundarna - och tydligen deras husse, även om han inte motiveras av blodpudding - är som galna i att klättra i träd. Boo speciellt, även om Viljisen nog hade provat om vi låtit henne. Hon är lite för klumpig och vårdslös för att få klättra upp lika högt som Boo gör, men lite för att träna får hon så klart.

Rallylydnad

Denna helgen har det varit instruktörsutbildning igen och den här gången stod det rallylydnad på schemat. Jag och Boo gick rallylydnad i somras, men sedan dess har jag varit urusel på att plocka fram korten/skyltarna och träna. Rallylydnad är en peppigare form av lydnad, där lite mer är tillåtet och man går efter en bana i stället för att få nästa moment uppläst för sig. Denna gången tyckte jag det var ännu roligare än förra gången. Boo och jag är mer samspelta, jag kan och vill och vågar ställa mer krav på henne och det är roligt att märka att hon utvecklats även vad gäller olika lydnadsmoment. Denna gången skulle vi ju dessutom lägga banor och instruera de andra. Skoj skoj! För en hund som Boo är rallylydnad optimalt, eftersom man får vara hur glad och peppande som helst. Det premieras ju till och med. Fick en kick att plocka fram skyltarna och konerna.

För första gången hade jag kameran med mig, så här är några av mina kurskamrater, och hundar så klart.

Håkans Allan hade det inte lätt den här helgen - Boo löper och omg vad han ville ligga. Men han skötte sig fint ändå, så länge Boo inte kom för nära...


Gulliga lilla lagotton.


Snygga rottisen Alice, Madelenes lånehund för dagen.


Mopsen Edwina, Rasmus lånehund.


Såklart blev det fika. Carina med Saphira och Anne med Ronja.


Saphira blickar in i mattes ögon. Bulle?


Ronja är lite mer handgriplig i sitt tiggeri ;-).


Konrad och Jonna.


Tänk vilka roliga svarta får det hade blivit av Allan- och Boovalpar.


Boo vilar lite i gräset.


En liten stund i alla fall. Störningstålig är tyvärr inte ett ord som passar på Boo.


Enya och Alexandra, med Madelene i bakgrunden.


Enya.


Agilitymops!