söndag 28 februari 2010

Aussies!

Igår var vi och hälsade på en aussie. Så himla generöst av hans matte och husse att släppa in oss, ta sig tid och bara låta oss umgås med deras fantastiska hund. För det var han: fantastisk. Jovisst blev jag kär. Och fick ställa tusen frågor och fick massa bra reflektioner av dem. Så otroligt värdefullt. För det är ett viktigt beslut, och denna gången ska allt ske enligt konstens alla regler, eftersom vi har möjlighet att göra på det viset nu.

Boo var med och fick sig en härlig lekstund tillsammans med hundarna. De har en border collie också, lika gammal som Boo. Gissa om de rejsade i snön. Och gissa om jag kände mig fånig när Boo var på sitt allra mest döva humör. Så som hon blir när hon får leka lös. Intensiv och onåbar. Himla trist. Men det är bara träna träna träna som gäller. Och än mer peppad är jag nu.

Idag ska vi åka och titta på ett gäng som tränar agility. Ett gäng aussies så klart.

lördag 27 februari 2010

Urban dictionary

Heter hunden Boo? Heter HON Bo?
Hm, ja. Med två o. Boo. Som spökena säger. Fast inte bara tydligen:

boo
1. Boyfriend or girlfriend
2. Word used to scare people

1. Can you handle me? If you can't you ain't gonna be my boo.

2. Guy: BOO!
Guy 2: Holy sh*t!

boo
boo is a term that is derived from the French word "beau" meaning beautiful. In 18th century England it meant an admirer, usually male. It made it's way into Afro-Caribean language perhaps through the French colonisation of some Caribean islands.

Now meaning girl or boyfriend
"this is what I'm saying boo, it's all about you"
pet name: your hunny,sweety,baby.
I love you boo.

Gulligt värre alltså, precis som älsklings-Boo. Nästa hund ska jag ändå döpa själv, ett namn med två stavelser för det första. Idag ska vi till Hässleholm och träffa en aussie, på tal om.

fredag 26 februari 2010

Skogspromenad i vårsolen - och årets första dopp!

Idag har det varit helt makalöst vackert väder. Det har drippelidroppat hela dagen och snön försvinner på det mest angenäma vis. Dagsmeja, mmmm. Jag knycklade in båda vovvarna i baksätet och åkte till skogen för en tvåtimmarsrunda. Urmysigt, och jag hade inte ens vantar på mig! Sju plus visade bilens termometer när vi kom tillbaka (men den sjönk till två efter en stunds körning). Hur som helst: un-der-bart!

Jag låter bilderna tala för sig själva - och de roliga filmerna kommer i stället en annan dag.



















torsdag 25 februari 2010

The Mist

Någon som sett filmen The Mist? Eller läst boken av Stephen King den bygger på? Den handlar om dolda, läskiga saker, saker dolda i dimma. Idag kändes det som jag och hundarna var på inspelningen. Vi gick ut, jag påbyltad som sjutton eftersom det blåste (surprise!) och dimman gjorde allt fuktigt. Vi började gå ner mot havet, men efter ungefär halva vägen tröttnade jag och svängde av på en avtagsväg, som blir en grusväg, som leder in på en gård. Strax före gården vek vi av in på en åker, jag tänkte att det kunde bli en lagom runda. Boo sprang i långlina, med extra sprall i benen och Izor hade jag i vanligt koppel (som en del i min "vi är ute på promenad tillsammans"-träning vill jag ha honom ett par meter ifrån mig och inte femton. Börja nära! Och så låter jag honom springa av sig på de andra promenaderna.). Så, vi klafsade vidare, pulsa, pulsa, klafsa. Ömsom snö till knäna, ömsom barmark och lera.

Så plötsligt kommer tre harar fram ur dimman och Boo blir som tokig. Hon brukar vilja efter hararna, men detta var värre än vanligt. Riktigt dryg är hon och jag får bokstavligen hålla emot så mycket vill hon fram. Så vi byter riktning, och det måste vara här någonstans öst byts mot väst och norr mot söder. För efter en bra stund är vi framme vid gården där vi svängde av! Trots att jag var säker på att vi gick i motsatt riktning. Vi tvärvänder och går vidare.

Det är dock ganska skönt, tyst och mystiskt. Inte så kallt heller nu när vi fått upp ångan. Så plötsligt ser jag... våra spår. Igen. Från helt fel håll. Vad sjutton? Hinner inte fundera så mycket på det eftersom det dyker upp en flock hjortar mitt framför oss. De rör sig långsamt, är antagligen hemskt svaga, men Izor och Boo blir triggade och skäller skäller skäller. Jag byter riktning igen och det är nu jag börjar bli osäker på riktigt om vilken väg som är vägen hem. Går i det som "känns" rätt. (Alla som känner mig vet att jag saknar inre kompass). Jag tycker att jag skymtar träd i dimman och går ditåt, förvissad om att det är vägen. Icke sa Nicke, det är i stället bara en avskiljning till nästa åker. Och jag kunde svurit på att vi dels inte passerat en åkermarkör tidigare och att vi dels var på väg tillbaka. Tydligen inte.

Vi går längs med åkerkanten (jag tänker att det åtminstone borde betyda att vi går rakt) när jag plötsligt ser en människa komma skidande emot oss. Vi stannar, jag samlar in hundarna. Tydligen har skidåkaren också stannat och till sist börjar jag gå i hans riktning. Han vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka. Lite otäckt att möta någon här ute, men ärligt talat: Izor är en nallebjörn, men med honom vid min sida känner jag mig trygg. Vi närmar oss och Boo börjar stormskälla. Verkligen ylskälla. Hm, skidåkaren ser väldigt stel ut. En fågelskrämma var det. Izor och jag går fram, Izor bryr sig inte nämnvärt, och till sist kommer Boo också fram. Ett litet privat MH på eftermiddagen.

Vi fortsätter gå, nu börjar jag bli orolig på riktigt, börjar det inte skymma också? Då ser jag en stor mörkare skepnad i dimman: det kan vara en gård. Vi hastar ditåt och döm om min förvåning när det är en av granngårdarna. En av gårdarna som jag skulle kunna svära på låg i andra änden av ett helt annat fält. Jag förstår hur långt vi gått, men också vart jag ska gå för att komma hem. Hurra! Efter vad som känns som en evighet är vi tillbaka på vår väg, och vi stapplar hemåt. Båda hundarna märkbart trötta och nöjda och jag smidandes planer på att köpa mig en kompass. En liten en att ha i nyckelringen. Denna gången hade det hjälpt!

I morgon blir det filmtajm. Då ska jag visa film på Izor och Boo som leker, på Boo som gör sin berömda godisdans och på Izor som gör sig så söt att hjärtat bara säger kras och dunk.

onsdag 24 februari 2010

Träningslappar

Idag ska jag roa mig med att samla så många övningar som möjligt, skriva dem på lappar och lägga lapparna i en hatt. Eller åtminstone i en låda. Dessa lappar ska sedan dras när det är träningstajm.

Jag måste ha ett mål med min träning annars blir jag lat och fantasin tryter. Åtminstone mot fantasilöshet kan lapparna vara en hjälp. Antar förresten att jag behöver en utelåda och en innelåda. Lära sig stänga kökslådorna är svårt att träna i skogen, och en del av rallylydnadsmomenten tarvar större yta än köket.

Jepp, detta var en av braigheterna vi pratade om på helgens kurs. Tänk så enkelt. Tänk att jag inte tänkt på det själv.

I helgen var det dessutom äntligen dags att plocka fram klickern. Vid de två tidigare tillfällena har vi gått igenom övningar som inte är klickerövningar (eftersom en del, obegripligt nog, inte vill träna med klicker, och det kanske man får finna sig i när man håller kurs). Det är till stor del dessa övningar jag använt på Izor, eftersom han inte är klickertränad och jag inte ser någon direkt vits med att införa det i hans liv innan han flyttar vidare.

På lördagen hade vi inte hundarna med oss, men de praktiska övningarna uteblev inte för det. Vi hade en övning då vi klickade varandra, och jäklar alltså: nu förstår jag varför Boo blir så trött av några minuters shejping. Det är inte lätt alls. Men himla kul! Sen hade vi en del teknikövningar för att få upp hastigheten - belöningsfrekvensen alltså. Med båda händerna!

På söndagen var hundarna med och då tränade vi lite targets. Alltså att få hundarna att dutta på objekt (musmatta, handflata och målpinne) med tass respektive nos. Det har Boo och jag tränat tidigare så det gick rätt bra. Dessutom gjorde vi en gå fot-övning, men det var så sent på eftermiddagen att Boos öron hängde åt var sitt håll och inte ens bondkakor fick henne att vara så speciellt entusiastisk. Det märktes att vi haft ett långt träningsuppehåll - eller ska jag säga kursuppehåll - för Boo blev mycket tröttare än vanligt.

Både igår och idag har vi fortsatt vår "target practice" men nu måste vi komma vidare. Ergo lappar.

tisdag 23 februari 2010

Izor på Hittehund

Nu ligger en text om Izor, och bilder (som ni kommer känna igen) ute på Hittehund.se. Håll tummarna för att rätt person tittar in där!

fredag 19 februari 2010

Eureka

Åh jag vet att jag utlovade bloggtystnad, men jag blir så full i skratt av Boo. Hon är så himla söt att hon jämt vill jobba för allt. Att bara få en godis rakt upp och ner är inget för henne, men snurra in den i nåt svårt och hon gillart. Idag har jag kommit på att leksaker funkar likadant. Jag har ju länge trott, och sörjt, att hon inte går att busbelöna eftersom jag insåg för sent att jag borde leka med henne på det sättet. Jag trodde loppet var kört.

Men så idag så hämtade hon en pipis, och jag tog tillfället i akt och busade med henne (alltså, vi leker, men det är inte så intensivt att jag räknar med att det verkligen fungerar som belöning). Och så tränade jag lite "tack", alltså avlämning på signal. Men i stället för att låta henne ta den direkt la jag den på golvet medan jag höll i den och väntade. Boo stirrade på den, och på "varsågod" fullkomligt kastade hon sig över pipisen! Vi lekte lite, sen "tack", stirr, "varsågod" och graowl!

Haha, hon är ju för rolig. Och bara detta tränas lite så kommer jag visst det kunna använda lekbelöning på riktigt. Hurra!

Nu: tillbaka till rasbeskrivningarna.

torsdag 18 februari 2010

Bloggtystnad: inlärning pågår



Det kommer nog inte bli så mycket bloggat de kommande dagarna eftersom det i helgen är dags för ännu en instruktörshelg. Som jag har väntat de senaste två månaderna - och så snopet att jag helt plötsligt finner mig behöva stressa lite grann.Jag undrar om jag ens är förmögen att göra saker i dog tid, må det vara roliga saker som hundplugg eller tråkiga saker. Så idag och i morgon ska det skrivas raspresentationer (två stycken) och så måste jag läsa klart Karen Pryors Skjut inte hunden som jag påbörjade för en halv evighet men inte läst slut. Trist nog är jag inte jätteimpad. Mest massa anekdoter och ord.

Okej, Riesenschnauzer och Mudi ska jag nu ta itu med.

onsdag 17 februari 2010

When it rains, it pours

Jag vet, jag borde publicera ett inlägg om dagen i stället för inget, inget, flera, inget, flera... Men men, ni får se det som en övning i att förstärka med hjälp av ett oregelbundet belöningsschema. Bästa sättet att få er att återkomma! Se söderhund som bloggvärldens Black Jack ;-).

Det är inte bara lydnadsträningen - eller ska vi kalla det uppmärksamhetsträningen? - som går framåt, utan också den fysiska träningen. Trots att vi tagit det lugnt (de dagliga långpromenaderna har varit långa i tid snarare än i hastighet och kilometrar) så märks det att Izor är piggare fysiskt också. Och det tydligaste tecknet på det är att han leker mycket mera med Boo. Dessa bilderna är från igår,tagna vid två olika tillfällen, och för mig är det en fröjd att se. Framförallt jaktleken i de sista bilderna - Izor jagar Boo! Wow!

















Att lära gamla hundar sitta

I ett tidigare inlägg listade jag hur jag skulle lägga upp Izsors träning. Izor, Nej, Kom och Varsågod var de ord jag skulle försöka befästa, och så la jag i ett senare skede till Vänta. Nu har han varit hos oss i drygt en vecka, och det är roligt att se att han gör framsteg. Att det inte skulle gå att lära gamla hundar sitta är ju så fel det kan bli. Det går förvisso inte i samma takt som när jag tränar Boo - men å andra sidan så gäller det att hålla tungan rätt i mun med henne för att det går så blixtsnabbt. Och blixtsnabbt har jag i stället förstärkt ett beteende jag inte avsett att förstärka. Ett typiskt exempel är hennes slarviga/hetsiga/tokiga ingångar vid min sida. När jag ropar "kom" vill jag att hon ska springa fram och sätta sig vid min vänstra sida (om jag är ute i skogen och bara vill att hon ska hålla sig vid mig ropar jag "häråt"). Men jag har från början inte tränat på "riktigt" (nä det finns många riktiga sätt så klart, men så jag egentligen ville eller borde då) sätt, utan i stället för att jobba på stället med en kloss jobbat med att locka henne runt och förstärkt när hon kastat sig efter min hand. Så nu kommer hon, kastar sig alldeles för långt bak, upp och snurrar i luften innan hon sätter sig - strax bakom min vänstra fot. Inte snyggt alls.

Med Izor är det lite annorlunda. Dels klickar jag ju inte vilket jag skrivit förut (eftersom jag hoppas han hittar hem snart, och eftersom jag inte vet om hans nya ägare kommer vara intresserade av klickermetoden. Jag hoppas ju det, men vet inte.) och dels så måste man utrusta sig med ett annat sorts tålamod. Till exempel så kan han sitt men efter jag sagt sitt så får jag vänta en stund, och sedan sätter han sig makligt ner. Gäller då att inte falla för frestelsen att säga sitt, sitt, sitt, utan helt enkelt vänta ut honom. I takt med att han bygger mer muskler och får bättre kondis, och därigenom blir smidigare kommer det naturligtvis gå att shejpa fram ett snabbare sitt genom att helt enkelt bara förstärka de snabbaste gångerna.


Stjärna på att fånga godis!

Tillbaka till planen! Och då kan jag nämna ännu en skillnad mellan Izor och Boo: Boo lystrar till det jag har att säga i förhoppning att få en belöning (oftast). Izor gör inget om han inte först vet att jag har något gott med mig. Typiskt traditionell mut-hund kanske? Nu börjar det väl sjunka in att ett ord från mig faktiskt alltid genererar belöning (händerna har jag alltid tillgängliga, och Izor älskar att bli kliad under hakan, det funkar som en finfin belöning för killen), men han är tio gånger snabbare andra gången jag ger honom en signal under träningspassen. Nå, jag väljer att se det som en vanesak.

Så hur går det då? Izor lystrar han till bra nu. Nästan oavsett vad han gör får jag en huvudvridning när jag säger hans namn. Varsågod och Vänta har jag också lagt en del krut på, och Vänta verkar vara ett ord han kunde sedan tidigare. Varsågod har jag bara använt i vanliga livet (matskål, gå ut genom dörren etc) vilket jag trodde skulle vara tillräckligt, men jag inser att jag måste rigga lite träningsrepetitioner för att det ska fungera optimalt. Klurar på om det är möjligt att kombinera varsågod-träning och nej-träning. Det borde vara det. För nej har jag inte börjat träna ens (det är så tråkigt med förbud, och jag har så sällan anledning att säga nej. Anledning eller vilja.). Kom är svårast, helt klart. Jag säger det enbart när han redan är på väg till mig, men eftersom han är en hund som inte - återigen - likt Boo hattar fram och tillbaka utan är lugn och stillsam, så ges det inte supermånga tillfällen att träna det. Jag tror att jag helt enkelt måste ändra strategi även för inkallningen och rigga träningen. Vi kan tyvärr inte ha honom lös ens på tomten eftersom vårt staket är undermåligt (det kom ju sån där vahettere vinter precis när vi skulle förstärka staketet) så det blir inkallning i långlina. Nå, det går det också. Förresten så ska kan jag naturligtvis ha honom lös i stallet och maskinhallen, det ska jag prova idag.

Hoppas någon orkat läsa ända hit: jag tar hemskt gärna emot synpunkter, tips och råd! Tycker ni jag verkar vara på rätt väg? Något jag inte tänker på? Vore kul att höra era synpunkter i kommentarerna.

söndag 14 februari 2010

Möten möten möten

Största nackdelen med att ha hund och bo som vi gör är att man måste anstränga sig för att se till att det blir några hundmöten. Bor man dock i närheten av Malmö så är Limhamnsfältet det bästa som finns. Där är det nästan alltid massor med folk som är ute och går med sina hundar. Nästan alla lösa, nästan alla riktigt trevliga. För en leksugen sprallis som Boo är det himmelriket: det bästa hon vet är att springa runt på fältet och leka alla andra hundar trötta. Fördelen är att hundar av alla olika storlekar är där, att de får prata fritt och att det därmed tränas hundspråk med alla möjliga olika varianter. Nackdelen, som alltid när det rör sig om möten med såna man inte känner, är att det kan dyka upp ruttna ägg. Hittills har vi dock inte råkat ut för något - och Boo är fältets största fan.

Så idag bestämde vi oss för att packa in båda hundarna i bilen och köra till Malmö. Dels för att träffa några vänner, dels för att Boo skulle få en glädjestund, men kanske främst för att testa Izor och se hur han reagerade.

Och vilken dröm han är! Izor har idag träffat barn, vuxna (män och kvinnor) stora, små och mellanstora hundar av båda könen och i olika åldrar. Han var kopplad hela tiden, och hundar har sprungit fram till honom, barn och vuxna har klappat honom och han var bara så cool! En enda gång skällde han och det var när en något äldre, tuff vit herdehund av hankön kom förbi, men det blev aldrig något gruff, utan bara en markering. Så duktig är han!

Några bilder får illustrera (tyvärr var det lite för kallt om fingrarna för att fota mycket). Izor fick många komplimanger och kommentarer, han syns verkligen. Och som ni ser så är han lugnt intresserad och vänlig. Perfekt! Så stolt över "min" kille.

Boo då? Jamen hon hade en livad stund hon också. Skällde på en man, men åt glatt godis från en barnnäve, och lekte med allehanda hundar. Men att hon är bästa vovven visste vi ju sen innan ;-).









Trångt i baksätet... vi behöver verkligen en större bil. Nästa (till sommaren) blir en kombi så att det går att få in ordentliga hundburar. Men för att visa hur fint Izor funkar med andra hundar är bilden talande. Efter Malmö åkte vi ända upp i Halland och gick lite i en skog där. En lång bilfärd således där hundarna låg som yin och yang i baksätet.

lördag 13 februari 2010

Snaaaaaark

Vi bylsade på oss massa kläder, satte hundarna i varsin långlina (jag älskar långlina, träningsmöjligheterna blir så många flera än i ett vanligt kort koppel, samtidigt som bilar och harar inte är något problem. Jag försöker ha Boo lös nästan varje dag nu när man får, men linan ger oss båda både trygghet och frihet.) och promenerade mot stranden, och sedan längs med den. Vi jobbade mycket med kontaktövningar - säga Izor och få en huvudvridning = godis, backa med ögonkontakt, gå i vimsiga svängar, kasta godis - allt för att få killen att inte bara gå rakt fram femton meter framför oss och emellanåt hala in vid möten. Med Boo har jag tränat på detta sättet länge vilket gör att hon är extremt lyhörd för vad jag har för mig. Jag upplever det som att Izor börjar förstå, men det är ovant att ha att göra med en hund som kör sitt eget rejs. Sen är jag orättvis när jag jämför en femårig pyrre som inte tränats med en ett och ett halvt år gammal BCx som tränats så här ett bra tag. Bara raserna gör att de skiljer sig enormt åt för hur de SKA agera. Egentligen gör ju båda helt rätt utifrån sina gener. Men eftersom Izor inte heller tränats att vakta får på en bergssluttning utan alltid varit "familjehund" så är ju förutsättningarna annorlunda.

Det blev en härlig långis, vi var ute i två och en halv timma, och trots att det är lika länge sen vi kom in igen ligger hundarna och sover. Boo snusar i fåtöljen medan Izor drömmer om något kul: han gnyr, sprattlar, morrar och snarkar inne på sin bädd i teverummet. Undrar vad han drömmer om? Kanske att han är en riktig isbjörn som hoppar mellan flaken? Eller om hur han ska hinna före Boo till godiset kanske? Vem vet?

Lugnet

Lördag förmiddag och lugnet vilar över gården. Båda hundarna sover och snarkar, katterna sover och snarkar, Anders slumrar och jag sitter vid datorn. Javisst, så kan man också ha det. Jag tror bestämt att man lär sig mycket av att vila tillsammans, och dessutom är det ju så mysigt. Boo gillar mest att sova vid - eller på - ens fötter, men Izor, han lägger gärna både huvud och tassar på en när han sover. Och vad annat anstår en hund som faktiskt ser ut som en nallebjörn?

Han är dock mer och mer aktiv utomhus och det är roligt. Inte så att han direkt rusar efter pinnar och bollar, men han är uppmärksam på mig. Börjar kanske inse att det finns roliga saker i min närhet - och att inte allt kul sker där borta. Fast på promenad är han väldigt mycket a man with a mission - medan Boo flamsar hit och dit så fäster Izor blicken i fjärran och går rakt fram. Tills det kommer en intressant dotfläck vill säga, då avviker han från målet och vill dit och markera. Jag är inte helt van vid en hanhund som kissar arton gånger per promenad, men antar att Boos intresse för alla (alltså inte bara de intressanta) doftfläckar hade varit lika enerverande för den som inte är van vid det. Dessutom är väl båda sakerna en träningssak. Båda hundarna är väldigt snälla i koppel, och det är tur. I morgon ska vi åka och leta upp hundmöten, det ser jag fram emot.

Nu ska jag bejaka den här lata lördagen med ännu en kopp kaffe och Canis-tidningen som ramlade ner i lådan igår. Lovar att jag kommer få fin inspiration av den.

onsdag 10 februari 2010

ps.

Jag har ju glömt berätta att Izor har de allra mjukaste, silkeslena, öronen. Och att han älskar att bli kliad under hakan, som en katt!

Lite smått och gott

Idag har vi tagit det i samma makliga tempo som igår. Lite kontaktövningar, lite namnlek, lite introducera "varsågod" och "vänta" (som jag inte tog upp i ursprungsinlägget om träning, men som är ett signalord som är väldigt viktigt när man har två hundar, märker jag).

På morgonpromenaden gick vi ut på fälten och ägnade oss åt att nosa och Boo gjorde allt för att busa igång Izor. Jag tränade lite sitt-stanna, ligg-stanna och stå med Boo medan Izor åt snö. Tyckte det räckte gott och väl. Inne introducerade jag Nina Ottossons DogPyramide och Qulan, som båda hundarna lekte med ett tag.

Till middagsturen hade jag plockat fram köttbullar, grillkorv och Frolic, tre saker som Boo vanligtvis är måttligt förtjust i, eftersom Izor är lite överkänslig mot kyckling (eventuellt) vilket är vad jag tränar Boo på om jag inte använder små bitar högrev, vilket Izor tyckte var ganska gott igår, men inget som fick hans ögon att lysa. Men det fick ovanstående trio (och i kväll har han fått en bit ost vilket också uppskattades mycket). JA jag tror att högkvalitativt godis är nyckeln till framgång. Dock ger jag inte så mycket som det kanske verkar - en halv centimeter tjock skiva grillkorv (alltså typ tunn hot dog) delar jag i fyra bitar som jag sen micrar för att driva ur fettet ur. Varje godis är således i ärtstorlek. En Frolic delas i sex bitar (varför de envisas med att göra färdigt godis så oerhört stort övergår mitt förstånd) och en köttbulle i minst åtta.

Och nu ska ni se vilket toppenträd som växer på vår tomt:

Ett köttbulleträd! Så himla praktiskt när man har hund. Vi har även en Frolicbuske, en korvsnödriva och en gunga där det poppar upp både det ena och det andra. Detta tyckte Izor var alla tiders, så klart.

Sen tränade vi lite ligg tillsammans med den ansiktslösa hunden:


I det allt tätare snöfallet, vilket inte bekommer en tjusig pyrre med tjockaste pälsen ett dugg.


Den lilla sprallisen tyckte dock det var hög tid för leeeeek, vilket jag fångade på de här inte så speciellt roliga bilderna (men de får vara med ändå), och dessutom på en rolig film som jag inte verkar kunna lägga upp (men det hoppas jag Anders kan hjälpa mig med i morgon).








Sen var det dags att gå in, och på eftermiddagen har hundarna mest sovit. Ända tills jag tyckte det var dags att gå en långrunda i det "fina" vädret. Jag tog båda två i halsband och korta koppel (alltså inte i lina), och med lite is i magen och rejält med snö i ansiktet (och därmed ganska säker på att det inte skulle vara så många andra ute - jag vill träna möten när jag bara har en hund, de första gångerna) gick vi ner till stranden. Ditvägen var helt okej, snön och vinden låg i ryggen. Vi såg några människor men inga hundar. Hemvägen var desto pissigare, blä för småspikssnö i sidled! Izor verkade inte ens märka vädret, och Boo gick finfint bredvid sin nye kompis - i lä.

Nu har hundarna hunnit äta kvällsmat och ligger och tuggar på varsitt ben, och det känns som om vi börjar lära känna varandra bra.

Inatt...

...har Izor sovit gott och jag fick väcka honom klockan åtta. Tur det, jag blir så grinig av att inte sova.

tisdag 9 februari 2010

Snö och silvertejp

Några bilder på Izor och Boo från en av dagens promenader. Vi har hållit oss häromkring idag, och vandrat på de översnöade åkrarna. På sina ställen har snön blåst bort, och på sina ställen har den i stället lagt sig i drivor. Inte så roligt att gå där om man är människa, men om man är hund och gillar att äta snö, rulla sig, hoppa i drivor, leka med pipleksak, fånga godis, leta efter godis i drivor, spana rådjur och busa med varandra, tja, då är det helt okej.


Ser ni rådjuret till vänster? På en av de andra promenaderna var det en hel flock med hjortar som dessutom hade den goda smaken (om man heter Izor och Boo tycker man det) att springa omkring. Attans att linorna satt fast tyckte hundarna.


Izor poserar i sin nya sele. Man ser ganska tydligt att en stor del av rondören faktiskt är päls.


Nä, kanske inte så spännande att traska där...


...fast lite sömnig blir man ändå.

Fast sen var det dags för lite aktivering. Boo fick två små paket med gotta i, inlindat i silvertejp, som jag la i en större paket, som i sin tur fick sig ett snyggt silvertejpsomslag. Tejpen formligen flyger - och fastnar lätt i Boo-pälsen (kolla armbågen!). Har haft som plan länge att lära henne städa... Och ser ni alla ben? Boo har tagit dem och lagt på Izors bädd (som han inte legat på en sekund sen han kom hit, däremot gillar Boo den. Izor sover på golvet eller på en av Boos madrasser) där hon har full uppsikt över dem.






Izor knäckte sin toarulle-med-gotta-i: plättlätt! Och sen är det skönt att sova lite till.


Morgontrött?

Tänk att det är sån skillnad när man sover borta. Jag som brukar ha ganska tråkiga sömnproblem sover alltid så gott på hotell, till exempel. Konstigt nog eftersom de aldrig har nog kuddar (jag kräver tre sladdriga) och ibland medför lite oväsen. Detta gäller så klart hundar också: nytt ställe, nya ljud, nya vanor. Izors förra ägare poängterade att han är så morgontrött, att han inte ville varken upp eller ut på morgonen. Nå, det gäller inte här. Klockan fyra väcktes jag av en pigg, skällande Izor. Jag antar att det var fasanerna i trädgården, eller kanske rådjuren, som satte igång honom? Ett par skall bara, sedan var det tyst igen. Boo sprätte förvånat upp och sprang fram till pojken, men hon stämde inte in i skällandet - hurra! Jag drog täcket över huvudet och somnade om. En liten stund senare så var det dags igen. Jag vaknade, Boo sprätte iväg, och efter ett par skall: tystnad. Några gånger till fortsatte det, och när det började ljusna tänkte jag att det var lika bra att gå upp. Så medan Izor var tyst (för att inte uppmuntra skällandet - skällande ska inte komma att betyda "nu får jag något roligt") gick jag upp, klappade i händerna och sa "ska vi gå ut" och möttes av två superglada hundansikten. Så nu har vi varit ute i en timma ungefär, en liten kort promenad och resten av tiden på gården. Tyvärr kan Izor inte vara lös där eftersom det finns en del där staketet är för lågt (vi ska fixa det i helgen) så han fick vara i långlina, men han och Boo busade lite. Eller så här: Boo sprang runt som en tok och Izor rörde lite på sig när hon kom nära. Efter ett tag la han sig i snön och kollade ut genom grinden, medan Boo sprang iväg och nosade. Själv hackade jag med den morgonvresiges iver bort ett tjockt islager från trappen. Alla nöjda.

Och när jag skulle ta in Izorpojken (Boo ville in före så hon var inne) så fick jag en härlig syn: Han reste sig, sträckte sig förnöjsamt och gjorde en lekinvit med busig blick, varpå han studsade ett par gånger på alla tassarna. Underbart! När vi kom in kastade jag pipisen lite innan jag gjorde iordning frukosten till dem båda.

Nu sitter jag med en stor kopp kaffe, Boo ligger på en liten benhög som hon gjort i ordning på den kudde Izor fick med sig (har jag nämnt att hon är hemskt misstänksam och tror att både jag, benen, sovplatserna och leksakerna ska ta slut? Jag ignorerar och ser till att det finns nog av allt, och till sist kommer hon förstå. Hon vaktar inte sakerna och Izor försöker inte ta dem, men när hon ser något som ligger på golvet så tar hon det med sig. Och ett litet gällt pip kommer ur henne när Izor plockar något. Nåja, det är okej.) och Izor ligger i teverummet och snarkar. Själv sitter jag i biblioteket - det är här jag sovit i natt. Övervåningen fick vara katternas domän, de är inte helt nöjda med att ha en shetlandsponnystor hund i huset. Tror förresten det kan ha varit Iris som väckte Izor när hon dundrade omkring där uppe. Nödlösning att sova så här, men det går. Jag har somnat på den här soffan många gånger när vi hade den som tevesoffa...

Idag ska jag - förutom det jag skrev igår - försöka hitta ett sätt att hindra Izor att ta sig upp på vinden. Jomenvisst, Boo är inte sån att hon går in genom dörrar som är halvöppna, eller där det ens finns ett kompostgaller (stora Satan enligt Boo) i närheten. Men sånt hindrar inte Izor som bara går rakt på. Dessutom ska jag ta lite bilder på vinterprinsen, han gör sig så bra i snön. Och några fina kontrastbilder på vovvarna. Motsatserna! Och så ska jag plugga. Och träna Boo - fortsätta på nostarget med post it-lapp för att stänga lådor samt bakdelskontroll med hjälp av en pall.) Buzy buzy, hur ska det gå när jag är så trött? Kanske göra som di tu och ta en tupplur först? Jo det är nog bäst (älskar att somna till hundsnarkljud!).

måndag 8 februari 2010

Träningsschema

Något jag ska försöka bli bättre på är att ha en klar och tydlig målbild med min träning, trots att jag i dagsläget inte tävlingstränar. Egentligen är ju vardagslydnaden viktigare än all tävlingslydnad, det är ju ändå vardag mest hela tiden. Min träning fram tills nu har varit ganska oplanerad, och därför ganska hattig. Lite sånt och lite sånt. Det är bara i miljöträningen vi varit fokuserade eftersom det varit - och är - så oändligt viktigt. Jag har i bästa fall haft en vag bild av vad jag velat uppnå med sessionen men inte mer än så. Och därför kan Boo massa saker lite sådär. Ska sätta mig och skriva ner vad jag vill uppnå med träningsåret 2010 om en stund, för Boos och min del. Om allt går som vi vill så kommer det komma en ny krabat in i vår familj under året, en valp. Vi håller på att ringa runt och prata med uppfödare just nu, och förhoppningsvis kommer det klicka någonstans. Det är ursvårt! Och det sätter Boos träning i lite skarpare läge (vissa saker måste hon kunna ordentligt innan det finns två hundar i flocken, framförallt en påverkbar valp). Den nya valpen kommer jag vilja tävla med och jag vill göra allt rätt från början. Och då måste man ha en plan!

För Izors del har jag redan börjat spåna på en träningsplan, eller början till en i alla fall. För för hans del handlar det om att ta fram hunden som finns där inuti. Som jag vet finns där. Hans familj som han kom till som åttaveckors valp och som han lämnade efter fem år igår, hade gett upp med Izor. Tid, lust och engagemang hade inte funnits på ett tag. Men det fina i kråksången är att det hade funnits där en gång i tiden. Han har gått kurser och han kan lite vardagslydnad. Så det gäller bara att nå fram.

Det första jag ska göra är att lära Izor tigga. Det låter ju helt galet så klart, men det är det inte. Jag vill att han ska inse att det är hos mig, eller hos Anders, som allt roligt händer, att det är vi som sitter på resurserna. Och ju mer man visar framtassarna desto bättre är det. Jag har funderat i de här banorna ett tag utan att kunna sätta ord på det, men så häromdagen skrev Klickerkloks Thomas så här:

Tenk på shaping som tigging. Gjør det enkelt. Slutt med å tigge om atferder fra hunden. Lær hunden å tigge. Det er noe av det beste man kan lære hunden. Når hunden har blitt skikkelig flink til å tigge, kan du lære den å tigge på rett måte for å få det den vil. Lær den å tigge aktivt og passivt. Lær den å tigge lenge. Lær den å virkelig anstrenge seg. Sett tiggingen i system. Og vips har du en hund som jobber beinhardt om å få jobbe for deg, istedet for at du ber hunden om å jobbe. Jeg har aldri hørt om noen som har mislyktes med å lære en hund å tigge.


Och svårare är det ju inte. Jag kommer inte klicka in Izor eftersom jag inte vet hur länge han kommer stanna här och om han kommer till ett hem som använder klicker men det hindrar ju inte att shejpa fram lite grejer. Helt enkelt få Izor att inse att om han tänker lite själv och ber på ett bra vis så får han det han vill.

Fyra ord ska jag börja med att lära honom, och då kommer jag inte shejpa. De fyra orden är Izor, Nej, Kom och Varsågod.

Izor för att det är bra att veta sitt namn. Just nu lystrar han inte alls (oavsett vad man säger faktiskt) men det finns en del knep att ta till. Godis är ett. Så min strategi är att betinga namnet genom att helt enkelt säga Izor och ge en godis. Izor - godis, Izor - godis. Samma sätt som man betingar klickern på med andra ord. Izor = nu händer det något kul, nu kommer det godis. Eller leksaken om han visar sig gilla den mer. Eller båda. Men godis är enkelt och snabbt.

Nej för att det är ett bra ord att kunna. Ett säkerhetsord. Där använder jag också godis och omvänd lockelse, med andra ord så har jag godis i handen och när Izor vill ha så stänger jag handen, säger "nej" lugnt (det finns ingen anledning att låta arg, det är ordets betydelse jag vill lära ut). Drar han undan nosen så får han godis. Sedan utökar jag det till att bli godis på marken och så vidare. Målet är att lugnt kunna säga "nej" när jag vill få honom att sluta med något, i stället för att skrika och gorma och ta i med hårdhandskarna.

Kom (eller hit), alltså ett inkallningsord, är det viktigaste att kunna. Izor är en herre som gärna rymmer, och han verkar inte lyssna alls på varken kom eller hit. Det finns en rad olika övningar att göra, men jag börjar med att betinga ordet på samma sätt som jag betingade namnet. Med andra ord lär Izor förknippa ordet med något gott. Jag måste bara försöka hitta hans godaste goda! Sedan kommer jag köra med att ropa kom när han är på väg mot mig och belöna som tusan, leka "klara färdiga KOM" och andra inkallningsövningar. Men det skadar inte att han får upp intresset för mig först!

Varsågod är ett ord jag använder hela tiden. Boo har en del inlärda, ordlösa, beteenden (sitta innan maten, vänta på att få hoppa ut från bilens baksäte, vänta på att få gå ut genom dörren (supersvårt om det är husse som är på andra sidan!) och så vidare) vilka alla löses med ett "varsågod". Det ordet betyder egentligen varsågod att gör vad du vill. Vilket i de givna situationerna är - ät mat, gå ut från bilen, gå ut genom dörren. Att utföra handlingen är belöningen (och ibland väljer Boo att resa sig och INTE äta, ligga kvar i bilen eller inte gå ut. Eller förresten, hon har aldrig vägrat gå ut) och det är egentligen okej. Varsågod är också det ord jag säger när Boo får ett ben eller paket, leksak eller godis om det inte föregåtts av klick. Oerhört användbart med andra ord. Och jag räknar med att Izor kommer snappa det utan min inblandning. Jag hoppas det i alla fall.

Det andra vi ska jobba på mycket är fokus. Ögonkontakt och kontaktsökande. Izor är ingen spontant kontaktsökande hund. Han kommer inte fram och kollar läget (om det inte är i köket) och han tigger inte kel eller något annat. Så det blir en utmaning. Heck, det blir en utmaning att träna med Izor över huvud taget, och jag ser fram emot att börja ordentligt i morgon. Idag har han fått känna in sig mest. Jag tror att det är svårt att hitta två hundar mer olika än Izor och Boo. Boo är blixtsnabb i både kropp och knopp och hon skickar signaler och flamsar och fixar och kollar läget hela tiden. Izor är ganska obrydd och inte så utåtriktad. Lite långsam i kroppen, och hans knopp vet jag inte så mycket om ännu. Detta kommer lära mig massor!

Och efter de här grunderna kommer det rinna på av sig själv med följsamhet i koppel, sitt - sitt kvar, ligg - ligg kvar och så vidare.

Anders största utmaning är att få Izor att leka. Anders och Boos kanske jag ska skriva. Anders är en jäkel på att leka igång hundarna och det ska bli kul att se hur det funkar på lilla isbjörnen. Jag åker snålskjuts där och leker med de redan leksugna. Fast å andra sidan var det ju jag som hittade igelkotten - och det bäddar för att det kommer bli en lekfarbror av Izor.

Snöpulsande och igelkottspip

I morse packade jag in Boo i bilen och körde ut till Romeleåsen. Det finns en härlig runda där som jag skrivit om förut som jag tänkte passa på att ta idag. Anders ska vara borta några dagar, och då måste Boo anpassa sig till Izors kortare rundor, jag har lite dåligt samvete för det, men jag vill inte lämna Izor ensam i flera timmar innan han vant sig vid huset, så så får det bli. Jag kan aktivera Boo hemmavid också. Medan Anders tog Izor på en kortare morgonrunda (cirka 30 minuter, vi vill att han ska bygga muskler långsamt och inte överanstränga sig, och det är jobbigt för en stor hund att pulsa i snön) så körde Boo och jag iväg.

Jag hann inte mer än tjugo minuter in i skogen innan jag insåg att det här skulle bli en betydligt längre promenad än vanligt. Snön nådde mig till vaderna och det var pulsa, pulsa, pulsa som gällde. Vanligtvis tar rundan två ganska jobbiga timmar (det är kuperad terräng) - idag tog den tre, och jag är mör i kroppen nu. Boo verkar också nöjd. Och Izor hade hunnit med flera små promenader med Anders - promenader kantade av godissök och lek uppe på snövallarna.

Direkt jag kommit hem åkte jag igen, denna gången till en djurtillbehörsbutik i Lomma för att införskaffa en sele och ett halsband till Izor. Han hade bara en tunn "dressyrlänk", det vill säga stryphalsband, med sig och såna använder inte jag. Inte det lättaste att hitta en sele till en hund med midjemått på en meter - men till sist så. Några bastanta tuggbensringar fick följa med i påsen och så ett par pyttesmå latexpipisar som jag tänker ha som belöning till Boo. Eller tänkte - för döm om min förvåning när Izors ögon lyste upp som ett barns på julafton när jag provpep med den ena, en liten chockrosa igelkott. Jag kastade den till honom och sen lekte han med den i flera minuter. Jag tog den igen (inga problem att byta med en godis, trots att han faktiskt struntade i godisen och bara hade ögon för kotten) och kastade den en bit - med Izor efter. Pip pip pip! Fantastiskt - nu har jag ett redskap till i min Izor-träning (mer om det i nästa inlägg!).

Nu ska jag - äntligen - äta lunch. Morgongröten som intogs halv åtta är ett minne blott, speciellt efter tre timmars pulsande i snön, och sedan ska jag ta ut båda hundarna en sväng.

söndag 7 februari 2010

En isbjörn i jour

Idag fick vi tillökning i familjen; en isbjörn har tillfälligt flyttat in i vårt hus.



Izor heter den här sötnosen, och han söker hem. Mer om Izor kan du läsa här




Boo ser ut som om hon krympt till chihuahuastorlek!



Lite skeptisk är hon att dela husse och godis, ensambarn som hon är. Förra gången vi hade en hund i jour tog det en sisådär tre dagar innan Boobilfsen insåg att våra händer räckte åt båda och att godis och ben aldrig tar slut.

lördag 6 februari 2010

Boo lever rullan

 
Posted by Picasa


(klicka på bilden så blir den större)

Jul, nyår, snö, My Dog, shejping

Något av det tråkigaste jag vet är sporadiska bloggare. Såna tröttnar man rätt snabbt på. *klirr*. Ja jag vet: det viner stenar i det här glashuset. Det jag menar är att jag verkligen ska försöka skärpa mig. Jag vill blogga här främst för att kunna gå tillbaka själv och minnas, javisstja, det var så det var då. Att leva med en unghund är att leva med någon i ständig förändring - och det går både fram och tillbaka. Kan vara bra både bra och dåliga dagar att kunna se vad som förändrats.

Sedan jag bloggade senast har det hänt en hel del, tjejen har blivit vuxen. Eller ja, det verkar banne mig så. Anders och jag spenderade några dagar i Göteborg på My Dog, och under tiden var Boo hos hundvakt. Det var första gången hon var bortlämnad mer än tolv timmar och trots att jag vet att hon formligen avgudar E och hennes hundar så var jag nervös. Hur skulle hon klara bo i lägenhet i stan? Det var min största oro, jämte "Hjälp, tänk om hon har så kul att hon aldrig vill komma hem igen".

Självklart hände inget av det: hon hade det toppen MEN blev glad att se oss. Fem dagars lek med massor av hundar i stan (promenader på Limhamnsfältet ett par gånger om dagen!) och vår frånvaro hade inte skadat henne på något sätt. Snarare tvärt om, hunden vi fick hem hade ett litet nytt självförtroende. Plötsligt klarar hon hundmöten lite bättre och hon äter sin mat! Och kissar i koppel! Antagligen förändringar som skulle skett ändå, men som fick sig en skjuts framåt. Fantastiskt.

Snön är så klart en gudagåva för en sprallig unghund, hon älskart. Hoppar och flänger, och leker och har sig. Eftersom vi varit insnöade flera gånger är vi glada för att det går att trötta ut (nåja) vilda valpen på några hundra kvadratmeter. Eller ska jag skriva kubik? Att hoppa i en och en halvmetersdrivor är så skoooj.

Dessutom har det här vädret drivit fram en annan sak: ökad inomhusträning. Jag har äntligen vågat återuppta shejpandet den här vintern. Tidigare har Boo sett lidande ut när jag krävt att hon ska göra något för egen maskin. Att locka och pocka har gått så mycket snabbare. bieffekten varande naturligtvis att Boo nu förväntar sig, ja rent av behöver och kräver, hjälp. Men så la jag alla krav på hyllan och klickade och belönade varje liten rörelse. Vad Boo än gjorde så var det rätt. Och plötsligt är det som att det klickade (höhö) och hon bjuder på saker. Hon är ingen shejpingwiz ännu, men jag tror det kommer komma. Lättare går det om jag placerar ett objekt framför henne som hon kan relatera till - en pall, eller basketboll eller så. Men jag måste bli tålmodigare, och inte tro att jag måste leda henne så mycket. Bara låta saker och ting ha sin gång. Tjejen har lite scenskräck, och därför måste allt ske i små portioner. Ännu en sak att lägga till nyårslöftena: en stunds kravlös hejping varje dag.

Idag ska jag se om jag kan få Boo att närma sig en post it-lapp med nosen. Målet är att stänga byrålådor, dörrar och liknande. Kravlöst och roligt. Dessutom tycker tjejen fortfarande att saker som smäller är läskiga, så det kan vara bra ur den synvinkeln också. Hon har blivit mycket bättre med kompostgallret. Bara en tidsfråga tills hon smiter förbi det. Hurra säger jag då, trots att det innebär att vi måste hitta nya lösningar om vi vill stänga in eller ut lilla Boo.