Glad vår!

 

Det tunga artilleriet

Att ha en hund som inte är superintresserad av godis, och bara av leksaker ibland, ställer krav på den som utdelar belöningar. Då tillreda godispåsen för de flesta kanske innebär att skiva köttbullar i små bitar, eller kanske lite korv, eller rentav bara tar en näve Frolic, leversnittar eller torrfoderkulor i fickan så krävs det omständligare förberedelser här. Ja, inte för Vilja så klart - hon äter allt med god aptit. Men lilltjejen... När jag var i Hällefors senast inhandlades ett norskt - och må jag säga det - svinaktigt dyrt - godis. Ganska gott. Frolic, leversnittar och kattgodis funkar ibland. Ost, ofta, speciellt parmesan eller fetaost. Korv och köttbullar? Tveksamt. Blodpudding? Nope. Så jag kokar kyckling, ungstorkar kycklinglever och -hjärtan och nötlever och skär i små små bitar. Detsamma med rått nötkött, älgkött och lamm. Ölkorv och starkt doftande rökt korv älskar hon, liksom kalkon i skivor, eller kalkonkassler. Ungsbakade morötter ibland, men annars är det fasligt mycket kött i en familj där tvåbeningarna äter vego.

Men, så igår. Då skulle vi träna att backa. En övning som enligt Boobis är det svåraste man kan göra. Så jag tog till det ack så enkla men oj så effektiva: en klutt Whiskas kattmat i en burk, matade hunden med tesked. Och hon backade som vore det ingenting - med svansen viftandes dessutom.

Parkour-hund!

Idag hoppade Boo upp på en mur som är helt lodrät, en och sextio hög och 20 centimeter bred. Hon landade på toppen och balanserade som vore det ingenting. Helt otroligt! Två gånger hoppade hon upp, första gången hjälpte jag henne på slutet, andra gången fixade hon det helt själv. Jag måste fånga det på film! Jag har fortfarande inte fått upp henne på en stol, men detta gör hon som ingenting. Galet.

Fram tills jag fångar Boo på film kan ni kolla på den här fantastiska hunden, vår parkour-idol!

Förutom balansakter har vi idag spårat lite grann. Bara enkla godisspår till båda töserna, men i högt gräs, med en 90-gradersvinkel. Kan ha varit första gången Vilja spårade i sitt liv, men jag behöver väl knappt än säga att hon klarade det klockrent? Noggrant och säkert. Vilken hund! Även Boo tog sitt spår plättlätt. Hade vi bott närmare en skog och det inte varit så jämrans tråkigt att lägga blodspår hade jag gjort det jämt.

Dessutom har mina föräldrar varit här idag, första gången de träffade Viljaloppan, men hon utsåg genast pappa till kliaren numero ett. Haha, hon nästan svajade omkull så skönt var det. Vi fikade i växthuset eftersom vi inbillade oss att stanken från grisbajset de hällt ut på åkern skulle vara mindre. Tror dock bara vi vande oss för mitt hår och mina kläder STINKER. Inte lika mycket som Boo gjorde igår då hon flög ut på åkern - rullade och smaskade - och sen kom raka vägen in till min säng. Blääää! Jepp, dusch två dagar på raken för äckelhunden. Jag står ut med mycket, men vid grisgödsel går min gräns!

Nu är tjejerna - alla fem, katterna också - med Anders ute i stallet och fixar. Alla djuren älskar att vara där, så mycket dofter. Dessutom hittade vi jordens fetaste möss i en stoooor säck med fågelfrön som är kvar sen i vintras. Alltså, de var som den feta musen i askungen och rullade ut från påsen, till Viljas glädje. Dock var de snabba de små bollarna så de hann undan som tur var.

Skön söndag!

Galen matte, tortyr i köket och inspiration

Boo tycker att jag blivit helgalen! Jag försöker ju få henne att skälla för att kunna kommendera skall, och retas och tetas och försöker fånga beteendet och även shejpa. Allt i en härlig mix. Fånga beteendet är lättast, men då gäller det att man är där hunden är när hunden skäller, och att man håller i klicker och dessutom har belöningen nånstans i närheten. Det har jag lyckats med ett par gånger, problemet är att när Boo skäller "av sig själv" så är hon inte intresserad av godis. Inte ens om det är ungsgrillade kycklinghjärtan. Tillrättaläggande av miljö då. Ja, Boo frustrationsskäller inte om det är något hon vill ha och det är ingen sida jag vill väcka, så att hålla en godis eller leksak funkar inte. Däremot skäller hon när det knackar på dörren. Så Anders har agerat gäst. Och när hon skäller berömmer jag som tusan. Boo fattar ingenting. Haha, vi jobbar på´t.

Vilja ligger klistrad inne i köket så att inget av det goda försvinner. Hon tycker det är rena rama tortyrkammaren där inne med alla goda dofter. Igår ungstorkade jag färska kycklinghjärtan (godis så gott att till och med Boo går över kol för dem!), idag kycklinglever. Dessutom slängde jag med några köttbullar som jag ska torka (bra med sega tuggiga bitar när det tränas platsliggning) och så ligger en korv Nordic på upptining. Boo gillar inte den maten, men Vilja ser ut som om hon tycker att tina den är rätt onödigt. Lilla hungriga vovven.

Häromdagen fick jag ett helt gäng gamla Canis (de säljer ut gamla ex billigt) och det är ju sån fin inspiration. Så nu p förmiddagen har Boo och jag varit ute och tränat på ögonkontakt under rörelse. Boo håller ögonkontakt med mig rätt bra om jag rör mig, men så fort hon ska röra på en tass släpper hon. Vi har jobbat på detta länge, men inte så intensivt, men nu sammanfaller detta på alla mina kurser så nu ligger vi i hårdträning. Jag vill att det ska utvecklas till ett fint följsamt fotgående, men det känns väldigt avlägset. Nå, i en av tidningarna handlade en artikel om just detta så yay. Dessutom en artikel om att väcka leklusten hos hunden. Alltså som i kel med leksak och förare. Där är vi i alla fall på gång, men jag tror jag kan använda en del av tricken. Tex koppla nosdutt med avlämnandet. Och så en artikel om flyt. Mmmm, underbart att läsa nördiga artiklar. Lite skillnad mot skittidningar som Härliga Hund. Nä, men träna lite nu!

Festlig fredag

Boo ligger på mina fötter (var annars?) invirad i en fleecefilt och snarkar.

Hittills idag har det varit en sån lajbans dag:

* gästerna som sovit i sin husbil på gården åkte supertidigt för att ta färjan till kontinenten. De fick sig en ordentlig utskällning på vägen!
* på morgonkissen (den första som bara innebär att jag öppnar ytterdörren, inte promenixvarianten som kommer efter kaffet) hoppade båda hundarna genom ett hål i det provisoriska stängslet, rundade hela gården i hundranittio och kom sen glädjespringande in genom grinden igen.
* jag introducerade externbelöning vilket Boo tyckte var lajbans: först ett trix och sen springa runt soffbordet för att äta godis ur en skål: wiii!
* jag försöker lära henne att skälla på signal (för att kunna få henne att vara tyst på signal!) och uppmuntrade och belönade massor när hon skällde idag vilket innebär att jag fick till ett BOFF? - Klick och belöning. BOFF? - Klick och belöning. Boo tycker att det nu är konstaterat: matte är galen!
* på morgonpromenaden var det en gubbe på vägen som gömde sig bakom en buske. Och det visade sig att det var HUSSE (som lämnat bilen på reparation så vi mötte honom från bussen). Hurra, kan alltså läskiga gubbar vara HUSSE? Wiiii!
* på samma promenad badade Boo i havet OCH hittade en hel död svan att rulla sig i. En hel! Hon tog den i halsen och släpade den hela tio centimeter. *stolt*
* och efter promenaden blev hon noggrant duschad och tvättat med nya hundschampot och -balsam som luktar cocos. Det var ju inte så kul, men efteråt: att gnugga sig mot allt tyg i hela huset och fjanta runt är rätt underbart.

Så nu har stumpelumpan somnat, som sagt. Och klockan är inte ens lunch.

En bra träningsdag till sist

Gårdagen utvecklade sig till att bli en riktigt bra träningsdag, trots misslyckandet - eller de ringa framstegen - med Boo och pilatesbollen på förmiddagen. Jag höll i min första provkurs, och Anders och Vilja var försökspar. Det gick bra, men jag konstaterar snabbt att tiden inte räckte för allt jag planerat. Nå, det är därför vi har försökskurser. Ska göra om första tillfället och prova på dem igen.

På kvällen var Boo och jag på den avancerade fortsättningskursen i grundlydnad, jätteskojigt! Boo har ändå kommit hemskt långt. Bara en sån sak att hon pallar att ligga plats i grupp med mig massa meter bort. Hon reste sig förvisso vid ett par tillfällen, men stannade på sin plats. Efter en stund blev hon nog lite förvirrad och förstod inte helt vad hon skulle göra (eftersom jag inte bekräftade), men med lite trix så funkade det.

Fokus, stadga, snabbhet och pepp. Det är mina och Boos svaga sidor. Och hejja, det är ju visst fyra centrala områden. Mycket att träna på, men det känns ändå bra.

Pilatesbollen och dålig träningsdag

Jag införskaffade en pilatesboll för länge sen när jag funderade på om bollvallning kunde vara något för Boo. Det stannade dock vid en tanke, eftersom hon tyckte bollen var så obehaglig. Den har legat uppblåst i ett hörn sedan dess.

Idag tänkte jag dock använda bollen som en del i skrammelövningen (skrammel kan ju inbegripa allt som är jobbigt, så klart) så jag plockade fram den, och beväpnade mig med godis och klicker. Först ut var Vilja som inte räds någonting - allra minst en pilatesboll. Så jag sa bara "hopp upp" (husses kommando till Vilja att hoppa upp med två tassar på vad det än vara månde) och hon hoppade upp med två tassar och överkropp. Gled ner ett par gånger men tyckte det var skitskoj. Svansen gick, och efter bara några försök stod jag upp med bollen en bit ifrån mig (jag började med att hålla i den), sa "hopp upp" och hon kastade sig över bollen. Klang och jubel! Nästa pass ska jag få upp hela hunden på bollen. (Och ha kameran redo!)

Så kom turen till Boo. Det började dåligt med att hon inte ens ville gå in i köket. Hon vill verkligen inte träna (om det inte är kurs) och ser så lidande ut. Efter lock och pock (kardinalfel, jag vet) kom hon in, jag klickade för varje närmande och till sist nosduttade hon på bollen. Vi har tränat så mycket nosdutt när jag vill att hon ska stänga lådor etcetera att det liksom blivit det hon försöker först. Eller först och först, det är det hon försöker. Ibland lägger hon sig ner på sidan eftersom vi tränat på leka död. Ibland ger hon mig en puss, men efter shejpingframgångarna för några månader sen har det avstannat. Hon vill inte. Jag gjorde några "high five" nära nära bollen för att få henne att tänka tass, och det funkade faktiskt. När hon inte fick klick för nosdutt la hon försiktigt ena tassen på bollen. Längre än så kom vi inte, men hon var i alla fall i kontakt med bollen. Men hon gör det bara för att hon måste, och inte för att hon vill. Hon är inte intresserad, skiter i godiset och tar varje chans att gå undan.

Jag kunde inte ha Vilja i köket samtidigt som jag tränade Boo eftersom hon kastade sig på bollen så att den rörde sig = Boo flydde i panik, och hon var inte nöjd med att vara instängd hos husse, hon ville ju träna mer. Och det gör mig så beklämd att Boo är så ointresserad ibland, det blir sån tydlig kontrast mot Vilja, jag vet sjutton inte hur jag ska intressera henne. Eller ska jag lägga ner allt vad träning heter, gå tråkiga promenader med henne (för hon är inte intresserad av att aktiveras under dem heller), finna mig i att hon blir en pest på kvällarna (vilket hon blir om hon inte fått göra tillräckligt uttröttande saker på dagen, men tyvärr yttrar det sig bara i att hon skäller ut genom fönstret, inte att hon blir mer träningssugen), eller vad ska jag göra?

Just nu är båda två ute och spelar fotboll med Anders och då ser jag ju precis det jag vill se i henne: mod, framåtanda, lust, vilja, tåga och framförallt glädje. Hon har det i sig, men hur ska jag locka fram det i andra situationer. Idag känner jag mig som världens sämsta matte, för jag tycker inte att min hund är så kul. Och antagligen är det det hon känner. Fan.

Härlig dag

Igår hade vi en härligt lagom aktiv hunddag. Vi tvåbeningar fick inte gjort ett smack av tvåbeningssysslorna - som inbegrep innomhusjobb i form av att röja röja röja samt plugg - men vad gör det när solen skiner?

Dagen började med att Anders tog med sig tjejerna på stan för att han skulle handla (sen visade det sig att han glömt plånboken hemma, men hade en trisslott med en femtiokronorsvinst i fickan, så han fick göra det bästa av det. Det vill säga kattmat :-)) medan jag pluggade. Det hade varit härligt lagom med människor och en hel hoper hundmöten. Viljalainen är ju, som tidigare konstaterats, en kool katt som skiter i möten, och det påverkar Boo så himla positivt. Hon kollar på storasyrran och så är hon kool - relativt - hon med. Bra bra! Social inlärning at its best. Båda hundarna var trötta i skallen när de kom hem och sov gott halva förmiddagen.

Några timmar senare så momenttränade vi båda hundarna, jag stod bredvid och agerade coach för att få Anders att sluta med en del olater (säga alla kommandon två gånger, flaxa med armar och ben, och alltid ha galet tydliga handsignaler även där det verkligen inte behövs). För Boos del blev detta en våga-övning och en skrammelövning och för Vilja en självbehärskningsövning. Unisona "stanna" och "varsågod" samt godis som gömdes på skramliga ställen där Boo måste våga ta och Vilja måste vänta. Svårt för båda, men de var jätteduktiga båda två.

Det är ju lite annorlunda att ha en vuxen hund som inte har någon grundlydnad över huvud taget mot en valp som är i samma sits. Vilja är ju dock - till skillnad från till exempel Izor - väldigt lyhörd och följsam, och också väldigt på. Follow the money är hennes devis. Men på grund av hennes bakgrund kan man inte till exempel underlätta genom att fysiskt hålla henne i vänta-övningar. Då känner hon sig trängd direkt, även om det har blivit bättre (och kravlösa fasthållningar som att kramas går jättebra, liksom all hantering som att kolla tassar, tänder, ögon, öron). Därför är det också extra viktigt att hon lär sig olika ord så att man inte behöver utsätta henne för att fysiskt hållas fast i lägen då hon inte vill.

Ett exempel är bilen. Hon gillar att åka bil och hoppar in självmant, men ibland måste man ju busa och krångla lite. Ett sånt tillfälle hade jag inte tid att vänta så jag gick fram till Vilja, böjde mig över henne och sträckte mig för att leda henne till bilen - varpå hon naffsade direkt. Den gången kunde jag bara genom att ändra mitt koppsspråk till att handen kom underifrån ändra hennes sinnesstämning men bäst hade ju varit om jag inte försatt henne i den sitsen alls. Jag är inte mycket för att locka med godis eftersom hundarna inte lär sig så mycket på det, men på Vilja fungerar det faktiskt bra. Så i bilfallet kan jag visa handen med godis, och göra en rörelse in i bagaget, varpå hon hoppar in. Och vid det här laget så lyssnar hon även på "hopp in". Så klart borde jag kopplat båda hundarna inne i huset för att leda dem till bilen när jag hade ont om tid, men jag tänkte mig inte för. Och det blev en nyttig kunskap om Vilja.

Det märks att hon litar mer och mer på oss - igår kunde Anders lyfta henne för att väga henne, något hon inte ville alls för tag sen. 36 kilo klockar hon in på nu. Det är synd att vi inte har en referenssiffra, vore roligt att veta hur mycket hon gått ner.

Nå, gårdagen fortsatte med att vi alla fyra satte oss i bilen på kvällen för att gå i stadsskogen (Albäcksskogen i Trelleborg, ett pyttelitet strövområde med fina stigar och hinderbanor som dessutom är välbesökt så perfekt för möten). Vi gick en lång promenad och hundarna lekte parkförvaltning och rengjorde dammarna på grenar och pinnar. Flera möten och båda hundarna var återigen mycket trötta efter ett par timmar där. Så då kunde vi med gott samvete lämna dem i bilen medan vi gick in och storhandlade - denna gången var plånboken med. Jag hittade både färska kycklinghjärtan (som nu torkas i ugnen) och kalkonkassler på rea (som ska tärnas och frysas) så det blev ett bra besök både för oss och hundarna.

Jag gick före Anders ut i bilen, och när jag kom dit sov båda töserna så gott att de inte ens vaknade när jag kikade in genom rutan. Min lillasyster och jag pratar ofta om hur lika vi är - hon som småbarnsförälder och jag som matte. Största likheten är väl kanske att man älskar att se sina telningar nöjda och trötta efter en härlig dag?

 
För drygt ett år sedan, när Olivia - som fyller två om ett par veckor - och Boo lekte med en tom rulle.

Boo

Exakt hur roligt hade Boo på Limhamnsfältet, där hon busade med Toto och Vilja, rullade sig i tång och fiskrens och jagade fåglar? Svar: Väldigt.

Snyggingar!

Jag har två så himla snygga hundar! Tänkte ni ville se. Så under en längre tid har jag - ibland med hjälp av Anders - försökt ta spontana, fina fotografier på töserna tillsammans. De gör så himla roliga och fina saker under promenaderna, två skönheter.

Jodå.

Det börjar ändå ganska bra. Båda två är med i sin helhet. Dock blur på linsen, men det känns skönt att skylla på tekniken!


Här var naturligtvis planen att båda skulle vara på stocken. Vilket de var, när inte kameran var framme.


Ah! Bänksessionen. Konstaterar att jag misslyckas med tre individer på de här bilderna.



Mhm. En nos är en nos är en nos. Vad jag egentligen försöker fånga undgår mig också.


Pardans! Titta så fint de går. Eller inbilla er att ni ser hur fint de går, sida vid sida, utan att hoppa, studsa, flänga som två hoppjerkor över nejden.



I rest my case. Här hade jag givit upp och tänkte fota bara Vilja när hon står och kontemplerar över nejden (notera både nivåskillnad och skog, och ändock Skåne!). Sett Kalles jul? Om jag sjunger ba-pa-di-pa-di-pa? Sånt är livet.






Och sist men inte minst har vi den klassiska gosa ur fokus-posen.

Opp och hoppa!

Att bo på landet har sina sidor. Om huset ligger omgärdad av åkrar betyder det att man ibland får följa bondens tider. Det vill säga: opp i ottan för att vårbruka. Eller så här: jag hade säkert sovit mig igenom traktordånet, men inget undslipper en liten pigg hund. Så klockan halv sju i morse började hon skälla på traktorn som körde utanför på hennes mark. Inget annat att göra än att gå upp och släppa ut gaphalsen och hennes mer morgontrötta syrra. Eller morgontrött och morgontrött. Syrran tyckte det var läge att forcera staketet för att springa och hälsa på den roliga farbrorn i traktorn. Så svart hund med glad svans följdes av svartklädd människa (tänk urtvättade piratbrallor med vidd, och en t-shirt som en gång i tiden varit svart, numer spräcklig. Så snygg är jag när jag sover.) och i bakgrunden hördes någon yla avundssjukt bakom staketet. Nå, rymlingen sprang bara om huset innan hon kom glädjerusande tillbaka "Kan vi göra detta varje morgon, matte? Buskul jue!". Jorå.

Släppte de tu på gräsmattan i stället där de sprang omkring som två kalvar på grönbete. Ystra! Lika yster var inte jag, men jag masade mig in till kaffet och DN Boklördag och silvertejpen. Jupp, en dag som gjord för att ge frukost i silvertejpspaket. Nu är frukosten och kaffet slut, tidningen läst, bara odiskade koppar och silvertejpsrester ligger framme. Den ena hunden sover fortfarande djupt, men jag tror bestämt lilltjejen är på gång att vakna. Passar bra, eftersom vädret är riktigt läskigt blir det en skogstur på förmiddagen. Ikväll ska husse hämtas i Malmö, så då blir det en sväng på limhamnsfältet också. Däremellan plugg, städ och träning. Finfin lördag på er!

HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 3 Släden.

Vi har ju inte bara specialsökt på Campus, utan Etologin är ju faktiskt ett av huvudsyftena. Så galet spännande det är! Jag ska inte referera själva lektionerna (anmäl er till nästa år, vettja!) utan bara återberätta det allra sista vi gjorde, nämligen att prova hundarna mot släden. Släden är en liten (halvmeter hög, cirka) trekantig svartmålad "gubbe" i plywood, med vita läskiga cirkelögon och jacka, som man drar mot hundarna i ett snöre för att se reaktion på rädsla, aggressivitet och nyfikenhet bland annat. Först står föraren med hunden i koppel, och man kollar om hunden är framför eller bakom, hur och om den skäller, hur och om den försöker fly, attackera släden etc. Efter ett tag släpper man kopplet och om det är nödvändigt, stannar man släden. Föraren kan behöva gå fram, täcka ögonen på gubben, sätta sig ner för att underlätta för hunden. Eventuellt välter man släden eftersom två vertikala ögon inte är ögon utan prickar, medan två horisontella är hotande.

Boo och jag var ekipage nummer två. Men innan jag går in på Boos reaktion ska jag berätta lite bakgrund. Under hela campushelgen finns osedvanligt många saker att reagera på. Detta i kombination med att hunden blir trött av allt den lär sig och alla intryck, gör att stressnivån redan är hög. Boo är avsevärt mycket mer reaktiv när hon är trött. Ett stresspåslag sker snabbt, men försvinner långsamt, och om stressnivån inte nollats mellan påslagen ökar nivån successivt.

På söndagen vaknade vi, gick en runda, jag tog med Boo ner i labbet för att äta frukost ur rännan (en hit!), sen var det lektion fram till lunch, en lunch som jag spenderade nästan en timme av i labbet (med pauser givetvis). Efter det gick jag bort på baksidan där det stod massa bilar med hundar i parkerade: hundar som skällde på en Boo som skällde tillbaka. Sedan kom Stef och frågade om vi ville prova lite frisbee, och jag sa givetvis ja. Dessvärre reagerade Boo på Stef, och skällde ovanligt mycket på honom (trots att de träffats förut). Vi kastade lite, men Boo kunde inte koncentrera sig alls (jag tror dock hon har potential och ska definitivt ge det en chans!). Sen upptäckte jag att det var en kvart kvar av lunchen, varpå jag störtade in och åt en banan, och sen upp i lektionssalen. Där såg vi tre filmer med hundar som gjort släden - och Boo skällde ut minst en av dem. Så det var inga optimala förutsättningar.

När vi väntade på vår tur reagerade Boo på en av kursdeltagarna som kom gående med en plastpåse, samt en person och hennes pudel (av någon anledning skäller hon på denna pudel varje gång). Och när vi väl kom in i hägnet reagerade hon starkt på att hela gruppen (runt 15 personer) stod och stirrade bara på henne. Hon var i rädslemode, och stressad redan innan släden. Jag kan bara konstatera att hon klarade det oerhört dåligt. Hon gjorde på sig av rädsla och reaktion och hon slutade inte skälla. Lars Fält drog bara släden några meter innan han fick släppa och den var stilla, och jag fick å min sida släppa kopplet nästan direkt. Boo reagerade lika hårt på människorna som stod där som statyer som på släden, och sprang runt och runt och skällde.

Det är fruktansvärt att se sin hund så rädd. Det var länge sedan hon reagerade så, så länge sedan att jag glömt bort hur hon ser ut när hon gör det. Till sist fick jag fånga in henne och leda henne fram till gubben, och hon nosade på honom. Och när vi hade genomgången så låg hon ner och pratade och åt godis med Björn som filmade (och som hon skällt mest på, kameran framför näsan var hon inte bekväm med). Så hon skakade av sig relativt snabbt ändå. Trots att jag hade förväntat mig att Boo skulle reagara starkt blev jag ganska chockad av hennes reaktion, och minns inte allt Lars sa, men minns några delar i alla fall. Bland annat att han aldrig hade varit med om en hund som gjorde på sig förut. Han sa att hon dels blev rädd direkt, men också blev rädd igen och igen för samma sak. Att det var flykttendens och rädsla som nästan enda reaktioner.

Jag har bett att få göra om testet när det gått en tid, och jag håller på att lägga upp ett träningsprogram. Boo klarar inte extrema situationer, även om hon numer klarar vardagen bra. Och jag vill att hon ska bli lite mera stresstålig. Min träning innefattar lugn motion - mer motion med klövjeväskan och i koppel, balansövningar, problemlösningar, skrammelträning (hämta saker ur skramliga saker såsom tvättmaskin och skottkärra) samt den vanliga träningen att hälsa på folk. Inget av detta är egentliga nyheter, även om vi kanske inte varit så superfokuserade senaste tiden. Dessutom, och nytt, är att jag ska lära henne skälla på signal för att kunna lära henne "tyst", samt att titta mig i ögonen, och hålla blicken i min, på ordet "kontakt". Och så tror jag att träna frisbee kan vara en bra sak: koncentration, smidighet och snabbhet i ett. Så det ska bli vårt recept. Specialsöket anmälde jag ju mig också till initialt för att stärka Boos självförtroende. En cocktail jag tror kommer bli framgångsrik.

Efter ett par timmar, när alla hundar var färdiga med släden, hämtade jag Boo från rummet och släppte henne i hägnet. Då var hon lugn och sansad och leksen. Hon hittade en kong som hon lajjade med, som om hon aldrig gjort annat. Jag hade då hunnit hämta mig dessutom (jag blev jäkligt upprörd och ledsen och orolig för att uttrycka det milt) så Boo behövde aldrig märka mitt humör och kanske missta det för besvikelse på henne. Jag är oerhört glad över att hon hämtade sig så snabbt, och kunde gå tillbaka till samma plats.

Frågan som så klart alla ställer sig är "Hur mår Boo?", och den frågan ställde jag till Lars. Han bedömer inte, utifrån vad han sett, att hon mår dåligt hela tiden, och det var ju underbart att höra (jag trodde inte det. Hade jag misstänkt det hade jag gjort något drastiskt åt det. Tvärtom tror jag att Boo för det mesta är en väldigt glad liten hund. Men jag var tvungen att fråga.). Dessutom är hon bara 20 månader, och inte "klar" ännu, det hade varit värre om det var en hund på säg tre år som reagerat så, då personligheten är mer cementerad, menade han.

En synnerligen omtumlande helg med andra ord, men den kvarstående känslan är ändå stolthet över min tjej.

För att se släden och en hund som klarar den ypperligt, nämligen Kims Bambi, klicka här! ti

HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 2 Specialsök.

På fredag morgon, efter en stärkande långpromenad började så Specialsöket. Första lektionen, och vi inledde med kontaktövningar. Eller så här: Boo inledde med att tycka att främmande människor som stod helt stilla runt om henne var rena pesten. Men det fina med de här människorna var att de inte försvann för att gaphalsen satte igång, utan kom med godis. Och de gav inte upp heller, utan fortsatte mata på. Underbart. Och detta fortsatte hela helgen, tills dess Boo gick fram till speciellt utvalda, sa typ "boff boff" och uppfodrande satte tassen på dem. "Godis, tack". Söthund! Men för att vara allvarlig: att ha en hund som är reaktiv mot människor och en hel del annat är ofta väldigt jobbigt och pinsamt. "Varför är hunden så arg" är en inte helt ovanlig fråga, och det är inte alltid jag vill förklara. Sen har hon ju blivit så oerhört mycket bättre, att jag ibland glömmer bort hur det kunde vara. Numer är det fler som hon INTE reagerar på, och det är underbart. Men stillastående människor är äckligt (funderar på att brodera "non smoking generation" på hennes täcke, eftersom rökare alltid får sig en utskällning.)

Efter lunch var Cilja och jag husets populäraste mattar, ty Boo och Imse hade fått en lös promenad med mer lera och lek än jag trodde möjligt. De är ett sånt par! Boo var helt till sig över nån som inte slutar leka utan bara vill ha meeeeerrrrrraaaaaa - och som lät sig vara den jagande hela tiden. Bra stämning att påbörja första besöket i specialsökslabbet med andra ord (klicka in på förra inläggets första länk som leder till HundCampus för en mer noggrann beskrivning av Specialsök!). Men, trots den positiva stämningen tyckte Boo att bordet var läskigt, och ville inte hoppa upp. Som tur var var Eva med i labbet, och henne diggar ju Boo, så det underlättade. Men upp ville hon inte. Lock och pock, men nej. En tass vågade hon sig på att lyfta upp, men inte mera. Jahopp. Jag hade ju gissat att det skulle bli svårt, men inte så svårt. Till sist lyfte jag upp henne på första etappen och matade med godis. Jag fick tipset av Lennart Wetterholm, vår lärare, att göra det intressant för Boo genom att viska och pilla, men den gubben gick inte. Efter några fler vändor, senare på kvällen när jag var ensam i labbet slog det mig. Jag kanske gör en för stor grej av det? Vad händer om jag bara går in och leder henne upp? Sagt och gjort och eureka! det funkade. Ibland är det dumt att ha en förutfattad mening.

Nu flyter alla träningstillfällen ihop för mig lite (och jag förbannar mig själv för att jag inte skrev ner exakt all tid jag spenderade i labbet, hur stämningen var, hur långt jag kom vid varje tillfälle, för det hade varit oerhört värdefullt. Note to self: ta med träningsdagboken nästa vända. Men jag var nere i labbet oerhört många gånger under helgen. Före frukost (Boo fick, när hon kom så långt, äta frukost ur rännan), under lunchen, på raster, före och efter middagarna.

Och vi kom så här långt: sista passet, som var söndag lunch, kunde jag sätta henne framför bordet, går runt och lägga belöningsbitar i position, gå tillbaka och belöna, kommendera "hopp upp" varpå hon gjorde det, sätta henne på bordet och belöna, gå runt, ge en godis framför rännan, kommendera "sök", varpå hon markerade rätt burk i konkurrens med två tomma burkar, upprepa detta fyra gånger, säga "färdig", sätta henne och belöna, kommendera hopp ner, sätta henne framför bordet och belöna. Det vill säga ett helt färdigt moment. Så stolt!

När hon väl började hoppa upp och ner på bordet så var det inte något läskigt längre alls, nämligen, utan hon gjorde det som en dans. Bra, hinder ett överstökat. Men då hade vi fortfarande kvar att överbrygga själva rännan, metall och plexiglas och skrammel. Länge länge fick jag stå bredvid och leka nyfiken på burken, och klicka från den positionen. Ta godis i rännan var till sist inget problem, men så snart jag gick runt hoppade hon ner. Och när vi överkommit även det hindret (lördag kväll) så var det själva sökandet kvar. Stod jag bredvid kunde jag peka på burken, och få henne intresserad. Stod jag däremot bakom skärmen nådde jag inte att peka. Dessutom har Boo extremt svårt för alla störningar - hundar som skäller i huset (nånstans skäller det alltid på campus!), människor i korridoren, eller för all del andra inne i rummet. Så att vi klarade ett helt moment är en STOR jäkla seger! Att alla andra hundarna klarade så långt vid första tillfället bryr jag mig inte om: för Boo och mig är det fantastiskt bra.

HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 1 Resan

Förra veckan var det återigen dags att sätta sig i bilen och åka hela långa vägen upp till Hällefors. Fast denna gången startade vi redan tidigt tidigt på torsdagen, och med oss hade vi Vilja och Anders. Första stoppet var nämligen i Mälardalen där vi hälsade på sex stycken sjuveckors aussievalpar, deras mamma, "moster", "morbror" och matte. Maken till sötma! Ärligt: jag kunde tagit med mig varenda en hem. Nå, kanske inte matten, även om hon var nog så trevlig ;-), men hundarna! För varje aussie jag träffar blir jag än mer övertygad om att det är "min" ras. Nu var det ju inte valparna i sig som var intressanta, utan mostern som ska bli mamma senare i år, samt matten. Några trevliga timmar spenderades där, pratandes hund, gosandes valp. Nu håller vi bara tummarna för att det snart är dags för löp! Boo fick göra gästinlägg i valphagen, men stod som stelfrusen och verkade tycka att krypen som myllrade kring benen (trots att valparna höll sig väldigt beskedliga just då) var äckliga. Valpar är bäst en och en, menar Boo.

Sedan var det bara att sätta sig i bilen och fortsätta norrut en bit till. I Arboga lämnade vi Anders och Vilja som skulle ta tåget till Stockholm, där Vilja skulle få leka storstadsbrud och kontorshund ett par dagar, innan det var dags att ta tåget hela långa vägen tillbaka till Skåne. Behöver jag ens skriva att hon klarade det galant? Inte ens tunneln på centralen i Stockholm hade fått henne att reagera (trots fredagsrusning, skällande hundar, gatumusikanter och stress). Cool cat den där hunden! På tåget delade Anders och Vilja en fyrsits med en mamma och en femåring, som satt och dinglade med fötterna i Viljas päls. Något Viljisen njöt av. Anders var allt lite förbluffad - vi har ju Boo som norm i det här huset.

Medan koola katten och husse var i storstan ägnade sig jag och Boo åt massa spännande saker. Först: Hällefors är typ drömmen. Jag känner mig så galet tillfreds när jag är där, trots att huvudet hotar sprängas av all ny kunskap och alla intryck. Bra folk! Boo och jag anlände rätt sent, och tog oss en tur på byn först. Lite snö låg allt kvar (när vi tog en tur i skogen innan vi släppte av Anders och Vilja blev hundarna helt galna av glädje över kvarvarande snörester. Det var länge sen vi såg såna här...) och det regnade och var allmänt omysigt. Och trots det: aaahhhh!

To be continued.