Jag var i en butik igår av den sorten där man pratar med innehavaren om ditt och datt. Det var ingen hundrelaterad butik alls, tvärtom, när tjejen som jobbade frågade vad jag gjorde och jag berättade konstaterade hon snabbt att hon inte var någon hundmänniska utan föredrog katter. Tja, för ett par år sedan hade jag nog svarat samma sak. Eller ja, inte nog - jag hade svarat så. Idag kan jag ju bara konstatera att nog för att katterna är gosiga och mysiga (att ligga och läsa/dåsa med en spinnande katt på magen står fortfarande högt i kurs) men lika
roliga att umgås med som hundar är de nu inte.
Men sen fortsatte hon med att säga att hon tycker att bortklemandet av småhundarna är förfärligt, och berättade om sin väninnas chihuahua som bars omkring och som dessutom vaktade allt som rörde sig. I det första fallet - bärandet - håller jag med henne. Chihuahuor är hundar lika mycket som en schäfer är det, och har samma behov. Kanske inte samma behov av att gå
lika långa promenader men att gå promenader, att få leka med andra hundar, att få använda nosen, kroppen och hjärnan. Men i det andra fallet - vaktandet - så tänker jag att det är kompisen som gjort dålig research. Chihuahuan är en vakthund. Den användes för att varna om det kom inkräktare, och rösten var dess redskap. Att inte vilja ha en skällig - vaktig - hund och skaffa sig en vavva, nå då har man gjort fel. Naturligtvis är det en träningsfråga också. Man kan träna en chihuahua lika väl som man kan träna en annan hund att göra som man vill. Inte skälla på hundar eller cyklister, men kanske skälla en gång när det knackar på dörren, till exempel. Jag hoppas - för hundens skull - att de kommit till en hundtränare som kan hjälpa dem.
Ännu värre än bortklemandet av småhundarna (och här måste jag nog ändå säga att skällande, utfallsbenägna småhundar i flexikoppel är en alldeles egen subkategori där ägarna verkar tro att bara för att hunden är liten så gör det inget och den behöver - eller går - inte tränas) tycker jag den hårda skolans frammarsch är. Tevetränarna - ni vet de som pratar med hundar, de som coachar och de som finns i caféprogrammen till exempel - har fört hundträningen tillbaka massa massa år. Att föra ut budskap - nonsens - om att hundar "klättrar i rang", "vill ta över ledarskapet" och lära ut att kasta burkar, rycka i koppel och lägga ner hunden på sidan kan få förödande konsekvenser. Fattar de inte att människor - hundägare -
tror på det de säger? Tror och härmar med följd att det blir tråkigt att ha hund (vem vill vara ständigt arg på sin bästa kompis eller hela tiden rädd för att denne ska "ta över ledarskapet"?), och ännu tråkigare att vara hund (att hela tiden behöva vara rädd för vad ens människa ska göra härnäst). Dessutom lär sig inte hunden speciellt mycket av de hårda metoderna - i så fall skulle man inte behöva rycka i strypkedjan vid varje promenad. Jag har god lust att fråga tevetränarna om det ens hört talas om etologi, om de vet något över huvud taget om modern forskning och inlärningspsykologi, eller om det bara är pengarna som räknas. Gilla hundar verkar de ju inte göra.
Att verka inom den moderna skolan (jag vill inte kalla det den mjuka skolan för det indikerar att det är en laissez faire-mentalitet utan regler och ordning) innebär att träna på ett sätt som gör att hunden förstår. Att ta itu med saker och ting innan de sker, att inse att det kan gå fel men att det då är för sent att gör något åt den enskilda händelsen - men inte med beteendet i stort. Om jag kommer hem och upptäcker att hunden medan jag varit borta ätit upp söndagssteken som stod på bordet så kan jag välja att ta ut min ilska på hunden, men då ska jag veta att hunden inte kommer dra slutsatsen att matte blir arg för att steken är uppäten utan att matte är arg för att matte kommer hem. Ingen annan inlärning än att det är bäst att passa sig för matte när hon kommer hem har skett. Jag kan i stället välja att inte lämna steken så att hunden kommer åt den, eller jag kan träna hunden på att inte hoppa upp på bänken och ta vad som finns där. Jag kan givetvis inte börja med en stek, utan med något som hunden enklare kan bortse ifrån och belöna när hunden gör som jag vill. Ett inte (inte ta steken) är svårt att lära in varför det är enklare att lära in vad jag vill att den ska göra (stanna med tassarna på marken). Nu är hundar opportunistiska egoister - precis som människor - och gör det som lönar sig. Att lämna en steg ensam med hunden kan vara svårt att träna bort - att ta steken innebär en jackpotbelöning som kan vara svår att trumfa. Kanske bättre att i det fallet ha maten i kylen medan man är borta. Men ni förstår principen.
Jag hade säkert kunnat slå min hund till lydnad (läs rädsla för att göra fel) men jag vill ju hellre att hon ska våga försöka göra rätt. En hund som Boo med så stora underliggande rädslor hade det säkert varit väldigt enkelt att "få pli på" (pli är det värsta ord jag vet). Snabbt hade det säkert gått också. Hon är säkert en hund som svarar oerhört bra på korrigeringar. Men det hade garanterat - om jag använt slika metoder - fått till följd att hon
också varit rädd för mig, rädd för att göra fel samt inte mindre rädd för det som hon var initialt var rädd för. För jag vet att hon gör skenutfall för att skrämmas, inte för att vakta. Därför att hon tycker att joggaren i skogen är läskig. Och därför motbetingar jag genom att, när vi möter något som kan vara farligt i Boos värld, klicka och ge godis. Jag belönar alltså inte att hon är rädd (man kan inte belöna en rädsla, man kan dock förändra den, förstärka den och förminska den) utan skapar nya associationsbanor. Joggare i skogen = godis = trevligt = joggare i skogen är ett trevlig inslag. Dessutom ser jag till att Boo inte behöver ta ansvaret i mötet, utan att jag gör det. Enklast genom att jag ger henne en uppgift - sitt mellan mina ben till exempel - medan jag "tar hand om" mötet. Detta kallar somliga ledarskap, men eftersom det ordet fått sån negativ klang (alfarullningar, rangordning, pli) använder jag inte det utan konstaterar bara att Boo är en hund i människans värld, medan jag är människan i människans värld, och som den mest och bäst lämpad att ta itu med det som händer här.
Idag i skogen hamnade jag i den väldigt förädiska "nej-fällan". Boo var lös och gick för nära den endast tunt istäckta vattenkanten och jag hojtade helt sonika "nej" på reflex. Inte argt och inte högt, men jag måste låtit rädd för hon stannade och gjorde alltså det som jag borde bett henne: "stanna". 
Inlägg
