Idag i skogen hamnade jag i den väldigt förädiska "nej-fällan". Boo var lös och gick för nära den endast tunt istäckta vattenkanten och jag hojtade helt sonika "nej" på reflex. Inte argt och inte högt, men jag måste låtit rädd för hon stannade och gjorde alltså det som jag borde bett henne: "stanna". Rätt ofta hör man att det är så oerhört viktigt att träna in ett nej, men jag begriper faktiskt inte varför. Om jag säger nej när hunden gör något jag inte vill den ska göra - i det här fallet gå ut på den tunna isen - så ger jag ju hunden absolut ingen information. Vad säger jag nej till? Att hon spanar? Att hon viftar på svansen? Att hon står? Att hon går långsamt och försiktigt i stället för att hoppa med full speed framåt? Ingen vet, allra minst hunden. Så i stället för att träna in ett obegripligt nej så träna in det du vill hunden ska göra: kom, sitt, stanna eller vad det må vara. Mycket säkrare och mycket mer effektivt. För tänk på att om du tränat in ett nej att betyda "sluta med det du gör" så kanske hunden gör något annat den inte ska. Om hunden springer över en väg i jakt på en kanin och du gapar nej så riskerar du ju bara att hunden vänder över vägen igen. Bättre att ropa stanna.
Men "nej" är onekligen ett enkelt ord att ta till, på nåt sätt ligger det väl bra i munnen. Tror småbarnsföräldrar hamnar i den här fällan lika ofta - oftare? - än hundägare. Och små barn har nog också problem att förstå det abstrakta "nej", om du inte lärt dem att det betyder "kom" till exempel. Men då föredrar jag ju ordet kom.
Funderade på andra fällor där i skogen. Tjata-fällan är ju klassisk. Och arg-fällan (kom. kom! KOM!!!). Locka-fällan kanske. Och så den jag hamnar i hela tiden: Inte slutföra det jag påbörjat-fällan. Fast den är inte så farlig, den innebär bara att Boo kan massa saker halvdant, och egentligen borde den sporra mig att verkligen sätta de där momenten.
Vilka fällor tänker ni på?
Inlägg
4 kommentarer:
Jag tror jag är i "tyst-fällan". Dvs jag säger "tyst", men egntligen har jag ju inte lärt in kommandot tyst på så sätt jag vill. Så när jag säger "tyst" blir det nog mer främmande och vilseledande. Hmm, funderar över vad jag mer gör för fällor. Intressant det där.
Jag har nog en "PANIK"! fälla. DVS då jag grips av panik för något, dvs om någon av mina hundar håller på att göra något som kan bli riktigt fel- precis i själva ögonblicket så tappar jag fokus, blir stressad- borde vara lugn- och använder kommandon som jag aldrig annars använder. DET ska jag öva på. Att ett nej då o då slinker ut, jodå, så är det. Man är bara mänsklig och ibland rinner bägaren över helt enkelt. Dumt. Fast när Toot simmande efter en ålakråka i en trafikerad farled, efter att ha satt i sig en brännmanet, då skrek jag både det ena o andra efter honom, och även på resten av familjen- mest av räddsla att förlora den jag älskar mest <3
Jag hamnar i argfällan ibland när jag försöker stoppa Oskar från att äta något ute. Han lyssnar bara om man blir lite arg i det läget och jag vill bara inte att han ska få förstärkningen av att börja äta det han har hittat. Men givetvis vill jag inte ha det så! Försöker jobba med skvallerträning istället, men ibland blir det ju fel.
Annars fastnar jag i belöningsfällan (!), dvs jag vill inte att han ska göra fel, utan tränar bara när jag vet att han gör rätt 100% av gångerna. Detta innebär att när jag väl vill börja rensa ut bättre beteenden från sämre så blir han sur och slö av utebliven belöning, för att han inte är van vid det. :/
Å ja, belöningsfällan känner jag VÄL igen! Jag har alldeles för dålig tilltro till att Boo klarar ett nederlag så jag håller kriterierna så lågt ställda att hon säkert klarar dem. Vilket leder till att vi ju inte utvecklas.
Nyligen inkommen från en tjat-promenad, och ganska less på mig själv, mest. En hund som tycker matte är rätt pestig och o-rolig gör ju knappast nånting bättre, och hur svårt hade det varit att koppla upp henne eller helt enkelt engagera sig själv i de där rådjursspåren som var så intressanta.
Skicka en kommentar