Om motivation

  Efter bara några dagar med valpen inser jag att jag måste göra något åt mig och Boo. Gip leker och äter och rusar och fnattar och är allmänt glad. Han kastar sig över leksakerna och kampar för liv och lust. Torrfoderkulorna som jag belönar med gör han vad som helst för - och när han fick smaka lever och kattmat och kalkon blev han som tokig.

Det är underbart! Och skillnaden mellan honom och Boo milsvid.

Jag har sagt det förr och säger det igen: jag önskar att jag kunde vad jag kan idag när jag fick Boo. Hennes förutsättningar var så mycket sämre, och resultatet har ju blivit ganska bra, men jag önskar att jag förmått entusiasmera henne mera och bättre. Inomhus kan vi nuförtiden träna riktigt bra, emellanåt, och hon har sina stunder ute när hon vågar ta för sig. Men en hund som faktiskt skiter helt i allt ätbart och lekbart är svår att engagera i träning. Om jag bara vetat ved jag kan idag när hon var valp och fortfarande kanske hade kunnat gå att forma lite mer. Hon är bara strax över två, och hon gör gigantiska framsteg på så otroligt många sätt, men det här med engagemanget känns utom räckhåll.

Träna behöver hon ju. Nu har hon inte fått ordentliga dagar hela den här veckan och det märks. Reser jag på mig så sprätter hon upp, och hon står vid fönstret och morrar ut mot mörkret. Men jag förmår inte kanalisera det till något bra. Tar jag klickern och godiset/en leksak så blir hon i det närmaste helt passiv. I skogen idag visade hon mig noll och inget intresse och ville bara nosa i marken och kolla efter rådjur. Det är så svårt! Jag sticker ju inte under stol med att en av anledningarna - den störska kanske till och med - till att jag skaffade valp redan nu är för att jag inte vill lägga krav och förväntnngar på Boo som hon inte kan eller vill eller vågar leva upp till. Hon är i mångt och mycket en galet aktiv sällskapshund, hon gillar inte träna mer än då och då, hon vill leka. Spår tycker hon är ganska kul och trix ibland och att balansera på grejer och bada och spela fotboll och forsa fram i nysnö för det mesta. Men att träna annat? Att träna tillsammans? Njä.

Kanske är det just det som är mitt stora fel som jag gör - att jag gör en distinktion mellan att träna och leka. Men jag BLIR besviken, det kan jag inte förneka. Och jag har svårt att leka tillsammans med Boo. Det är inget roligt att förbereda ett träningspass och hunden uppenbarligen inte vill. Men hon behöver det. Och jag önskar jag visste hur jag skulle kunna kanalisera hennes energi på bästa sätt. Just nu och här och med den lilla valpen och snön är det svårt. När Anders spelar fotboll med henne på tomten är hon glad och intensiv och tar i och tar för sig. Det älskar hon och jag blir så glad men också lite avundsjuk på att inte jag lyckas ta fram det där i henne. Hon blir inte stressad av det utan ögonen lyser och hon är DUKTIG på det. Jag önskar hon kunde känna samma sak för frisbeen som jag kunde behärska men jag får henne inte att tända. Och jag funderar på belöningar att verkligen verkligen stimulera henne med. Nåt som hon gör allt för. Jag vill verkligen sätta ihop ett freestyleprogram med Boo, träna in moment och fnula ihop nåt till musik. Jag tror det skulle vara bra för oss, ja för OSS för jag känner mig som en usel matte som jämför min fina älskade hund med min nya arbetsvilliga lilla border collie-valp, men jag kan inte hjälpa det. Jag jämför och hon kommer till korta på det området.

Ett av mina nyårslöften måste vara att vara en bättre och roligare matte till Boo, men just nu känns det svårt.