Nu har det börjat!

I helgen var det första träffen på instruktörsutbildningen. Det var med hög förväntan jag tidigt lördag morgon satte mig i bilen. Och jag blev inte besviken. Två intensiva dagar senare är jag ännu mera taggad, och ännu mera klar över att det är detta jag vill göra. Jag vill jobba med så kallade problemhundar (gillar verkligen inte ordet problemhund) och hjälpa dem till ett bra liv. För det är ju så mycket som bottnar i okunskap. Hur ofta hör man inte en hund som skäller och en ägare som skäller på hunden? Slentrianmässigt, utan att kolla vad det är som ligger bakom. Eller ägare som drar i kopplet, misslyckas med inkallning, stressade hundar (med stressade ägare), rädda hundar och arga ägare. Det är så mycket som beror på missförstånd. Och så mycket som beror på helt felaktiga metoder.

Mest nöjd med denna helgen är jag med Boo. Hon var ett litet sprallo, men klarade att vara med under två långa dagar med lugnet i behåll. Faktum är att hon rätt ofta är den lugnaste hunden (inomhus), det gällde både i helgen och när vi är på kurs etcetera på andra ställen. Inser att hon börjar bli en trygg individ, och det värmer mitt hjärta. Därmed inte sagt att vi är klara med det kapitlet - osäkerhetskapitlet - i hennes liv, men vi kan börja koncentrera oss på annat. Jag är inte längre nervös när jag ska ta med mig Boo någonstans. Att hon numera skäller ut plötsligt uppdykande hundar tror jag beror mest på gammal vana nuförtiden. Så det ska vi träna mer på (att inte göra det alltså). Mest för att själva reaktionen inte ska övas på. inte öva skällandet, tills det blir en befäst reaktion. Utfallen blir allt mer sällsynta och sker i princip aldrig om inte den andra hunden gjort något först (skällt, morrat, eller glott lite för länge), alternativt Boo är stressad, eller hunden dyker upp innan hon fått kolla läget på en ny plats (en hund som hoppar ur bilen när Boo precis gjort detsamma är alltdi skuitläskig). Människoosäkerheten sitter djupare, men där har vi kommit ännu längre på sätt och vis. Direkt jag känner mig bekväm med en människa är hon det också. Byter jag bara ett par ord med dem så brukar det räcka. Inte alltid, men ofta. Det är bra. Bland alla dessa främlingar på kursen till exempel, både mänskliga och hundliga visade hon inga tendenser till annat än glädje och nyfikenhet (och ett visst mått av uttråkad unghund fråmåt eftermiddagen. Men DET är helt naturligt).

Min lilla stumpa. Som, javissta, jag tänkte skulle bli nästa Csar. Ni vet freestylehunden. Trixträning är ju så himlans kul, men jag är så dålig på att komma på nya saker. Just nu tränar vi på mellan. Det vill säga mellan mina fötter, stilla, framåt och bakåt. Kanske en film vad det lider.