För mycket av det goda?

Fy vilken krasselhöst. Denna gången insjuknade först Anders och de senaste dagarna har jag också legat nerbäddad. Och vi var ju precis sjuka, inte ens två månader sedan. Blä och urk. Inte svinet dock, tack och lov, men en ordentlig förkylning är ingen dans på rosor heller. Ett par dagar i stillhet (och med välladdade aktiveringsleksaker) fungerar på Boo. Hon verkar rätt nöjd om hon någon gång ibland får roa sig med sorkgrävande på egen hand, och filosofiskt tugga på ben mest hela tiden. Hurra för stor trädgård. Dock går hon inte ut på egen hand i trädgården, utan hon vill att vi ska klä på oss och följa med. Under sommaren när altandörren alltid stod öppen sprang hon in och ut, men mest är hon där jag är.

Men nu är det dag tre av stillavarande och tjejen börjar bli rastlös. Jag också förresten, hoppas att det betyder att jag är frisk tills i morgon. I helgen som var var vi hemma hos mina föräldrar. De bor så fint, och helt perfekt för hund. Mitt i ett promenadstråk, med bara några meter till fantastiska gångstigar. Underbart! Inte så underbart ropar Boo: jobbigt! För lantistjejen var naturligtvis tvungen att vakta på allt som rörde sig. Och på promenaderna kunde hon inte gå lungt och bara nosa, som hemma, utan var tvungen att hälsa på massor med hundar. Det var en stressad tjej som sov hela vägen hem i bilen, fyra timmar. Faktum är att hon har varit mer stressad senaste tiden. Inte lika kontaktsökande, inte riktigt lika träningsvillig. Jag vet inte vad det beror på, men vi har gjort väldigt mycket de senaste månaderna. Det har varit kurser och hundlek (härom veckan var vi i Malmö och morgonpromenerade på Limhamnsfältet. Boo skulle leka trött på alla hundar.), intensiv miljöträning och nya rundor. Dagen efter vi kom hem från mina föräldrar var hon helt omöjlig att få kontakt med. Gjorde ALLT för att inte se mig i ögonen och vände på den lösa skogsrundan och sprang hemåt! Inte långt, så fort hon kom utom synhåll vände hon och sprang mot mig igen, men jag såg tydligt att hon helst bara ville hem. På kvällen var vi på lydnandskurs (fortsättningskursen nu!) och hon var klart stressad. Men så var det första gången med nya hundar och ny instruktör. Kanske har jag för höga krav plötsligt?

Fast hon är inte stressat uppe i varv, snarare så att hon är väldigt intensiv under de aktiva stunderna och så tar hon i stället och slår av helt när det bara är som vanligt. Tror vi ska försöka hålla oss på en jämnare nivå helt enkelt. Men det är inte lätt med en tjej som tycker saker är så kul.

Och som börjar ta för sig mer och mer. Hon står inte still bredvid numer och ser olycklig ut utan om hon tycker det är tråkigt så GÖR hon något. Kampa med kopplet har blivit en favorit, och jag måste komma ihåg att ta med mig kampleksaken för att byta. Som jag längtat efter detta. Och så besvärligt det är med en slyngelhund som krääääääver! ;-)