Idag var vi så äntligen iväg på viltspårskurs, Boo och jag. Fyra ekipage var vi, samt två instruktörer. Och hällregn och lerbad, icke att förglömma. Efter lite inledande teori, utdelning av klöv, blod och snitslar la vi första spåret. Relativt kort och enkelt över mossa. Boo tog det som en dans men visade inget direkt intresse för klöven. Men att bara se mitt lilla sprall full av koncentration leta sig fram: lycka!
När alla hundarna var klara med sitt första spår la vi det andra. Betydligt längre, över snårig terräng och i en u-form. Hur skulle detta gå? Efter fikapaus gick vi spåret och Boo tog även detta som en dans. Vid ett tillfälle hoppade hon upp på en stock, vände sig mot mig, och jag sa "bra, fortsätt" och hon fortsatte med näsan i backen. Fram mot klöven. Eftersom hon inte visat något intresse för den första gången hade jag även lagt lite kyckling vid målet för att hon skulle få en fin belöning. Men så efter lite jaktlek med klöven började hon kampa! Och leka! Och ta klöven i munnen och ruska, och busmorra och BÄRA klöven när vi gick mot uppsamlingsplatsen. I min värld är detta så stort att jag faktiskt började gråta lite av lycka. Så underbart!
Alldeles nyss kom vi hem, och då jag bar in klöven snodde Boo den, sprang ut på gården och lekte med klöven. Vi jagade henne (på vägen hem hämtade vi äntligen husse på flygplatsen), kampade, drog klöven i snöret och låt mig säga så här: hon gillar den!
Nu är det pizza för människorna och märgben för lilltjejen. Viltspår ftw!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Precis sådär gjorde Nemo också. Först verkade han inte alls intresserad av klöven så jag drog den lite nonchalant på backen och då vaknade intresset. Jag blev jätteglad när han började kampa (något han inte har varit intresserad av tidigare) och sen la han sig och käkade på den. Sedan bar han den hem stolt hela vägen!
Duktiga Nemo! <3
Skicka en kommentar