Jul, nyår, snö, My Dog, shejping

Något av det tråkigaste jag vet är sporadiska bloggare. Såna tröttnar man rätt snabbt på. *klirr*. Ja jag vet: det viner stenar i det här glashuset. Det jag menar är att jag verkligen ska försöka skärpa mig. Jag vill blogga här främst för att kunna gå tillbaka själv och minnas, javisstja, det var så det var då. Att leva med en unghund är att leva med någon i ständig förändring - och det går både fram och tillbaka. Kan vara bra både bra och dåliga dagar att kunna se vad som förändrats.

Sedan jag bloggade senast har det hänt en hel del, tjejen har blivit vuxen. Eller ja, det verkar banne mig så. Anders och jag spenderade några dagar i Göteborg på My Dog, och under tiden var Boo hos hundvakt. Det var första gången hon var bortlämnad mer än tolv timmar och trots att jag vet att hon formligen avgudar E och hennes hundar så var jag nervös. Hur skulle hon klara bo i lägenhet i stan? Det var min största oro, jämte "Hjälp, tänk om hon har så kul att hon aldrig vill komma hem igen".

Självklart hände inget av det: hon hade det toppen MEN blev glad att se oss. Fem dagars lek med massor av hundar i stan (promenader på Limhamnsfältet ett par gånger om dagen!) och vår frånvaro hade inte skadat henne på något sätt. Snarare tvärt om, hunden vi fick hem hade ett litet nytt självförtroende. Plötsligt klarar hon hundmöten lite bättre och hon äter sin mat! Och kissar i koppel! Antagligen förändringar som skulle skett ändå, men som fick sig en skjuts framåt. Fantastiskt.

Snön är så klart en gudagåva för en sprallig unghund, hon älskart. Hoppar och flänger, och leker och har sig. Eftersom vi varit insnöade flera gånger är vi glada för att det går att trötta ut (nåja) vilda valpen på några hundra kvadratmeter. Eller ska jag skriva kubik? Att hoppa i en och en halvmetersdrivor är så skoooj.

Dessutom har det här vädret drivit fram en annan sak: ökad inomhusträning. Jag har äntligen vågat återuppta shejpandet den här vintern. Tidigare har Boo sett lidande ut när jag krävt att hon ska göra något för egen maskin. Att locka och pocka har gått så mycket snabbare. bieffekten varande naturligtvis att Boo nu förväntar sig, ja rent av behöver och kräver, hjälp. Men så la jag alla krav på hyllan och klickade och belönade varje liten rörelse. Vad Boo än gjorde så var det rätt. Och plötsligt är det som att det klickade (höhö) och hon bjuder på saker. Hon är ingen shejpingwiz ännu, men jag tror det kommer komma. Lättare går det om jag placerar ett objekt framför henne som hon kan relatera till - en pall, eller basketboll eller så. Men jag måste bli tålmodigare, och inte tro att jag måste leda henne så mycket. Bara låta saker och ting ha sin gång. Tjejen har lite scenskräck, och därför måste allt ske i små portioner. Ännu en sak att lägga till nyårslöftena: en stunds kravlös hejping varje dag.

Idag ska jag se om jag kan få Boo att närma sig en post it-lapp med nosen. Målet är att stänga byrålådor, dörrar och liknande. Kravlöst och roligt. Dessutom tycker tjejen fortfarande att saker som smäller är läskiga, så det kan vara bra ur den synvinkeln också. Hon har blivit mycket bättre med kompostgallret. Bara en tidsfråga tills hon smiter förbi det. Hurra säger jag då, trots att det innebär att vi måste hitta nya lösningar om vi vill stänga in eller ut lilla Boo.