The Mist

Någon som sett filmen The Mist? Eller läst boken av Stephen King den bygger på? Den handlar om dolda, läskiga saker, saker dolda i dimma. Idag kändes det som jag och hundarna var på inspelningen. Vi gick ut, jag påbyltad som sjutton eftersom det blåste (surprise!) och dimman gjorde allt fuktigt. Vi började gå ner mot havet, men efter ungefär halva vägen tröttnade jag och svängde av på en avtagsväg, som blir en grusväg, som leder in på en gård. Strax före gården vek vi av in på en åker, jag tänkte att det kunde bli en lagom runda. Boo sprang i långlina, med extra sprall i benen och Izor hade jag i vanligt koppel (som en del i min "vi är ute på promenad tillsammans"-träning vill jag ha honom ett par meter ifrån mig och inte femton. Börja nära! Och så låter jag honom springa av sig på de andra promenaderna.). Så, vi klafsade vidare, pulsa, pulsa, klafsa. Ömsom snö till knäna, ömsom barmark och lera.

Så plötsligt kommer tre harar fram ur dimman och Boo blir som tokig. Hon brukar vilja efter hararna, men detta var värre än vanligt. Riktigt dryg är hon och jag får bokstavligen hålla emot så mycket vill hon fram. Så vi byter riktning, och det måste vara här någonstans öst byts mot väst och norr mot söder. För efter en bra stund är vi framme vid gården där vi svängde av! Trots att jag var säker på att vi gick i motsatt riktning. Vi tvärvänder och går vidare.

Det är dock ganska skönt, tyst och mystiskt. Inte så kallt heller nu när vi fått upp ångan. Så plötsligt ser jag... våra spår. Igen. Från helt fel håll. Vad sjutton? Hinner inte fundera så mycket på det eftersom det dyker upp en flock hjortar mitt framför oss. De rör sig långsamt, är antagligen hemskt svaga, men Izor och Boo blir triggade och skäller skäller skäller. Jag byter riktning igen och det är nu jag börjar bli osäker på riktigt om vilken väg som är vägen hem. Går i det som "känns" rätt. (Alla som känner mig vet att jag saknar inre kompass). Jag tycker att jag skymtar träd i dimman och går ditåt, förvissad om att det är vägen. Icke sa Nicke, det är i stället bara en avskiljning till nästa åker. Och jag kunde svurit på att vi dels inte passerat en åkermarkör tidigare och att vi dels var på väg tillbaka. Tydligen inte.

Vi går längs med åkerkanten (jag tänker att det åtminstone borde betyda att vi går rakt) när jag plötsligt ser en människa komma skidande emot oss. Vi stannar, jag samlar in hundarna. Tydligen har skidåkaren också stannat och till sist börjar jag gå i hans riktning. Han vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka. Lite otäckt att möta någon här ute, men ärligt talat: Izor är en nallebjörn, men med honom vid min sida känner jag mig trygg. Vi närmar oss och Boo börjar stormskälla. Verkligen ylskälla. Hm, skidåkaren ser väldigt stel ut. En fågelskrämma var det. Izor och jag går fram, Izor bryr sig inte nämnvärt, och till sist kommer Boo också fram. Ett litet privat MH på eftermiddagen.

Vi fortsätter gå, nu börjar jag bli orolig på riktigt, börjar det inte skymma också? Då ser jag en stor mörkare skepnad i dimman: det kan vara en gård. Vi hastar ditåt och döm om min förvåning när det är en av granngårdarna. En av gårdarna som jag skulle kunna svära på låg i andra änden av ett helt annat fält. Jag förstår hur långt vi gått, men också vart jag ska gå för att komma hem. Hurra! Efter vad som känns som en evighet är vi tillbaka på vår väg, och vi stapplar hemåt. Båda hundarna märkbart trötta och nöjda och jag smidandes planer på att köpa mig en kompass. En liten en att ha i nyckelringen. Denna gången hade det hjälpt!

I morgon blir det filmtajm. Då ska jag visa film på Izor och Boo som leker, på Boo som gör sin berömda godisdans och på Izor som gör sig så söt att hjärtat bara säger kras och dunk.