Snaaaaaark

Vi bylsade på oss massa kläder, satte hundarna i varsin långlina (jag älskar långlina, träningsmöjligheterna blir så många flera än i ett vanligt kort koppel, samtidigt som bilar och harar inte är något problem. Jag försöker ha Boo lös nästan varje dag nu när man får, men linan ger oss båda både trygghet och frihet.) och promenerade mot stranden, och sedan längs med den. Vi jobbade mycket med kontaktövningar - säga Izor och få en huvudvridning = godis, backa med ögonkontakt, gå i vimsiga svängar, kasta godis - allt för att få killen att inte bara gå rakt fram femton meter framför oss och emellanåt hala in vid möten. Med Boo har jag tränat på detta sättet länge vilket gör att hon är extremt lyhörd för vad jag har för mig. Jag upplever det som att Izor börjar förstå, men det är ovant att ha att göra med en hund som kör sitt eget rejs. Sen är jag orättvis när jag jämför en femårig pyrre som inte tränats med en ett och ett halvt år gammal BCx som tränats så här ett bra tag. Bara raserna gör att de skiljer sig enormt åt för hur de SKA agera. Egentligen gör ju båda helt rätt utifrån sina gener. Men eftersom Izor inte heller tränats att vakta får på en bergssluttning utan alltid varit "familjehund" så är ju förutsättningarna annorlunda.

Det blev en härlig långis, vi var ute i två och en halv timma, och trots att det är lika länge sen vi kom in igen ligger hundarna och sover. Boo snusar i fåtöljen medan Izor drömmer om något kul: han gnyr, sprattlar, morrar och snarkar inne på sin bädd i teverummet. Undrar vad han drömmer om? Kanske att han är en riktig isbjörn som hoppar mellan flaken? Eller om hur han ska hinna före Boo till godiset kanske? Vem vet?