HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 3 Släden.

Vi har ju inte bara specialsökt på Campus, utan Etologin är ju faktiskt ett av huvudsyftena. Så galet spännande det är! Jag ska inte referera själva lektionerna (anmäl er till nästa år, vettja!) utan bara återberätta det allra sista vi gjorde, nämligen att prova hundarna mot släden. Släden är en liten (halvmeter hög, cirka) trekantig svartmålad "gubbe" i plywood, med vita läskiga cirkelögon och jacka, som man drar mot hundarna i ett snöre för att se reaktion på rädsla, aggressivitet och nyfikenhet bland annat. Först står föraren med hunden i koppel, och man kollar om hunden är framför eller bakom, hur och om den skäller, hur och om den försöker fly, attackera släden etc. Efter ett tag släpper man kopplet och om det är nödvändigt, stannar man släden. Föraren kan behöva gå fram, täcka ögonen på gubben, sätta sig ner för att underlätta för hunden. Eventuellt välter man släden eftersom två vertikala ögon inte är ögon utan prickar, medan två horisontella är hotande.

Boo och jag var ekipage nummer två. Men innan jag går in på Boos reaktion ska jag berätta lite bakgrund. Under hela campushelgen finns osedvanligt många saker att reagera på. Detta i kombination med att hunden blir trött av allt den lär sig och alla intryck, gör att stressnivån redan är hög. Boo är avsevärt mycket mer reaktiv när hon är trött. Ett stresspåslag sker snabbt, men försvinner långsamt, och om stressnivån inte nollats mellan påslagen ökar nivån successivt.

På söndagen vaknade vi, gick en runda, jag tog med Boo ner i labbet för att äta frukost ur rännan (en hit!), sen var det lektion fram till lunch, en lunch som jag spenderade nästan en timme av i labbet (med pauser givetvis). Efter det gick jag bort på baksidan där det stod massa bilar med hundar i parkerade: hundar som skällde på en Boo som skällde tillbaka. Sedan kom Stef och frågade om vi ville prova lite frisbee, och jag sa givetvis ja. Dessvärre reagerade Boo på Stef, och skällde ovanligt mycket på honom (trots att de träffats förut). Vi kastade lite, men Boo kunde inte koncentrera sig alls (jag tror dock hon har potential och ska definitivt ge det en chans!). Sen upptäckte jag att det var en kvart kvar av lunchen, varpå jag störtade in och åt en banan, och sen upp i lektionssalen. Där såg vi tre filmer med hundar som gjort släden - och Boo skällde ut minst en av dem. Så det var inga optimala förutsättningar.

När vi väntade på vår tur reagerade Boo på en av kursdeltagarna som kom gående med en plastpåse, samt en person och hennes pudel (av någon anledning skäller hon på denna pudel varje gång). Och när vi väl kom in i hägnet reagerade hon starkt på att hela gruppen (runt 15 personer) stod och stirrade bara på henne. Hon var i rädslemode, och stressad redan innan släden. Jag kan bara konstatera att hon klarade det oerhört dåligt. Hon gjorde på sig av rädsla och reaktion och hon slutade inte skälla. Lars Fält drog bara släden några meter innan han fick släppa och den var stilla, och jag fick å min sida släppa kopplet nästan direkt. Boo reagerade lika hårt på människorna som stod där som statyer som på släden, och sprang runt och runt och skällde.

Det är fruktansvärt att se sin hund så rädd. Det var länge sedan hon reagerade så, så länge sedan att jag glömt bort hur hon ser ut när hon gör det. Till sist fick jag fånga in henne och leda henne fram till gubben, och hon nosade på honom. Och när vi hade genomgången så låg hon ner och pratade och åt godis med Björn som filmade (och som hon skällt mest på, kameran framför näsan var hon inte bekväm med). Så hon skakade av sig relativt snabbt ändå. Trots att jag hade förväntat mig att Boo skulle reagara starkt blev jag ganska chockad av hennes reaktion, och minns inte allt Lars sa, men minns några delar i alla fall. Bland annat att han aldrig hade varit med om en hund som gjorde på sig förut. Han sa att hon dels blev rädd direkt, men också blev rädd igen och igen för samma sak. Att det var flykttendens och rädsla som nästan enda reaktioner.

Jag har bett att få göra om testet när det gått en tid, och jag håller på att lägga upp ett träningsprogram. Boo klarar inte extrema situationer, även om hon numer klarar vardagen bra. Och jag vill att hon ska bli lite mera stresstålig. Min träning innefattar lugn motion - mer motion med klövjeväskan och i koppel, balansövningar, problemlösningar, skrammelträning (hämta saker ur skramliga saker såsom tvättmaskin och skottkärra) samt den vanliga träningen att hälsa på folk. Inget av detta är egentliga nyheter, även om vi kanske inte varit så superfokuserade senaste tiden. Dessutom, och nytt, är att jag ska lära henne skälla på signal för att kunna lära henne "tyst", samt att titta mig i ögonen, och hålla blicken i min, på ordet "kontakt". Och så tror jag att träna frisbee kan vara en bra sak: koncentration, smidighet och snabbhet i ett. Så det ska bli vårt recept. Specialsöket anmälde jag ju mig också till initialt för att stärka Boos självförtroende. En cocktail jag tror kommer bli framgångsrik.

Efter ett par timmar, när alla hundar var färdiga med släden, hämtade jag Boo från rummet och släppte henne i hägnet. Då var hon lugn och sansad och leksen. Hon hittade en kong som hon lajjade med, som om hon aldrig gjort annat. Jag hade då hunnit hämta mig dessutom (jag blev jäkligt upprörd och ledsen och orolig för att uttrycka det milt) så Boo behövde aldrig märka mitt humör och kanske missta det för besvikelse på henne. Jag är oerhört glad över att hon hämtade sig så snabbt, och kunde gå tillbaka till samma plats.

Frågan som så klart alla ställer sig är "Hur mår Boo?", och den frågan ställde jag till Lars. Han bedömer inte, utifrån vad han sett, att hon mår dåligt hela tiden, och det var ju underbart att höra (jag trodde inte det. Hade jag misstänkt det hade jag gjort något drastiskt åt det. Tvärtom tror jag att Boo för det mesta är en väldigt glad liten hund. Men jag var tvungen att fråga.). Dessutom är hon bara 20 månader, och inte "klar" ännu, det hade varit värre om det var en hund på säg tre år som reagerat så, då personligheten är mer cementerad, menade han.

En synnerligen omtumlande helg med andra ord, men den kvarstående känslan är ändå stolthet över min tjej.

För att se släden och en hund som klarar den ypperligt, nämligen Kims Bambi, klicka här! ti