Dagen började med att Anders tog med sig tjejerna på stan för att han skulle handla (sen visade det sig att han glömt plånboken hemma, men hade en trisslott med en femtiokronorsvinst i fickan, så han fick göra det bästa av det. Det vill säga kattmat :-)) medan jag pluggade. Det hade varit härligt lagom med människor och en hel hoper hundmöten. Viljalainen är ju, som tidigare konstaterats, en kool katt som skiter i möten, och det påverkar Boo så himla positivt. Hon kollar på storasyrran och så är hon kool - relativt - hon med. Bra bra! Social inlärning at its best. Båda hundarna var trötta i skallen när de kom hem och sov gott halva förmiddagen.
Några timmar senare så momenttränade vi båda hundarna, jag stod bredvid och agerade coach för att få Anders att sluta med en del olater (säga alla kommandon två gånger, flaxa med armar och ben, och alltid ha galet tydliga handsignaler även där det verkligen inte behövs). För Boos del blev detta en våga-övning och en skrammelövning och för Vilja en självbehärskningsövning. Unisona "stanna" och "varsågod" samt godis som gömdes på skramliga ställen där Boo måste våga ta och Vilja måste vänta. Svårt för båda, men de var jätteduktiga båda två.
Det är ju lite annorlunda att ha en vuxen hund som inte har någon grundlydnad över huvud taget mot en valp som är i samma sits. Vilja är ju dock - till skillnad från till exempel Izor - väldigt lyhörd och följsam, och också väldigt på. Follow the money är hennes devis. Men på grund av hennes bakgrund kan man inte till exempel underlätta genom att fysiskt hålla henne i vänta-övningar. Då känner hon sig trängd direkt, även om det har blivit bättre (och kravlösa fasthållningar som att kramas går jättebra, liksom all hantering som att kolla tassar, tänder, ögon, öron). Därför är det också extra viktigt att hon lär sig olika ord så att man inte behöver utsätta henne för att fysiskt hållas fast i lägen då hon inte vill.
Ett exempel är bilen. Hon gillar att åka bil och hoppar in självmant, men ibland måste man ju busa och krångla lite. Ett sånt tillfälle hade jag inte tid att vänta så jag gick fram till Vilja, böjde mig över henne och sträckte mig för att leda henne till bilen - varpå hon naffsade direkt. Den gången kunde jag bara genom att ändra mitt koppsspråk till att handen kom underifrån ändra hennes sinnesstämning men bäst hade ju varit om jag inte försatt henne i den sitsen alls. Jag är inte mycket för att locka med godis eftersom hundarna inte lär sig så mycket på det, men på Vilja fungerar det faktiskt bra. Så i bilfallet kan jag visa handen med godis, och göra en rörelse in i bagaget, varpå hon hoppar in. Och vid det här laget så lyssnar hon även på "hopp in". Så klart borde jag kopplat båda hundarna inne i huset för att leda dem till bilen när jag hade ont om tid, men jag tänkte mig inte för. Och det blev en nyttig kunskap om Vilja.
Det märks att hon litar mer och mer på oss - igår kunde Anders lyfta henne för att väga henne, något hon inte ville alls för tag sen. 36 kilo klockar hon in på nu. Det är synd att vi inte har en referenssiffra, vore roligt att veta hur mycket hon gått ner.
Nå, gårdagen fortsatte med att vi alla fyra satte oss i bilen på kvällen för att gå i stadsskogen (Albäcksskogen i Trelleborg, ett pyttelitet strövområde med fina stigar och hinderbanor som dessutom är välbesökt så perfekt för möten). Vi gick en lång promenad och hundarna lekte parkförvaltning och rengjorde dammarna på grenar och pinnar. Flera möten och båda hundarna var återigen mycket trötta efter ett par timmar där. Så då kunde vi med gott samvete lämna dem i bilen medan vi gick in och storhandlade - denna gången var plånboken med. Jag hittade både färska kycklinghjärtan (som nu torkas i ugnen) och kalkonkassler på rea (som ska tärnas och frysas) så det blev ett bra besök både för oss och hundarna.
Jag gick före Anders ut i bilen, och när jag kom dit sov båda töserna så gott att de inte ens vaknade när jag kikade in genom rutan. Min lillasyster och jag pratar ofta om hur lika vi är - hon som småbarnsförälder och jag som matte. Största likheten är väl kanske att man älskar att se sina telningar nöjda och trötta efter en härlig dag?
För drygt ett år sedan, när Olivia - som fyller två om ett par veckor - och Boo lekte med en tom rulle.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar