HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 1 Resan

Förra veckan var det återigen dags att sätta sig i bilen och åka hela långa vägen upp till Hällefors. Fast denna gången startade vi redan tidigt tidigt på torsdagen, och med oss hade vi Vilja och Anders. Första stoppet var nämligen i Mälardalen där vi hälsade på sex stycken sjuveckors aussievalpar, deras mamma, "moster", "morbror" och matte. Maken till sötma! Ärligt: jag kunde tagit med mig varenda en hem. Nå, kanske inte matten, även om hon var nog så trevlig ;-), men hundarna! För varje aussie jag träffar blir jag än mer övertygad om att det är "min" ras. Nu var det ju inte valparna i sig som var intressanta, utan mostern som ska bli mamma senare i år, samt matten. Några trevliga timmar spenderades där, pratandes hund, gosandes valp. Nu håller vi bara tummarna för att det snart är dags för löp! Boo fick göra gästinlägg i valphagen, men stod som stelfrusen och verkade tycka att krypen som myllrade kring benen (trots att valparna höll sig väldigt beskedliga just då) var äckliga. Valpar är bäst en och en, menar Boo.

Sedan var det bara att sätta sig i bilen och fortsätta norrut en bit till. I Arboga lämnade vi Anders och Vilja som skulle ta tåget till Stockholm, där Vilja skulle få leka storstadsbrud och kontorshund ett par dagar, innan det var dags att ta tåget hela långa vägen tillbaka till Skåne. Behöver jag ens skriva att hon klarade det galant? Inte ens tunneln på centralen i Stockholm hade fått henne att reagera (trots fredagsrusning, skällande hundar, gatumusikanter och stress). Cool cat den där hunden! På tåget delade Anders och Vilja en fyrsits med en mamma och en femåring, som satt och dinglade med fötterna i Viljas päls. Något Viljisen njöt av. Anders var allt lite förbluffad - vi har ju Boo som norm i det här huset.

Medan koola katten och husse var i storstan ägnade sig jag och Boo åt massa spännande saker. Först: Hällefors är typ drömmen. Jag känner mig så galet tillfreds när jag är där, trots att huvudet hotar sprängas av all ny kunskap och alla intryck. Bra folk! Boo och jag anlände rätt sent, och tog oss en tur på byn först. Lite snö låg allt kvar (när vi tog en tur i skogen innan vi släppte av Anders och Vilja blev hundarna helt galna av glädje över kvarvarande snörester. Det var länge sen vi såg såna här...) och det regnade och var allmänt omysigt. Och trots det: aaahhhh!

To be continued.