HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 2 Specialsök.

På fredag morgon, efter en stärkande långpromenad började så Specialsöket. Första lektionen, och vi inledde med kontaktövningar. Eller så här: Boo inledde med att tycka att främmande människor som stod helt stilla runt om henne var rena pesten. Men det fina med de här människorna var att de inte försvann för att gaphalsen satte igång, utan kom med godis. Och de gav inte upp heller, utan fortsatte mata på. Underbart. Och detta fortsatte hela helgen, tills dess Boo gick fram till speciellt utvalda, sa typ "boff boff" och uppfodrande satte tassen på dem. "Godis, tack". Söthund! Men för att vara allvarlig: att ha en hund som är reaktiv mot människor och en hel del annat är ofta väldigt jobbigt och pinsamt. "Varför är hunden så arg" är en inte helt ovanlig fråga, och det är inte alltid jag vill förklara. Sen har hon ju blivit så oerhört mycket bättre, att jag ibland glömmer bort hur det kunde vara. Numer är det fler som hon INTE reagerar på, och det är underbart. Men stillastående människor är äckligt (funderar på att brodera "non smoking generation" på hennes täcke, eftersom rökare alltid får sig en utskällning.)

Efter lunch var Cilja och jag husets populäraste mattar, ty Boo och Imse hade fått en lös promenad med mer lera och lek än jag trodde möjligt. De är ett sånt par! Boo var helt till sig över nån som inte slutar leka utan bara vill ha meeeeerrrrrraaaaaa - och som lät sig vara den jagande hela tiden. Bra stämning att påbörja första besöket i specialsökslabbet med andra ord (klicka in på förra inläggets första länk som leder till HundCampus för en mer noggrann beskrivning av Specialsök!). Men, trots den positiva stämningen tyckte Boo att bordet var läskigt, och ville inte hoppa upp. Som tur var var Eva med i labbet, och henne diggar ju Boo, så det underlättade. Men upp ville hon inte. Lock och pock, men nej. En tass vågade hon sig på att lyfta upp, men inte mera. Jahopp. Jag hade ju gissat att det skulle bli svårt, men inte så svårt. Till sist lyfte jag upp henne på första etappen och matade med godis. Jag fick tipset av Lennart Wetterholm, vår lärare, att göra det intressant för Boo genom att viska och pilla, men den gubben gick inte. Efter några fler vändor, senare på kvällen när jag var ensam i labbet slog det mig. Jag kanske gör en för stor grej av det? Vad händer om jag bara går in och leder henne upp? Sagt och gjort och eureka! det funkade. Ibland är det dumt att ha en förutfattad mening.

Nu flyter alla träningstillfällen ihop för mig lite (och jag förbannar mig själv för att jag inte skrev ner exakt all tid jag spenderade i labbet, hur stämningen var, hur långt jag kom vid varje tillfälle, för det hade varit oerhört värdefullt. Note to self: ta med träningsdagboken nästa vända. Men jag var nere i labbet oerhört många gånger under helgen. Före frukost (Boo fick, när hon kom så långt, äta frukost ur rännan), under lunchen, på raster, före och efter middagarna.

Och vi kom så här långt: sista passet, som var söndag lunch, kunde jag sätta henne framför bordet, går runt och lägga belöningsbitar i position, gå tillbaka och belöna, kommendera "hopp upp" varpå hon gjorde det, sätta henne på bordet och belöna, gå runt, ge en godis framför rännan, kommendera "sök", varpå hon markerade rätt burk i konkurrens med två tomma burkar, upprepa detta fyra gånger, säga "färdig", sätta henne och belöna, kommendera hopp ner, sätta henne framför bordet och belöna. Det vill säga ett helt färdigt moment. Så stolt!

När hon väl började hoppa upp och ner på bordet så var det inte något läskigt längre alls, nämligen, utan hon gjorde det som en dans. Bra, hinder ett överstökat. Men då hade vi fortfarande kvar att överbrygga själva rännan, metall och plexiglas och skrammel. Länge länge fick jag stå bredvid och leka nyfiken på burken, och klicka från den positionen. Ta godis i rännan var till sist inget problem, men så snart jag gick runt hoppade hon ner. Och när vi överkommit även det hindret (lördag kväll) så var det själva sökandet kvar. Stod jag bredvid kunde jag peka på burken, och få henne intresserad. Stod jag däremot bakom skärmen nådde jag inte att peka. Dessutom har Boo extremt svårt för alla störningar - hundar som skäller i huset (nånstans skäller det alltid på campus!), människor i korridoren, eller för all del andra inne i rummet. Så att vi klarade ett helt moment är en STOR jäkla seger! Att alla andra hundarna klarade så långt vid första tillfället bryr jag mig inte om: för Boo och mig är det fantastiskt bra.