En blir två blir en blir tre blir två

Tiden bara rusar fram, helt plötsligt är det dags att vårstäda trädgården. Klippa ner lavendelhäckarna, rensa bort förra årets stockrosor och inte minst: vittja ben och bollar som blivit kvar sedan innan snön.

Två svarta med vit bringa har vi här hemma nu. De var tre i några dagar, men den ena flyttade till sitt hem. Kvar är tiken som vi kallade Tösen, men som när vi lärde henne känna bättre snabbt fick nytt namn: Vilja. För en sådan har hon. Sockersöt och sylvass. Jag undrar vad hon råkat ut för som gör att hon ena sekunden nafsar med russinläppar och nästa sekund lägger sig på rygg vid mina fötter. Hela hunden ropar "älska mig". Och det gör jag. Det kommer vara svårt att lämna bort henne, trots att hon bet katten så illa att hon fick åka till sjukan och få dräneringsslangar, smärtstillande och antibiotika. Den bitna katten är dock den coola katten och verkar ha förlåtit hunden, medan den blott jagade katten är den skygga katten och bosatte sig under badkaret. Där får hon vara ett tag. När man är inne på toaletten hör man henne putsa sig, och om natten smyger hon omkring i huset, motionerar, äter och gör toalett. Inte roligt att aldrig se henne dock.

Vilja själv lär sig tricks - Anders lockar fram dem (trots att jag förordar inklickning och shaping ety hunden är matgalen). Vilja kryper över köksgolvet, under hans ben. Sätter tassar mot knäna, rullar nästan runt, leker död, snurrar nästan ett helt varv. Men hon verkar inte riktigt förstå det där med att jobba för brödfödan. Hon ser det som finns framför nosen, och ser hon det inte så finns det inte. Måste locka fram det hos henne också.

Boo och jag var i Hällefors på Hundcampus, och det är ju redan flera veckor sen. Döm om vår förvåning när vi där träffade på gamla bekanta: Eva och Isa från kursen på Hundens utbildningsakademi. Roligt värre! Dessutom en miljard andra hundar - på första morgonturen hade vi fjorton hundmöten! Jag trodde Boo skulle svimma av kombinerad lycka/läskighet. Men så stolt är jag över min skrutt som klarade av att slappna av i ännu en helt ny miljö, och som sov på mina fötter trots att det skälldes och gnälldes och lät i rummen intill. Lantistjejen är inte van, men hon är ju en pingla och klarade det fint. Längtar till nästa vecka då det redan är dags igen! Då kommer vi åka dit redan på torsdagen eftersom vi anmälde oss till specialsökskursen på fredagen. Dessutom ska vi hinna med att besöka en uppfödare där vi - håll alla tummar och tår - kanske blir valpköpare i sommar.

Nästa vecka börjar vi också fortsättningskursen på vardagslydnaden, den som inte bara heter fortsättning utan dessutom avancerad. På tiden att börja träna och få läxor för Boo och jag har slappat till oss rejält. Vi lajjar mest och så kan man ju inte ha det - långa härliga promenader i skog och mark för all del, men risken är ju att det plötsligt blir för tråkigt. Och dyker då en hare eller ett rådjur upp så är det kört. Min polisprincessa behöver uppgifter, jovisst. Jag önskar att vi kunde hitta vår sport, nåt som passar oss båda, med lagom krav. För blir det för mycket så åker öronen ner och hon ser ut som sju svåra år. Hade det inte varit så förbenat tråkigt att lägga blodspår. Attans, får kanske ta upp det ändå? Men det är ju rena döden, tycker matte. Några förslag på passande sporter?