´Tis the season to be jolly, la la la la la, lalalala!

Verkar som om minst ett av djuren är lika förtjust i julförberedelser som sin matte!

(och man fåååår stänga av ljudet om man vill :-))

Nu har det börjat!

I helgen var det första träffen på instruktörsutbildningen. Det var med hög förväntan jag tidigt lördag morgon satte mig i bilen. Och jag blev inte besviken. Två intensiva dagar senare är jag ännu mera taggad, och ännu mera klar över att det är detta jag vill göra. Jag vill jobba med så kallade problemhundar (gillar verkligen inte ordet problemhund) och hjälpa dem till ett bra liv. För det är ju så mycket som bottnar i okunskap. Hur ofta hör man inte en hund som skäller och en ägare som skäller på hunden? Slentrianmässigt, utan att kolla vad det är som ligger bakom. Eller ägare som drar i kopplet, misslyckas med inkallning, stressade hundar (med stressade ägare), rädda hundar och arga ägare. Det är så mycket som beror på missförstånd. Och så mycket som beror på helt felaktiga metoder.

Mest nöjd med denna helgen är jag med Boo. Hon var ett litet sprallo, men klarade att vara med under två långa dagar med lugnet i behåll. Faktum är att hon rätt ofta är den lugnaste hunden (inomhus), det gällde både i helgen och när vi är på kurs etcetera på andra ställen. Inser att hon börjar bli en trygg individ, och det värmer mitt hjärta. Därmed inte sagt att vi är klara med det kapitlet - osäkerhetskapitlet - i hennes liv, men vi kan börja koncentrera oss på annat. Jag är inte längre nervös när jag ska ta med mig Boo någonstans. Att hon numera skäller ut plötsligt uppdykande hundar tror jag beror mest på gammal vana nuförtiden. Så det ska vi träna mer på (att inte göra det alltså). Mest för att själva reaktionen inte ska övas på. inte öva skällandet, tills det blir en befäst reaktion. Utfallen blir allt mer sällsynta och sker i princip aldrig om inte den andra hunden gjort något först (skällt, morrat, eller glott lite för länge), alternativt Boo är stressad, eller hunden dyker upp innan hon fått kolla läget på en ny plats (en hund som hoppar ur bilen när Boo precis gjort detsamma är alltdi skuitläskig). Människoosäkerheten sitter djupare, men där har vi kommit ännu längre på sätt och vis. Direkt jag känner mig bekväm med en människa är hon det också. Byter jag bara ett par ord med dem så brukar det räcka. Inte alltid, men ofta. Det är bra. Bland alla dessa främlingar på kursen till exempel, både mänskliga och hundliga visade hon inga tendenser till annat än glädje och nyfikenhet (och ett visst mått av uttråkad unghund fråmåt eftermiddagen. Men DET är helt naturligt).

Min lilla stumpa. Som, javissta, jag tänkte skulle bli nästa Csar. Ni vet freestylehunden. Trixträning är ju så himlans kul, men jag är så dålig på att komma på nya saker. Just nu tränar vi på mellan. Det vill säga mellan mina fötter, stilla, framåt och bakåt. Kanske en film vad det lider.

För mycket av det goda?

Fy vilken krasselhöst. Denna gången insjuknade först Anders och de senaste dagarna har jag också legat nerbäddad. Och vi var ju precis sjuka, inte ens två månader sedan. Blä och urk. Inte svinet dock, tack och lov, men en ordentlig förkylning är ingen dans på rosor heller. Ett par dagar i stillhet (och med välladdade aktiveringsleksaker) fungerar på Boo. Hon verkar rätt nöjd om hon någon gång ibland får roa sig med sorkgrävande på egen hand, och filosofiskt tugga på ben mest hela tiden. Hurra för stor trädgård. Dock går hon inte ut på egen hand i trädgården, utan hon vill att vi ska klä på oss och följa med. Under sommaren när altandörren alltid stod öppen sprang hon in och ut, men mest är hon där jag är.

Men nu är det dag tre av stillavarande och tjejen börjar bli rastlös. Jag också förresten, hoppas att det betyder att jag är frisk tills i morgon. I helgen som var var vi hemma hos mina föräldrar. De bor så fint, och helt perfekt för hund. Mitt i ett promenadstråk, med bara några meter till fantastiska gångstigar. Underbart! Inte så underbart ropar Boo: jobbigt! För lantistjejen var naturligtvis tvungen att vakta på allt som rörde sig. Och på promenaderna kunde hon inte gå lungt och bara nosa, som hemma, utan var tvungen att hälsa på massor med hundar. Det var en stressad tjej som sov hela vägen hem i bilen, fyra timmar. Faktum är att hon har varit mer stressad senaste tiden. Inte lika kontaktsökande, inte riktigt lika träningsvillig. Jag vet inte vad det beror på, men vi har gjort väldigt mycket de senaste månaderna. Det har varit kurser och hundlek (härom veckan var vi i Malmö och morgonpromenerade på Limhamnsfältet. Boo skulle leka trött på alla hundar.), intensiv miljöträning och nya rundor. Dagen efter vi kom hem från mina föräldrar var hon helt omöjlig att få kontakt med. Gjorde ALLT för att inte se mig i ögonen och vände på den lösa skogsrundan och sprang hemåt! Inte långt, så fort hon kom utom synhåll vände hon och sprang mot mig igen, men jag såg tydligt att hon helst bara ville hem. På kvällen var vi på lydnandskurs (fortsättningskursen nu!) och hon var klart stressad. Men så var det första gången med nya hundar och ny instruktör. Kanske har jag för höga krav plötsligt?

Fast hon är inte stressat uppe i varv, snarare så att hon är väldigt intensiv under de aktiva stunderna och så tar hon i stället och slår av helt när det bara är som vanligt. Tror vi ska försöka hålla oss på en jämnare nivå helt enkelt. Men det är inte lätt med en tjej som tycker saker är så kul.

Och som börjar ta för sig mer och mer. Hon står inte still bredvid numer och ser olycklig ut utan om hon tycker det är tråkigt så GÖR hon något. Kampa med kopplet har blivit en favorit, och jag måste komma ihåg att ta med mig kampleksaken för att byta. Som jag längtat efter detta. Och så besvärligt det är med en slyngelhund som krääääääver! ;-)