söderhund

Jag har ny hemsida!

2011-12-29T17:35:00.002+01:00

Titta i fortsättningen in här i stället: motiveradehundar.se

Ordförståelse, del två.

2011-12-16T13:43:00.002+01:00

Här skrev jag om hur svårt jag fått att få Gip att begripa att han ibland ska erbjuda frivilliga beteenden och ibland lyssna på mina signaler. Jag har funderat länge och väl och insåg att det han hade svårt för inte var orden, utan att vänta. Han lär sig kommandon/signaler blixtsnabbt när det är en viss miljö eller en viss situation omkring dem. Att sätta sig framför agilityhindret på signal, att ta leksak på signal, att lägga sig i fårhagen på signal - allt det där klarar han. Men det beror ju på att han hänger upp det på hindren, leksaken, fåren. De blir som en target och därmed ganska förutsägbara. Dessutom är han koncentrerad i de situationerna och han vet att börja backa framför hindret eller sätta sig kanin i fårhagen inte är lönsamt.

Så jag placerade honom på soffbordet - ett ställe jag vanligtvis inte använder som träningsplan - och började belöna väntan. Stod han bara framför mig - med koncentration mot mig - så fick han belöning. Sen sa jag "sitt", vilket inte var något problem. Jag var snabb att ta fram handen med godbitar för att visa med omvänt lockande att detta var en stadgeövning (ännu en sak han hänger upp beteendet på, så det måste jag vara noga med att snabbt fasa ut). Sen sa jag "fri" och erbjöd lek på golvet. Samma sak igen med ligg och med stå. Och efter en stund behövde jag inte göra alla kringarrangemang, utan det räcket med signal-beteende-belöning-signal-beteende-belöning. Och sen tog jag ner det på golvet med framgång.

Och nu är jag jättenoga med att även belöna väntan samt att vara betydligt bättre på att använda min frisignal. För det är kanske där den största bristen ligger - att inte sitt betyder sitt till du hör nåt annat i alla situationer. Och då är det kanske inte så konstigt att han börjar experimentera för att få tillgång till leksaken eller godbiten.

Hur kom jag då på detta att ställa hunden på bordet? Jo, jag tränade på den stora balansbollen, och lät honom köra skiften där uppe med strålande resultat. Om man samtidigt måste koncentrera sig på att balansera lyssnar man tydligen gärna på vad man ska göra i stället för att fundera så hårt själv. Det och att det var en helt ny miljö. Så jag provade på bordet under ett träningspass och en liten pollett trillade ner. Så kan det gå. Får se om jag löst gåtan nu.

Måste. Filma. Mera!

2011-12-15T20:14:00.003+01:00

I instruktörsutbildningen jag går nu ingår det i läxan till helgens träff att filma ett shejpingpass. Jag har en kamera som jag är urusel på att använda, men nu när jag tvingades till det så inser jag - inte för första gången - att det är ett ovärderligt verktyg. Speglar och träningskompisar i all ära, det finns ingen som är så kritisk mot mig som jag är. Jag ser massor på bara de små minutrarna film jag tagit (och jag övervägde att spela in en helt ny film - men bestämde mig för att ta den, oredigerad och med alla fel, jag går ju ändå kurs för att lära...) och även om det inte är några jättegrejer (hoppas jag!) så är det tillräckligt för att jag ska tänka: hm, där gjorde jag si, där gjorde jag så. Omedvetna små hjälpor, så som flytta mig liiiite grann. Och fy tusan så löjlig jag låter när jag leker!

Nyårslöfte för 2012: filma mer. Och börja för guds skull föra träningsdagbok. Eller ja, för min egen skull i alla fall. Och köp ny mössa!

Vinterlek

2011-12-14T18:07:00.005+01:00

Nu ska ni inte tro att rubriken syftar på inomhuslekar, för det gör den inte. Ut i snön med er! Eller okej, det är ju inte snö på så många ställen ännu, och här håller den på att regna bort, även om meteorologerna lovat en decimeter till inom loppet av denna veckan. Men jag uppmuntrar till utomhuslek ändå. Och inne, jag är inte den som är den. Nej, jag syftar på leksaker som man kan leka med när man är så där vantklumpig och inte alls vill ta av sig och riskera få hundtänder i kalla, nariga händer.

Jag har två riktigt bra leksaker för detta ändamålet. Den ena är klassikern Jolly Ball, som är en favorit i alla väder faktiskt.

Igår invigde jag den för ridhusbruk, och det var ju mycket smidigare än luddsakerna som blir döäckliga i dammet. Fördelen med Jolly Ballen är att den både går att kasta långt och kampa bra med. Nackdelen är att den är lite stor (den finns i ännu större, med och utan rep) och därför är svår att ha i fickan eller osynligt på annat sätt. Jag brukar använda den som externbelöning och till det funkar den förstås alldeles utmärkt.

Min nya favorit är en Blings Bungee Bar Ring Tug Toy (fancy namn va!) som kom nu i veckan och ser ut så här:

(Bilden är lånad!)

Superlätt att få grepp om även med klumpiga vanthänder och den fick med beröm godkänt av Gip. Även den syns bra om man skulle lägga den i snön, plus för en slarvmaja!

Mycket enklare än att famla upp godisbelöningar, dessutom. En väl inövad rättmarkör, en verbal sådan, är dessutom ovärderlig i vanttider. Klickern, tycker jag, är näst intill omöjlig vintertid.

Gip hälsar dessutom att om man glömt bort leksak så är den här årstiden full av dem - av snö gör man snöbollar och världen är alltså ett bollhav. Sjunde himlen för vissa frön.

Veckans trick då?

2011-12-13T23:00:00.008+01:00

Jag har inte varit så vidare aktiv medverkande i Veckans trick, trots att jag har både viljan och ambitionen. När det så annonserades att denna veckans trick skulle vara "fyra tassar på en grej" så blev jag glad. Hurra, är det nåt vi kan så är det att hoppa upp på grejer. Både Gip och Boo faktiskt. Men jag vet inte vad som hände, plötsligt inser jag att vi inte alls tagit några nya bilder - förutom den här:

Så himla dåligt! När hundarna ändå varit uppe på höga grejer

Och vobbliga grejer

Och grejer utomhus

Och lekt Boo-finkar

i det förflutna, så borde ju detta vara tricksträning som passar oss.

Vågar jag lova att jag ska skärpa mig? Inte lova att jag ska kanske, men jag kan lova att försöka!

Gip och åsktröjan

2011-12-12T17:57:00.003+01:00

Gip har bara en rädsla, och det är för kloklippning. Han blir helt stel i hela kroppen, får svettiga tassar och ålar, krålar, kryper, rycker och piper. Han tar inte godis - ingen sort - och blir verkligen jätterädd. Det är inte så kul, direkt, och innan jag hunnit träna bort känslan har den lille mannens klor vuxit ut så det är dags att klippa dem igen. Och så är vi tillbaka på ruta ett. Detta har blivit ett stressmoment för oss alla. Jag har försökt klicka för att klosaxen är framme, och låta den ligga framme hela tiden för att avdramatisera, jag har den med mig när jag shejpar, jag tränar att träna honom att slappna av när han ligger i min famn, att jag får ta och klämma och känna och pilla på tassarna, och allt går bra. Han är inte så lättlurad.

Så igår när det var dags så tog jag på honom Boos thundershirt och dra på trissor! Två av fyra tassar (TASSAR! Inte bara klor!) låg han helt lugnt i Anders famn och knaprade godis och lät mig ta små små skärvor. Sen blev han rastlös och började åla sig, men TVÅ TASSAR! Det är rekord med råge. Är det västens förtjänst? Jag vet inte.

Bygga lekintresse

2011-12-12T13:13:00.002+01:00

Det känns som om jag är verkar lite besatt av Recallers-kursen just nu, och det kan väl stämma. Kan vara för att jag på så här kort tid redan ser resultat. Igår kom Anders in efter att ha varit inne med hundarna och var helt lyrisk över att Boo, när han ropade hennes namn kom till sidan, svängde in rumpan och satte sig - "så som Gip gör". Det är inget jag tränat med Boo (jo, "gå fint vid sidan"), ingångar, men under senaste veckan har det lagts stort fokus på några få grejer - belöningszonen är en av dem. Och det ger tydligen utslag i verkliga livet också. Egentligen borde jag klurat ut att Boo skulle vara väldigt mottagligt för det, hon är rätt så glad i rutiner.

Nå, en annan grej jag satsat på är korta - kooooorta! - lekpass, ofta. Vi pratar om att hon ska gripa leksaken en gång och jaga efter den två, typ. Och hon får vinna varje gång. Något jag sedan tidigare visste med Boo är att hon blir upphetsad av god mat. Kattmat, kycklinghalsar, leverpastej gör henne mer och mer aktiv. Så idag var jag ute och busade upp henne med mat (slantade kycklinghalsar) för att introducera leksaken (buffelsvansen med tofs!) först när hon var riktigt aktiv mot mig. Och det fungerade kanon! Hon kampade riktigt bra, och jag vågade till och med hålla emot några sekunder innan hon fick vinna den.

Det är en resa kvar till jag kan belöna Boo med leksak, men den resan verkar gå via "Do Land", och där har jag inget emot att vara.

Men vad låg det mer i lådan då?

2011-12-10T19:58:00.005+01:00

Boo har fått testa en leksak och fem (!) godissorter. En med lever som luktar BBQ, i små (hurra!) bitar, mjuka som pepparkaksdeg ungefär. Mycket poppis hos oss båda! Köpte en ganska stor burk dessutom, samt två burkar till (Vermont cheese och Penautbutter Molasses) i samma märke. En hård laxsmakande godis gillade hon också. Men bäst var de små påsarna med torkad kalkonhjärta respektive torkad oxtunga i småbitar. Nom nom nom, sa Boo. Sämst var stora bitar torkad ost. För stora för att ge bara så där och för hårda för att dela smulfritt.

EN leksak som bara är Boos låg i lådan också. Boo älskar hår. Långt svallande människohår, och helst ska det vara Lines långa hår. Jag har inget långt svallande hår att locka med, och det är svårt att ha en Line i västen (men en tuss av hennes hår kanske?). Med tanke på detta beställde jag en buffalo tug, i buffelpäls med en Maria Montezami-tassel som hårsubstitut längst ner. Den kommer bli väldigt poppis så fort fröken svart begriper att det är kuuul att kampa. Hon lekte faktiskt sällsynt bra med den.

Gippeti Goppeti har fått prova några av leksakerna - kampbollar med pip - hurra! - en rund kampgrej med bungycord och två olika material, samt två vanliga bollar på band, modell mindre. Nästan onödigt att skriva att han sa "KUL!"!

Mixan fick inte så mycket. Bara en påse lightgodis av ägg, som vi inte testat ännu. Jo, och så en jättestor jordnötsformad balansboll - på rehabmänniskans inrådan. Den blir skojig när den blåsts upp.

Dessutom låg där ju två tvillingkoppel. Och en liten liten vetekudde för valpar. Jomen, jag kan ju avslöja nu lika bra som sen: Vi väntar smått. Om bara några veckor flyttar det in en liten rödtott här, en tollarvalp vid namn Vill. Men han förtjänar ett alldeles eget blogginlägg - det kommer så fort jag vet vem av fem bröder som är han. Men jag kan ju avslöja att lyckan är gigantisk, fjärilarna i magen många, gluttandet på valpbilder oändligt och planeringen för framtida stordåd börjar ta fantastiska proportioner.

Lite mera thundershirt

2011-12-10T19:48:00.002+01:00

Nej, hon hoppade inte in i buren med glädje, eller stormade ut till den väntande kampleksaken på "fri", det gjorde hon inte. Men hon var glad och pepp hela träningsakten. Så träna med tröjan på går ju. Jag tog av den frampå eftermiddagen för att hon hade haft den på hela dagen, och jag tyckte jag såg en ökad aktivitetsnivå direkt. Det kan ha varit inbillning. På kvällen gick Boo omkring vid fönstren och boffade, ett typiskt sånt beteende som kommer ur hennes osäkerhet vilken omformas till vakt. Jag satte på henne tröjan - och hon gick direkt till soffan och la sig! Där ligger hon fortfarande och inte ett enda litet ljud har sluppit ur henne. Nu är detta verkligen light-situationer, men jag ser fram emot att prova tröjan inne i byn i morgon. Tänk om detta är receptet? Tänk tänk tänk...

Thundershirt

2011-12-10T12:08:00.002+01:00

Igår kom ett mycket efterlängtat paket på posten - beställningen från Clean Run. Bland finfina leksaker, smarrigt godis, vobblande balansgrejor, två fina tvillingkoppel och en kylskåpsmagnet med texten "All my children have paws" ;-) låg en Thundershirt.

Jag såg filmen med Clare Danes om Temple Grandin för ett tag sedan och fascinerades. Temple Grandin applicerade samma teknik som man gör på kor när man till exempel vaccinerar dem, på sig själv - när hon stressades och fick en panikattack så la hon sig i en "krammaskin" som tryckte åt på vissa ställen på kroppen. Detta lugnade henne. Nå, en spelfilm med Clare Danes kan väl knappast ses som fakta, men det finns mer seriösa källor också.

I den amerikanska hundtidningen the Bark som jag prenumererar på görs det ofta reklam för Thundershirt, och när jag såg att Clean Run hade dem också så kunde jag inte motstå att beställa. Enligt reklamen ska de hjälpa mot:

* Fear of thunder/fireworks
* Separation anxiety
* Travel anxiety
* Crate training
* Problem barking
* Hyperactivity
* Leash pulling
* And more!

Låter det för bra för att vara sant? Ja, då brukar det ju också vara det. Nå, ingen skada kommer av att prova, mer än att jag har ett par hundra mindre i plånboken. Än så länge har Boo haft västen på sig inomhus under förmiddagen och ute på en promenad. Situationer när hon är lite lagom avslappnad. Hon brukar ju dock uppvisa stressat beteende under dagen, men idag har hon lugnt tittat på när Gip och Mixi lekte med en leksak inne, vilket vanligtvis gör att gon hoppar ner från soffan, går fram och sträcker på sig, och kroppblockerar dem. Idag sket hon i det. När Gip sprang fram till fönstret och skällde på något utanför så struntade hon i det också. Och hela koppelpromenaden gick hon med slakt koppel. Inte passiv, utan avslappnad. Hon lekte med både Gip och Mixi och hoppade och studsade i snödrivorna, men utan att vilja dra mig framåt - vilket vanligen är fallet.

Beror det på västen? Jag vet inte. På hemsidan står

Thundershirt has been used to calm dogs on leashes and allow the dog to be more focused on the owner’s “requests”.

men jag har svårt att tro på det, faktiskt.

Just nu ligger hon och sover, men så fort hon vaknar ska hon få träna burlekar med västen på. Det blir ett eldprov, för trots att hon varit inne i buren nu så är hon fortfarande ganska rädd för den. Klarar hon det - då kommer jag tro på västen.

To be continued.

Ordförståelse

2011-12-10T10:32:00.002+01:00

Å vad tråkigt det är att brottas med ordförståelse. Gip har alldeles usel sådan, och jag lyckas inte träna honom att förstå. Jag försöker att inte bygga in kedjor, jag försöker göra det enkelt, jag försöker och försöker men det gååååår inte. Han ser lika glad ut och jag blir frustrerad. Han är blixtsnabb att snappa upp miljösignaler vilket gör att han kan "sitt" i vissa situationer. Men inte ordet. Och inte ligg, stå eller något av de andra kommandona jag vill att han ska kunna heller. Skulle behöva hjälp med det här, jag.

Och ja, jag har brutit ner det, tagit om det och gått tillbaka till början. Frivilligt beteende - beteende i flyt - signalord. Jag håller passen korta och rena. Men näe.

Kriterier, målbild, vart är vi på väg?

2011-12-09T09:38:00.002+01:00

Jag fortsätter med mina lekar, idag tog jag med dem ut på promenaden. Boo blir överentusiastisk och studsar med tassarna i min mage, och jag bubblar av skratt. Knasfia! Men jag håller mig och belönar när hon sätter tassarna i backen, och tänker: denna gången ska vi göra allt rätt. Vi kan få både glädje och kontroll. Hon blir så klart förstärkt av min glädje också, men jag tänker inte gräla, tänker bara forma fram det jag vill ha. Idag känns det som vi är på rätt väg.

Boo ska få fortsätta på burträningen i eftermiddag, och Gip ska få träna lydnad. Två övningar från den här fantastiska* julkalendern tänker jag mig, nämligen stå på avstånd och framåtsändande. Och så ska vi fortsätta projektet fritt följ. Idag tror jag att jag ska lägga jolly ballen och fotbollen som störning. Det blir fint. Och så ska jag filma! Inte för att lägga ut här utan för att jag vill se hur det ser ut.

Kanske avslutar jag dagen med att ge alla hundarna varsitt spår, dessutom. Det är nysnö och plusgrader - vore dumt att inte passa på.

Bra planer, känns det som.

*Extra bra eftersom Gip och jag ska gå elitsatsningen i Östfold i vår (skrolla ner).

Every day is game day!

2011-12-08T15:10:00.002+01:00

Jag har anmält mig till Susan Garretts Brilliant Recallers 3.0-kurs. Julklapp till mig själv - och hundarna. Ett av Susans motton är every day is game day, och hon har omvandlat hela träningen till olika lekar, den som är mest känd för svenska (klicker-)tränare är kanske hennes burlekar. Många av lekarna i BR 3.0 förutsätter att man lekt burlekar. Det är faktiskt en av fyra nyckellekar. Jag har lekt mycket burlekar med Gip, även om jag inte alls har lagt lika mycket tid och kraft på det som jag borde för att vara up to date med kursen, men det kan vi snart jobba igen. Just nu står han faktiskt ovanpå sin gallerbur, jag vet inte vad han håller på med riktigt. Rädd för skrammel är han i alla fall inte, och han gillar sin bur.

Som vanligt är det en annan femma med Boo. Jag försökte shejpa in henne i en tygbur jag har, för länge sen. Jag har också försökt locka in henne i samma bur, genom att kasta in grillad kyckling i buren. När jag lockade henne så sträckte hon sig efter godiset - med alla fyra tassarna utanför, och det var ett riktigt dåligt sätt som verkligen inte gjorde henne tryggare i det jag ville. Shejpingen tog så lång tid att jag la ner det. Då såg jag ingen anledning till att hon tvunget skulle behöva en bur. Nu gör jag det. Inte bara för den här kursens skull utan jag har insett hur praktiskt det är att kunna ha Gip i bur medan jag tränar en annan hund, både ute och inne, och det samma gäller så klart de andra hundarna. Dessutom i kurssammanhang, att ha ett eget krypin att vara i - jättepraktiskt. För att träna självkontroll och inkallningar är buren jättebra, och när tikarna har löpt har det varit suveränt att kunna ha Gip på säkert ställe medan jag till exempel duschat.

Så idag tänkte jag att jag skulle försöka igen. Det började ungefär som senast. Boo närmade sig buren och tog försiktigt med en enda tass snabbt i burkanten. Och igen, och igen. Men så fort jag kom ihåg att belöna henne utanför buren (så att inte belöningen hamnade längre fram än dit hon valt att gå självmant) så gick det fort. Två gånger var hon helt inne i buren, om än väldigt kort - men hon snodde runt och gick ut med huvudet först, hon backade alltså inte, vilket jag ser som väldigt bra. Jag lät henne gå ut precis så fort hon ville (dvs jag klickade direkt hon var inne och så fick hon godiset utanför), och hon var snabbt inne med hela eller delar av kroppen igen. Hurra!

Eftersom jag vet att Boo plötsligt kan saker - och sen lika plötsligt inte kan dem längre - så stannade jag när hon fortfarande var pepp och modig. Nu sover hon som en stock bredvid mig, och jag är mer än nöjd med resultatet.

Årsdag!

2011-12-06T12:53:00.002+01:00

Idag är det precis ett år sedan Anders, Boo och jag satte oss i bilen och körde till Storvreta för att hämta hem vår valp. Och nog för att födelsedagar är viktiga, men för mig är dagen när Gip kom till mig en ännu större dag att fira. Lilla finaste valpen som vuxit upp och blivit så klok och rolig och fantastisk. Han firar med att tokleka med en latexgris och jag hoppas att han alltid behåller sin lite barnsliga sida - att vakna av att Gruset ligger på rygg under sängen och knorrar högt och ljudligt med en leksak är den bästa väckarklocka jag vet.

Mera vallning!

2011-12-05T21:54:00.002+01:00

Idag har vi varit i Enköping och vallat igen. Gip gör verkligen framsteg och idag var det inte många sekunder han hade svansen uppe. Lite nya grejer har tillkommit - han funderar mera, han är tryggare och han vill också göra helt egna val. Han har ganska god förståelse för lay down-kommandot, såpass att jag börjat kräva att han ska lyssna. Kräva? Ja, vallning är en annan värld. Eftersom jag inte har kontroll över förstärkaren (fåren, vallningen) är det positivt straff som gäller. Höjd röst och ett tvingande kroppsspråk och det känns lite obehagligt. För mig, Gip tar inte illa upp. Jag försöker lägga till lite beröm och hoppas han tar till sig det (men fick lite höjda ögonbryn över "Bra, hjärtat!" - jag är inte så macho... Haha!) som information. "Häpp!" för smaka ull - "Bra där!" för att ta en snäv sväng i kontroll.

På filmen jobbar jag med kontrollen. Gip tenderar att förlora den om jag tappar honom ur sikte en halv sekund. Då ökar han farten, svansen åker upp och han får ull i munnen. Om han får gå rakt mot fåren och jag lägger honom nära och sen får honom att svänga så sänker han tempot och sköter sig fint.

Filmen är helt oklippt från sista passet idag, komplett med både mina tillsägelser och mitt gullande.

. . .

2011-12-03T12:24:00.003+01:00

Jag pallar inte, pallar inte, pallar inte se min hund rädd. Det gör så förbannat ont. När människor träffar henne för första gången fäller de alltid en kommentar om hennes rädslor. Alltid. Och jag förklarar att det blivit så mycket bättre, att hon nästan inte är rädd längre.

Väl?

Eller är jag hemmablind? Borde jag se den förskrämda hunden som lider, den som de ser? Det gör så sjukt ont att ens tänka tanken att jag är orättvis som drar med henne på saker och tror - vill vill vill - att hon ska prestera. Prestera att bara vara med, prestera ingenting alls utom att vara glad. Vad händer om hon inte är glad, om jag bara tvingar henne? Om JAG skrämmer henne och är den som får henne att må dåligt?

Jag ser ju bara de framsteg hon gjort och gör, men tänk om jag bara lurar mig själv. Jag borde kanske inte vara glad över det hon kan utan fokusera på det hon inte kan, det hon inte gör och det hon inte vill. Det är omöjligt att veta.

Värdeförskjutning

2011-12-02T11:47:00.002+01:00

Igår fick jag min julklapp - ett medlemsskap i Susan Garretts Brilliant Recall 3.0-kurs. Den börjar på måndag men redan fanns en massa gött att ta fasta på på kurssidan. En mycket viktig sak i träningen är att få hunden att kampa bra med dig. Jag insåg när vi tränade sök att Gip - som mer än gärna kampar i andra träningssituationer - inte alls var van att kampleka i skogen. Så det tränar vi på. Han kan också ha svårt att kampa om bollen är framme. Så nu är min mission med honom att kampa varhelst vi är, och trots att bollen är framme. Det är inga problem, men jag är glad att jag uppmärksammade det.

Boo är en annan femma, vilket jag ju skrivit om hundra gånger innan. Idag provade jag en ny metod. Jag gav henne en uppgft som hon kan bra, har gjort massor med gånger och fått förstärkning för och därmed har ett stort värde i (jag alternerade mellan att låta henne snurra, att låta henne göra en nosdutt och att hoppa över mitt ben), klickade och gav henne leksaken. Så fort hon greppade leksaken så klickade jag igen och gav henne en godis (från leksaken, jag använde den jag skrev om igår, med godisfickan). Första gångerna greppade hon försiktigt, men efter två-tre gånger så tog hon leksaken med entusiasm, och rörde sig liiiite bakåt. Hurra! Detta är mitt största och viktigaste träningsmål med Boo, att hon ska visa entusiasm och glädje i lekbelöningar. Tekniken struntar jag i.

Gnat- och tjatfällan, eller så försöker jag sluta bli en curlingtränare

2011-12-01T10:40:00.003+01:00

Jag kom precis in från ett härligt träningspass med tre glada hundar, där fokus har varit ett och samma för alla tre: tjata på mig för att få mer. Jag har en stor brist i min hundträning (å, jag har säkert många brister, men nu är det speciellt en jag vill fundera lite på) och det är att jag inte låter mina hundar ta ansvar. Jag faller hela tiden i fällan att - även om det är aldrig så lite - hjälpa dem. I stället för att ha is i magen och vänta ut dem så skiftar jag position för att få igång dem. Jag tror att jag upphört med att kalla på dem, men jag vet att jag har väldigt lätt för att falla i den fällan också. Och i stället för att låta dem söka sig mot godiset eller leksaken så sträcker jag fram godiset mot dem, eller skakar lite på leksaken.

Numer är jag ju väldigt medveten om att jag gör det, och jag försöker sluta, men det är svårt. Svårt för att det är så förstärkande med en hund som verkar till synes ointresserad men som vaknar till liv och kommer rusande när jag gör nån liten grej. Men det ska ju inte vara mitt ansvar att visa hunden "här är din godisibit, så hääääär får du den". Om inte det jag erbjuder är så intressant att hunden säger "får jag får jag får jag?" så kanske det inte är tillräckligt bra. Och så är det naturligtvis inlärt. Varför ska hunden luska ut när jag vill att nästa repetition ska börja om den får svaret serverat av mig? Hundar är väldigt smarta djur, varför göra nåt i onödan?

Så idag gick jag ut med en plan (med tre planer - mina hundar är så olika att jag måste ha en plan per hund. Minst.) för att få hundarna att be om mer.

Med Gip lekte jag den här leken och där låg fokus dels på att han ska göra snygga ingångar (så klart), dels att HAN fick starta varje repetition (efter att ha släppt leksaken på "tack") och att han fick söka sig mot leksaken (fick den inte intryckt i munnen). De första repetitionerna var ganska tråkiga. Gip tittade bort, åt gräs, vädrade i vinden. Men när det inte kom någon uppmaning eller påminnelse från mig så var han ganska snabb att börja ge mig utgångsställningar. För varje repetition blev det allt kortare latenstid, fram till att det inte var någon fördröjning alls. Jag gjorde 2x5 repetitioner med en kort paus mellan, och jag blev förvånad själv över hur snabbt han köpte sitt ansvar. Nu är det ju inte ett nytt koncept för honom utan något jag strävar mot hela tiden, men senaste tiden tycker jag mig ha tjatat mer igen. Tjatat och pratat. Kanske till och med lockat och visat emellanåt? Inte bra. Eftersom jag emellanåt slängde leksaken som externbelöning började hans ansvar redan där - att hålla koll på var den hamnade. Allt detta ledde till att jag snabbt hade en hund som inte åt gräs, inte kollade på annat och inte vädrade i vinden. Och utgångsställningarna blev snyggare när han blev mer fokuserad. Bra där!

Mixi är en typisk crossoverhund, det tror jag jag skrivit tidigare. Hon gör glatt och snabbt allt man ber henne om, men hon gör ingenting om hons inte först blivit tillsagd att göra det. Om hon springer framför på promenaden och jag bestämmer mig för att vända så vill hon att jag först berättar för henne att hon också ska vända. Annars står hon och tittar. Hon köper miljösignaler jättedåligt, att sätta sig spontant vid matdags är till exempel jättesvårt. Så för henne gäller det att bejaka allt som visar på egeninitiativ. Idag blev det bus. Eftersom jag ville ha henne entusiastisk och det om gör henne mest vild är pinnar, så lekte vi med två pinnar. Hon kan inte släppa på passivitet eller klick, men däremot på tack, så jag höll helt enkelt en pinne i vardera handen och lekte med den ena, blev still, sa tack och höll fram den andra. Hon tyckte det var helknäppt först men ganska snart så köpte hon idén. Till sist kunde jag kasta iväg ena pinnen och hon kom med den - släppte - och fick den andra. Att kampa med pinnar och en något klumpig hund är inget som rekommenderas - jag har tandmärken i underarmarna, skrapsår i händerna och en söndersliten tröja som bevis för det. Men också en hund som fick ta ansvar och som fick tänka. Hon ligger utslagen på golvet nu.

Med Boo är det ju en tredje svårighet, nämligen en lång historik av att jag tar allt ansvar i träningen. Jag har väldigt svårt att inte peppa, locka, uppmuntra och tjata när det kommer till Boo, och har därmed en hund som förväntar sig förstärkning för vad hon än gör (tjat och gnat och lockande när hon är passiv är en stark förstärkare). Dessutom är hon inte alltid jättesugen på leksak. Hon har ett kaninskinn som bästa Ingerid gjort en finfin leksak av, med långt snöre, bjällra och pip som hon gillar. Idag tog jag det säkra före det osäkra och tog med mig en leksak i fårskinn som har en ficka för godis och pip. Fylld med skinka är den jättebra, hälsar Boo. Hennes pass hålls superkorta, speciellt när det är leksak inblandat, så vi hann inte många repetitioner. Däremot fick jag en entusiastisk Boo rakt igenom. Hennes första ansvar var att ta kontakt med mig. Ögonkontakt blev till klick och så ansvar nummer två - söka sig till leksaken, som då ibland magiskt öppnades eller kastades iväg. Eftersom hon inte apporterar så blev hela leken när jag kastade att vi sprang tillsammans mot leksaken och den som hann först lekte med den. Öppnade den och levererade godis gjorde jag bara två gånger, och jag bytte inte heller mot godis, utan hon fick ge kontakt igen direkt.

Detta är något jag måste ha koll på hela tiden. Jag är så van vid att uppmuntra och prata att jag gör det utan att tänka efter trots att jag vet att det straffar sig i längden. Så mitt ansvar är att lägga upp övningen, berätta när hunden gör rätt och leverera belöningen. Borde inte vara så svårt.

Vallning med Gip

2011-11-29T14:12:00.004+01:00

Igår var vi och vallade, för femte gången. Jag har fått träningen filmat av Kicki varje gång och det är så roligt att se utvecklingen. Det är bara en och en halv månad sedan Gip träffade fåren första gången, och idag har jag klippt ihop en film av allra allra första mötet med fåren lös och så en snutt från igår. Första mötet var ganska kaosartat - man ser tydligt när Gip verkar tänka "Herregu! jag är lööös med dessa levande kampleksaker!" och det var inte direkt någon vallning. Enligt Christer Sjögren, som hjälper oss, är det svansen man kollar på först. Gips svans hålls i en båge över ryggen - och en bc som vallar har svansen lågt i koncentration. Att han dessutom skäller, försöker smaka ull och bara rusar runt runt runt är inte heller så konstigt. Fast han har lätt för att lägga sig och det gjorde han snabbt. Det är bra, och det har vi jobbat vidare på.

Varje gång har Gip sänkt farten och svansen litegrann. Och så började han sänka även framkroppen, och till sist kom den stund när Christer sa: "Nu vallar han!". När han har gjort något som ser bra ut, har jag fått döpa beteendet. När han har lagt sig har jag ropat "lay down", när han sprungit åt ena hållet "away" och andra hållet "come by". "Walk on" - gå rakt fram - har jag fått vara lite försiktig med, men det lade jag på igår. Och så har jag "ssshhh:at" (spring runt) och smackat (kom mot mig) och "Hey!at" (bit inte fåret! - fastän Gip är snäll mot fåren, blir det ibland lite för mycket för honom och då har han försökt smaka lite ull, och det får man inte. Ska fåren bitas ska de bitas framifrån, och bara i väldigt speciella situationer. Där är vi inte.). Igår fick jag tipset att lägga på en visselsignal som betyder "Kolla efter får". "That´l do" (inkallning) har jag inte börjat med ännu. Naturligtvis har vi inte heller börjat med några reella moment.

Gip har som sagt lätt för att lägga sig, han har också lättare för att fösa fåren mot mig (som ni ser på filmen) än springa runt och flanka. Då blir farten gärna för hög, koncentrationen sjunker och svansen åker upp. Så det ska vi jobba på i lina på Kickis får. Annars har det handlat om att tända hundarna och låta dem vänja sig vid fåren. Och vänja MIG vid fåren! Det är banne mig inte lätt att backa med 20 får runt bena, samtidigt som jag ska hålla koll på hunden och var jag sätter fötterna OCH ha en plan.

Jag trodde inte att jag skulle tycka det var SÅ roligt att valla, men det är rent magiskt att se den lille hunden plocka fram inneboende, uråldriga kunskaper. Jag är glad att all träning kunnat ske utan hårda metoder. Inget hot, ryck eller skrik. Gip har fått leka sig fram till där vi är idag - en liten bit på väg - och detta utan att stressa varken mig, hunden eller fåren (förutom precis initialt). Jag ser verkligen fram emot fortsatt träning! Och jag ser fram emot att jag ska lära mig mer - än så länge är det väldigt väldigt nytt, men jag tycker mig fått såpass känsla att det faktiskt blir lite logiskt emellanåt "Om jag går hitåt så borde Gip gå ditåt".

Så här såg det ut i mitten av oktober - och igår:

Veckans trick #1

2011-11-11T20:16:00.005+01:00

Igår tog Ingerid ett initiativ till Veckans trick. Varje vecka ska vi träna in ett trick och publicera det. Det första var att stänga en skåpsdörr. Jag valde att låta Gip stänga med tassen eftersom han har svårare för att göra saker med tassarna än med nosen. Men han fixade det ganska lätt ändå. Fast under stimuluskontroll och generaliserat har vi väl det inte riktigt, ännu. :-)

Håll till godo!

Boo och Mixi ska få prova alla tricken också - men för dem tar det nog längre tid än en dag att lära något nytt. I alla fall om man heter Boo och blir så ivrig att man dänger igen dörren på första försöket - och därmed skrämmer sig själv. Hennes duttar är vääääldigt försiktiga nu.

Bara vara

2011-11-10T11:15:00.002+01:00

När jag bara hade Boo såg promenaderna helt annorlunda ut. Jag hittade på en massa grejer - hon fick hoppa upp på stockar och stenar, leta godis och föremål (jag föredrar föremål så kommer godiset från mig), träna tricks och mysa. Med flera hundar blir jag latare och de har ju så kul ihop. Ofta springer de lösa och leker och jag blir lite lat. Tänker att vi - hundarna och jag, och en hund i taget - gör ju grejer sen, när vi TRÄNAR. Men detta har lett till att jag tycker det är ganska trist att gå promenad. Jag älskar förvisso se mina små springa runt som tre galningar och busa, men jag då? vad är min roll? Nu när det är älgjakt har vi börjat gå mycket mer koppelpromenader, och då blir det ju ännu tråkigare. För alla parter. Så idag tog jag mig i kragen och blev den roliga lektanten igen. Ett par timmars aktiv promenad senare och tre hundar ligger skitiga, nöjda och trötta bredvid världens bästa människa. Så lite det ska till!

Jag tar tillvara på det som skogen har att erbjuda och tränar samtidigt mycket som kan vara bra även på andra områden. Att sitta kvar medan jag gömmer en kotte (som jag markerat med tummen så jag känner igen den rätta) är bra för agilitystarterna. Att kunna balansera på en ganska hög, liten stubbe är bra för både kroppskontroll och mod. Att leta upp den där kotten är bra för koncentrationen och en skojig nosövning. Att kunna vänta på sin tur är bra i alla träningssammanhang. Kort sagt, det blir inte bara roligare - det blir bättre också.

En annan sak som jag ofta gjorde när det bara var Boo och jag var bara var. Vi åkte ofta ut till nåt mysigt ställe och bara hängde. Delade på lite fika och mös. Nu för tiden hänger jag nästan bara med hundarna en och en när vi tränar. Jag ska bli bättre på att ta dem en och en i andra sammanhang än i den rena träningen. De får egentid med mig varje dag som det är, men jag är dålig på den där härliga nonsenstiden.

Typiska novembertankar detta tror jag!

Tekniska problem

2011-11-10T11:12:00.003+01:00

Är det någon som vet varför bilderna i inläggen inte syns? Ser ju jättetrist ut med bara en massa text.

Hur som helst så kommer jag inte anstränga mig för att fixa denna bloggen, det kommer komma en helt ny hemsida inom kort. Men lite irriterande är det i alla fall...

Vända blad

2011-10-29T11:51:00.002+02:00

Det känns som att kapitel ett i boken Gip är avklarat. Han har fyllt ett, och de två utbildningarna - Canis klickertränarutbildning och Klickerkloks agilitytränarutbildning - jag anmälde oss till när han var en liten parvel är avslutade. Vi har börjat valla (äntligen!) och han har fina grunder i både personspår och specialsök. Det känns som att han har en bra bas att stå på. Han har fin förståelse för att göra = få, han älskar att leka med mig, han är rolig som få och härlig att träna med. Jag har verkligen ingen brådska med honom, men känner att vi måste begränsa oss lite. Under nästa år har jag därför bestämt mig för att verkligen satsa på lydnad och vallning.

Vallning så mycket det går, och första målet är att han ska bli godkänd vallhund så klart. Det är lite svårt att få till träningen bara, när man både är totalt rudis och utan får, men vi försöker så gott det går. Jag hoppas kunna anmäla mig till några kurser framåt våren, än så länge har vi bara tagit privatlektioner.

I lydnaden fram till februari kommer jag satsa på att verkligen slipa på grundfärdigheterna och de beteenden som vi jobbat på på caniskursen. Jag ska plocka isär allt igen och se till att det sitter. Jag insåg att det har varit svårt för Gip att begripa verbala kommandon, förmodligen för att jag dels inte introducerat konceptet förrän väldigt sent och dels på grund av att jag då var stressad och tränade på ett dåligt sätt. Så nu ska jag se till att få frivillighet och flyt på några beteenden för att sen sätta ord på dem. Jag tror han kommer köpa konceptet så fort han begriper vad jag vill. I dagsläget utför han det jag säger, men tror att han ändå ska erbjuda frivilliga beteenden också, samtidigt. I februari, och fyra månader framåt, kommer jag sen satsa helhjärtat på lydnaden då vi anmält oss till en elitsatsning i lydnad på Amokk hundeskola. Jajemän, inget konstigt att åka till Norge för att träna. Det ska bli exakt hur kul som helst! Visstja, jag ska satsa på att få ett fantastiskt fritt följ till dess också.

Inom agilityn kommer jag ligga lite lågt. Jag ska inleda slalomträningen (vi har tjuvstartat med ett pass) och se till att det sitter, och jag ska slipa på nosduttarna (inte bara i handen utan självständigt i trappa, först mot target och sedan utan) för kontaktfälten. Springa över planka, träna lite hoppteknik och självständighet. Kort sagt träna som vi gjort i år, fast mer koncentrerat. Om vi kommer starta under 2012 håller jag för otroligt, men låter det vara osagt. Jag tycker det är roligt med agility men svårt. Fick dock en kick under sista tränartillfället när jag fick SPRINGA med min hund. Det var kul, och för att vara ärlig: jag trodde inte han skulle göra det. Jag trodde han skulle dra. Men han körde igen och igen och igen. Tror det hänger på mig. Nej, jag vet att det gör det.

För övrigt ska vi prova på lite vanligt brukssök, bara för att jag tycker det verkar vara så kul. Vi har gått med i en sökgrupp, men inte provat ännu. Jag ska också spåra med honom eftersom han är duktig på det. Och så ska jag träna upp våra shejpingfärdigheter ännu mer. Tycker det är så himla skojigt att träna på det sättet, och Gip älskar det.

Summa summarum: jag satsar under nästa år på att Gip och jag ska bli riktigt bra på ett fåtal grejer i stället för lite bra på många. För det måste jag träna upp mina tränarfärdigheter, Gips uthållighet, koncentration och driv samt vårt samarbete. Det är underbart att han älskar att vara med mig - och jag med honom - så där har vi kommit långt, men ännu mera fokus från oss båda.

Dessutom ska han MH-beskrivas (om vi nu ska träna bruks så är det ju ett måste) samt röntgas.

Ser inte att vi kommer vara sysslolösa det kommande året heller. :D

Tankar från soffan

2011-09-08T11:16:00.002+02:00

Jag är trött och sjuk och sliten. Är inte van vid att inte kunna styra min egen tid och jag behöver ledig tid. Så senaste månaderna har varit jobbiga. Det märks på humöret, på orken, på initiativförmågan och glädjen. jag måste sätta mig och fundera på vad jag egentligen vill. Vi trivs jättebra i torpet, men det är ett torp, en sommarstuga, ingen permanent bostad. Hundarna - tre numera! - är underbara. Gip är världens bästa, roligaste, mest tillgivna och härliga hund. Önskar varken mer eller annat. Boo är... Boo. Jag har landat i att hon är som hon är, och att jag aldrig kan förvänta mig så mycket som jag skulle gjort av en vanlig hund. Samtidigt - på många sätt är hon superklok. Och ofta är hon riktigt rolig att vara med, och träna med. Och min besvikelse är mindre nu än när det bara var hon och jag. Min glädje när det fungerar är däremot inte mindre. Mixi, senioren som flyttat in i torpet, in soffan och våra hjärtan är bara go. Glad, lättsam. Något vaktig men så godisgalen att det inte borde vara svårt att träna bort.

Så vad funderar jag på? Jag funderar på att äntligen våga ta steget fullt ut.

Uppdatering...

2011-06-05T07:02:00.007+02:00

Jag har i flera månader tänkt att jag skulle återuppta bloggandet. Men ju längre tiden går desto svårare verkar det vara att börja. För var ska jag börja? Med att vi numer bor i Hällefors och jobbar på HundCampus? Finns hur mycket som helst att säga om det, naturligtvis. Men jag nöjer mig idag med att: det är helt fantastiskt att få jobba med hundar varje dag. Vilken grej! En stor bidragande orsak till bloggtystnad har varit ett internet som inte velat som jag vill och en hälsa som definitivt inte velat som jag vill. Har varit hängig och trött, men just nu känns det bra.

Men vad ska jag fortsätta med då? Gip är snart åtta månader och minst lika skitkul som när han var liten. Duktig som tusan, rolig och härlig. Vi tränar mest lydnad och agility och jag imponeras av hur mycket förståelse han har för vad jag vill att han ska göra. Att skriva allt vi gjort sen sist skulle fylla massor med blogginlägg (och borde ha gjort det). Äh, jag får ta det från där vi är, helt enkelt.

Men märkligt nog är det inte valpen som utvecklats mest under de här månaderna utan Boo. Hon har visat framtassarna på ett helt enastående sätt och är numer uppe på specialsöksplattformen (även om vi inte kommit så långt med preparaten ännu) och hon är träningsvillig, motiverad och glad. Så pepp på livet att jag tog med henne på den andra canis klickertränarutbilningsträffen och lät henne träna. Där sa de att om jag inte hade beskrivit henne så som jag beskrivit henne hade de aldrig sett annat än en vanlig hund. Och så rättade de sig och sa: fel, en gladare och mer träningsvillig hund än de flesta hundar. Och att att jag måste revidera min syn på henne och inse vad jag har NU. Jag fick i uppdrag att göra träningschema även för henne och ta med även henne i augusti. Så numer har jag två träningshundar - yay!

Äh jag vet helt enkelt inte var jag ska börja, så jag bara börjar. Kanske med några bilder?

Gip är inte superimponerad av vatten - men det tar sig. Öronen lever fortfarande sitt egna liv.

Medan Boo fortfarande tycker att hoppa i vatten är det absolut roligaste som finns.

Söderhund blir mittenhund?

2011-02-18T22:52:00.002+01:00

Det har varit skralt med uppdateringar senaste månaden och jag skyller helt på flyttstök. Fy fabian vad tråkigt det är att packa! Men nu är jag och hundarna framme på HundCampus, i går kväll anlände vi till Hällefors. De andra som bor på skolan hade varit så gulliga och gjort i ordning våra rum så det såg mysigt och inbjudande ut. Boo älskar ju att vara här efter all tid vi tillbringat här och Gip - föga förvånande - fann sig tillrätta med en enda gång. Tog väl tio minuter innan han låg på en stol (?) och tuggade märgben. Idag har hundarna fått mysiga snöiga promenader och fått träffa massa nya fyr- och tvåbenta sambos (tillfälliga kursdeltagare såväl som såna som bor här jämt) och det var full tillräcklig aktivering för dem. Efter att ha tuggat lite grisknorrar ligger de båda och sover tätt intill mig och frågan är om jag ens ska väcka dem för nattkiss.

Internet här är lite svajigt och min kamerasladd kommer med Anders och katterna på måndag. Men en liten bildlös uppdatering här i alla fall.

Valpagility

2011-01-29T11:12:00.003+01:00

Gah! Det stör mig att jag inte kan tillräckligt och därför inte gör nog. Jag är rädd att göra fel (och lära in massa onödiga grejer som jag sen måste jobba bort). Jag vill ha all kunskap nu ju. Jag är glad att Gippis och jag börjar agilitykurs ganska snart (slutet av mars) men det är så mycket jag vill träna till dess. Nå, jag har satt igång med cirkelarbetet på riktigt nu och det går framåt. Gip är en sån rolig hund att träna med. Godis är gott och leksak är kul! Det känns som den som kommer sätta stopp är jag som inte är duktig nog. Nå, cirkelarbetet känns som en viktig grej, så vi tränar på det så mycket vi kan. Och så andra färdigheter som kan vara bra att ha. Stadga (måste träna mycket mer!) och att han ska vara lite snabbare på att ta leksaken och vända tillbaka till mig så fort han tagit den. Just nu verkar han vänta på min signal (mitt fel så klart) och tar gärna en extra lov med leksaken. Idag kastade jag hans bästa leksak (Jolly-bollen) och i samma sekund som han riktade sig mot mig, om än så lite, så klickade jag och kastade en godis. Efter några turer vände han mycket snabbare och efter kanske fem upprepningar sprang han ut, vände och kom hela vägen fram med en enda gång. Och det är just när jag gör såna här saker jag blir osäker. Är det rätt? Kan man göra så? Javisst, det funkar, men blir han beroende av klick och godis för att komma med leksaken nu. Oupps, tror jag har drabbats av en släng dåligt självförtroende. Får jobba på det också.

Inspirationskällor

2011-01-26T09:26:00.002+01:00

Jag läser mycket hundböcker, följer hundbloggar (en del kan ni se i rullisten till höger), hänger på forum och kollar på olika you tube-klipp av diverse ekipage. Dessutom verkar jag ha samma inställning till kurser som en Hobbit har till frukost: det blir liksom inte nog. Men ändå känns det ibland som att träningsinspirationen tryter och jag inser att detta är ännu en sak som kommer bli bättre i flytten - jag kommer äntligen ha träningskompisar! Jag har länge trott att det jag saknade mest med att bo här var någon att gå hundpromenader med (jag går i princip alltid ensam) men har kommit fram till några saker senaste tiden. Till exempel att det inte är på grund av promenaderna jag gillar att ha hund. Visst älskar jag att hänga i skogen en varm majdag eller en snöig vinterdag, men att gå längs landsvägen en snålblåsig mörk onsdagkväll? Not so much. Det jag älskar är ju allt annat man kan göra med hunden. Träna tricks, lydnad, agility - ja egentligen vad som helst. Och trots det är det ofta här inspirationen tryter lite. Så jag längtar till HundCampus av den anledningen också - att ha folk att träna hund tillsammans med. Ikväll ska vi på valpkurs igen, också en bra inspirationskälla. Plus: puppies!

Vilka är era inspirationskällor?

Matte kan trolla!

2011-01-21T15:34:00.002+01:00

Är på jakt efter ett bra system att förvara mina godbitar när jag går på promenad, eller tränar på annat ställe än hemma. Jag förstår ju fiffigheten med godisväskor, men jag gillar dem inte riktigt. En Arrak-jacka med inbyggd godisficka vore ju ett bra alternativ, men jag har hört så mycket dåligt om jackan att jag tvekar att köpa. Dessutom är det ju snart sommar! Och ja, jag har faktiskt en hundtränarväst. Jag har använt den en enda gång, men det kändes som det var nån slags gräns som passerades där för vad jag kan tänka mig av nördighet. Kanske om jag hittar en snygg väst. Jorå, jag är fåfäng också. Plus att jag vill att det ska vara möjligt att träna hund i alla kläder.

Helst har jag godbitarna i byxfickan, och det funkar om godiset är relativt torrt, eller om brallorna är hundbrallor där det inte gör nåt med fläckar. Men om jag tränar fröken Boo och har kokt kyckling, smetig korv och kladdig blodpudding så är faktiskt inte jeansfickan det bästa alternativet. Äckligt ju! Ofta hamnar jag i plastpåsefällan men det är verkligen inte optimalt. "Klick" för ett bra beteende och så rota rota prassla prassla - godis. Näe, det blir oklart för hunden vad som belönas med alla dessa extrasekundära förstärkare. Och godis i handen är faktiskt inte alls särskilt praktiskt på promenad, inte ens om man har en hund som lärt sig att bortse från godiset.

Anledningen till att jag inte vill hänga på mig en stor godispåse är dels att jag tycker de flesta (av de jag sett) är ganska osmidiga, och dels för att jag vill kunna "trolla fram" godiset när som helst. Nog för att jag är medveten om att hunden är helt med på att jag har godis med mig (dels för att jag alltid har det, dels för att den naturligtvis luktat sig till det för länge sen), men jag behöver ju inte peka ut det med värsta stora skylten. En liten, platt midjeväska kanske? Och jag menar liten! Och med midjeväska menar jag inte a la turist från Florida (jag hade en sån i början, men det blev lite samma som med västen - jag kan inte!). Kanske mer som en extra, tvättbar jeansficka?

Nån som har nåt supersmart tips tro?

Valpkurs

2011-01-20T13:35:00.002+01:00

Igår var Gip, Anders och jag på valpkurs. Andra tillfället, men första med valparna. Gip skötte sig utmärkt! Det märks att vi tränat en hel del, han förstod precis vad det handlade om trots att det var fem andra valpar i rummet. Denna gången var mest en "första dag i skolan"-introduktion, valparna fick känna lite på varandra och på att vara i en såpass svår miljö och träna. Jag är så glad att jag tränat avslappning på en speciell dyna, som jag nu hade med mig, för Gip var lugn och trygg på den. Så fort jag la fram den la han sig ner och förväntade sig belöning. Perfekt ju! Konstaterar återigen vilken milsvid skillnad det är på Gip och Boo. Gip var all work från det jag plockade fram klickern, och hade full fokus hela tiden. I pausen kissade och bajsade han världsvant där han blev anvisad, han hälsade glatt på klasskamraterna och uppvisade ingen tillstymmelse till oro över att vara i den helt nya miljön. Nåt frustrationsskall men annars verkade han som om han aldrig gjort annat än gått på valpkurs. Underbara valp!

Förutom Gippen var där en labbe, en shiba, en tosa, en pappismix, en pitbull-mix och en boxer-mix. Spännande blandning!

Jag var faktiskt inte ett dugg orolig för hur det skulle gå på själva kursen, däremot blir Gip ganska åksjuk och det har jag nojat en del över. Igår provade jag husmorsknepet att ge honom mald ingefära innan vi åkte, och i kombination med att åka fram i Anders knä med en handuk över ögonen gjorde att han inte kräktes och dreglade betydligt mindre än innan. På hemvägen slocknade han som en sten och uppvisade inte tillstymmelse till åksjuka. Jag vill att han ska älska åka bil lika mycket som Boo gör.

Jag hade förväntat mig en trött valp idag. Han borde vara trött - heldag i Tomelilla i söndags, till veterinären i stan i måndags och kurs igår. Men nope, han är lika pigg som vanligt. Enda förändringen är väl att båda öronen verkar ha bestämt sig för att ställa sig upp. På tiden ;-)!

Om ni undrar vad som händer med bloggen så tänkte jag försöka uppdatera utseendet lite. Dels var ju bara Boo representerad i headern och beskrivningen och dels så är den här gula färgen rätt trött i längden. Nå, det ville sig inte alls, så ni får stå ut med att det ser lite taffligt ut ett tag.

Make every minute count

2011-01-19T10:17:00.006+01:00

Varför låter det så mycket snajdigare på engelska kan man ju fråga sig? Nåja.

När man har en valp blir det så uppenbart att allt som sker är inlärning, oavsett om jag är närvarande eller inte. Gip är en företagsam ung man och han klurar gärna ut lösningar på allt möjligt. I går kväll kom han på att om man hoppar upp på en stol så når man det som finns på bordet. Det var en väldigt tydlig problemlösning, och det skulle vara omöjligt att radda upp allt han lärt sig under sina fjorton veckor. Eftersom jag vi tränar shaping är han redan mycket skicklig på att klura ut vad jag vill så att han får sin belöning - men mesta inlärningen sker utan min direkta inblandning. Eller med min inblandning trots att jag vet bättre. Som det här skällandet... Gip är en verbal kille och har mycket ljud för sig hela tiden, men nu har han fått förstärkning i form av uppmärksamhet när han skällt tillräckligt många gånger för att befästa det beteendet. Utsläckning pågår (medan vi får tinitus på kuppen...).

Och om varje minut räknas i ett valpliv så borde det ju göra det även för den vuxna hunden. Men hur ofta är inte hund och förare ute på två helt olika promenader, till exempel. Bara snöret dem emellan gör att de går samma väg. Hunden roar sig på sitt håll och föraren pratar i mobil och roar sig alltså på sitt håll. I stället för att ta tillvara på tiden tillsammans. Jag menar absolut inte att man behöver träna lydnad hela promenaden, men att man åtminstone är närvarande i varandra. Låter det flummigt? Okej, men såhär då: se det som ett träningstillfälle och se allt bra hunden gör. Belöna när den gör rätt och kanske träna på det som inte går så bra.

Idag på min och Boos promenad körde jag ner till Smygehuk. Tycker det är himla bra att gå där - hamnen med sina dofter och intryck, en härlig äng att gå över, en lång orörd strandsträcka. Massa grejer att hoppa upp på och undersöka. Dessutom ganska så folktomt en onsdagmorgon i januari då det småregnar. Perfekt förutsättningar för att göra nåt roligt. Jag är inte så mycket för att promenera bara för promenerandets skull, så det passar utmärkt.

Som jag skrivit tidigare så är Boo rätt svår att entusiasmera, men hon går att engagera i arbete om det är kravlöst. Att hoppa upp på saker ger henne självförtroendekickar och ett "hopp upp" är hennes roligaste signalord. Hon var lös nästan hela rundan och eftersom jag gav henne små uppgifter så var vi ändå ute tillsammans. Och hon har inte bara sprungit runt och vimsat utan faktiskt fått göra något också.

Och vi gör framsteg. Det kom en hund när Boo var lös, men jag kunde lätt kalla in och ha henne vid min sida utan att hon growlade. Och när hon var kopplad kom det en gullig pensionär på cykel som ville prata. Och då satt hon vid min sida och åt godis. Fina Boo!

(För den som undrar och oroar sig över Gippens bogleder: för att komma upp och ner på kartongerna hoppar han via fåtöljen, upp på ryggstödet, upp på ena kartongen till den andra som han står på på bilden.)

Jag säger bara wow!

2011-01-17T19:44:00.003+01:00

Just nu är det så mycket som bara är wow! Allt bara faller på plats. I helgen som gick var det examination på instruktörsutbildningen, och det gick finfint. Både det teoretiska provet (som jag hade alla rätt på - känns bra med uppåtgående kurva, jag hade ett fel på delprovet ;-)), examensarbetets redovisning (jag skrev om stress hos hundar, ett mycket intressant ämne tycker jag själv) och det praktiska provet (hålla kurs för inbjudna hundar och ägare). Fast oj vad trött jag är idag! Det är även lille Gip som var med hela dagen igår, och det får minsann bli ännu ett wow - vilken supervalp! Han har aldrig varit i den typ av miljö, men insåg snabbt att här var ett helt rum med människor och hundar som bara var där för att älska honom. Han fann sig snabbt vid att ligga bakom mig på sin filt (som jag tränat avslappning på) och tugga på ett ben. Han var trevlig och artig mot de andra hundarna (även om han i sin iver att bli kompis med den otroligt vackra greyhanen Tiger var nästan lite väl översvallande i sitt fjäskande), och framåt och härlig mot människorna. Lekte bra i lokalen och var helt som vanligt vad gäller godis (MERA). Supervalpen!

idag har jag varit hos veterinären med valpis och sett till så han fått sin spruta. Ännu ett ställe där alla älskar Gip (och han älskar alla tillbaka). Underbara valp! Hos veterinären var en trettonveckors jack russel som var ungefär som Gips huvud och jag funderar återigen på hur olika det kan vara. De körde den "håra och bestämda skolan" med sitt, sitt, SITT - tryck på baken och ett STANNA vilket valpen inte förstod ett smack av (och ingen belöning nånstans, inte ens ett bra). Och när russeln hoppade upp mot Gip fick han ett ryck och sen två minuter senare "men varför vill du inte leka"? Medan Gip bara hade en positiv attityd, och snabbt förstod att aha! om jag lägger mig här bredvid mattes stol så får jag godis. Det lönar sig, det gör jag igen. Och jag önskar att det fanns ett bra sätt att ta den där hundägaren - som utan tvekan älskar sin lilla valp - och säga att det finns bättre sätt. Ledsamt, och inget wow på det.

Däremot så väntade roligaste brevet på mig idag - jag har fått en plats på denna! Och eftersom jag redan innan fått bekräftat att jag har en plats på den här, så känns det nu som om min inlärningskvota för detta året börjar fyllas. Kommer bli super. Betänk dessutom att jag om en månad flyttar till en hundskola, tänk allt jag kommer lära mig. Jag är nästan lite kvillrig just nu och avslutar bara med WOW för mitt liv just nu.

Motbetingning i praktiken

2011-01-13T15:36:00.000+01:00

Strategier

2011-01-13T11:08:00.004+01:00

Att ha en liten entusiastisk träningskompis gör under för motivationen. Gip får mig att vilja - orka - träna även med Boo och det är en stor vinst.

I skogen idag gick jag och funderade på metoder som vi använt hittills på Boo och vilka effekter de gett. En metod som vi använt mycket, ofta och länge är enligt Emma Parsons Click to calm (den svenska, något missvisande, titeln är Klickerträning och lugnande signaler). En metod som kortfattat går ut på att parallellt ändra hundens känsla och beteende. Känslan genom motbetingning, det vill säga: varje gång det kommer något som hunden reagerar negativt på så får den något gott. Dessutom har klickern lagts till så att varje gång hunden (lugnt) tittar på det obehagliga så klick+belöning. För oss har det verkligen gjort underverk, och när Boo reagerar med att spänna sig och jag klickar (innan utfall!) så är det som hon drar en suck av lättnad. Lite som att "ÅH! Det var klickbart, då är det ingen fara!".

Den andra delen av metoden är att man lär in en radda beteenden som kan funka. I stället för utfall - nosa i backen/sitt/titta på matte/hoppa upp på en sten/det som passar. Tyvärr har jag inte varit lika ihärdig med den delen, utan har koncentrerat mig på att stävja utfallen genom att klicka och belöna.

Dock har det här arbetssättet bidragit till en ganska tråkig bieffekt, nämligen att om jag vill att Boo ska göra något på promenad - om jag påkallar hennes uppmärksamhet - så kollar hon sig omkring och tror att det kommer någon eller något. Inte så bra för en redan svårmotiverad och miljöosäker hund. Jag bedömer dock ändå vinsterna vara större än förlusterna, men nu är det hög tid att gå vidare.

Jag har köpt Leslie McDewitts Släpp kontrollen lös/Control unleashed, och så fort min examen är avklarad (i helgen!) ska jag ta mig an den. Jag tror att det kan finnas verktyg i den som kan ta mig och Boo vidare. Jag hoppas det.

Nästa grej som jag grunnade på var hur sjutton jag ska gå tillväga för att få Boo mer motiverad att ta belöningar över lag, och vara mer motiverad att arbeta. Och jag tror helt enkelt att det handlar om att vara sparsam med vad som delas ut. Idag blir vi så glada när Boo äntligen äter att hon då får äta precis hur mycket hon vill. Ibland mot en prestation, ibland inte. Och jag tror att vi därmed lärt henne att "Det är jobbigt att äta i den här situationen, men det är okej, det kommer mera om en stund.". Så härmed ska hon få jobba för all sin mat (valpen får ju göra det, så varför inte Boo), och vi ska bli mer rättvisa med att alltid förstärka och belöna det som ska förstärkas (till exempel ropar vi in henne från tomten utan att hon får nåt för det i stället för att faktiskt då bjuda på en liten bit av det godaste goda medan hon kan få en bit kyckling eller få diska kattmatskålen för en ynka vacker tass. Lön efter prestation i fortsättningen helt enkelt.).

Nästa sak är att vi tar bort möjligheten att få om hon inte gör och/eller tar. Inte bjuda på nåt bättre för mindre prestation om hon inte vill utföra det vi vill för det som vi tänkt bjuda på.

Självklart är det Boo som måste berätta om det vi ger är en belöning - det är bara hon som kan avgöra det - men jag tror också att vi kan bli striktare. Inga ostkanter (Anders! ;-)) för att hon står och ser söt ut, och inga slentriansmakbitar från köksbordet utan att vi bjudit in till att jobba.

Sen så klart är det mysigt att dela fika i skogen och att undervärdera den sortens samvaro ska vi inte göra. Men att göra Boo mer hungrig (80-talsbetydelsen av ordet nu!) kan nog göra henne mer villig, dessutom.

Ytterligare en sak tror jag är att vi inte ska låta kreti och pleti ge Boo godis. Det har varit en strategi för att få henne positivt inställd till främlingar, men jag funderar på hur effektivt och nödvändigt det är egentligen. Okej såna som hon kommr ha vidare kontakt med, men andra ska hon faktiskt få slippa att hälsa på. Det blir en form av bestraffning att måsta gå så nära att hon ska ta godis. Vill hon så kan det väl vara okej (måste fungera på det) men inte att jag på nåt sätt övertalar henne att gå fram. Dessutom tror jag det är bra att allt kommer från mig - alla positiva saker. Tror det bara kan vara bra för vårt samarbete. Och Boo lär sig att främlingar är okej, men det är helt tillräckligt att ignorera dem, interaktion behövs inte.

Vi får se. Jag kommer utvärdera och säkert förändra och utöka strategierna om igen.

Spelets regler

2011-01-12T10:14:00.003+01:00

Jag tänker mycket på det här med regler just nu. Regler som ska gälla för den lille marodören, som ska göra att det funkar bra i framtiden att leva och träna. Han är ju så snabb och enkel, men också ganska hetsig emellanåt. En regel är att inte smaka på katten, trots att hon vajar med svansen så inbjudande. En annan regel är att inte kasta sig mot ytterdörren, eller över matskålen.

Med Boo känns det ganska ofta som om spelets regler kastats om och jag gör helt tvärtom mot hur det brukar vara. Henne uppmuntrar jag att sno mat och bita sönder saker. Hennes modträning är viktigast av allt.

Nu på morgonen har Boo och jag lekt lite söklekar. Vanligtvis, om man tränar specialsök i rum till exempel, så ska hunden jobba självständigt. Det är en bra regel, och så klart nödvändigt när man kommer ut i skarpt läge och föraren faktiskt inte har en aning om var narkotikan, till exempel, finns. Det kanske inte ens finns nån. Då måste man kunna lita på att hunden jobbar självständigt och veta att den är uppgiften mogen. Och hunden måste veta att den faktiskt har mandatet att klara sig på egen tass.

Men Boo som både är vek och självständig, och inte så motiverad av att arbeta ihop med mig alla gånger och till råga på allt inte så jätteentusiastisk över godis, gäller andra regler. Vi håller på att packa, och överallt står kartonger och möbler på "fel" ställen. Detta utnyttjade jag idag när jag tog med mig Boo in i bortre delen av huset, satte henne och placerade ut små små bitar av kokt kycklinglever på golvlister, fönsterkarmar, kartonger, långt in under stolar och så vidare. Hennes jobb är att leta reda på godiset. Men sen ändrar jag reglerna så att jag finns där om hon behöver mig för att nå. Hon får bättre självförtroende genom att jag blir jubelglad när hon hittar - och vågar därmed hoppa upp med en tass på stolen för att nå godiset. Vågar hon inte ända fram denna gången vänder hon sig till mig och ber om hjälp.

Så spelets regler är att hon självständigt nosar upp biten och berättar för mig var den är (nosarbete), hon sträcker sig så långt hon vågar under stolar, över bänkar, upp på lådor (modarbete) och vänder sig till mig när hon verkligen inte klarar det, så jag kan sänka kriteriet något (samarbete).

Som jag ser det: win-win-win. Bonus är en tröttnöjd Boo som nu slaggar tungt på mina fötter.

Gip, tre månader

2011-01-10T20:35:00.001+01:00

Tystnaden här beror inte på att vi inte gör något, utan för att vi har så skoj att jag glömmer blogga. Närå, men filmen visar lite av allt vi gör. I morgon fyller Gip tre månader, det är inte klokt vad fort det går. Han är helt fantastiskt rolig att jobba med, och jag får faktiskt lägga band på mig så att det inte blir för mycket. Trots att han inte verkar tycka det direkt.

Bra att filma sig själv, märker jag. Jag ser massa grejer jag gör som jag måste försöka arbeta bort. Toppen toppen!

2010-12-23T10:21:00.000+01:00

Hoppstå-backa-ligg-sitt-hopp

2010-12-22T08:46:00.002+01:00

Jisses vad spännande det är att träna två individer som funkar så olika som Gip och Boo gör. Jag har ganska länge känt att jag inte behöver någon klicker så särdeles ofta, Boo och jag klarar oss på ett bra, det är precist nog och hon begriper exakt när det är ett "klicker-bra" och ett vardags-bra. När vi shejpar så har vi oftast inget mål utan jag fångar de beteenden som jag får och hon får belöning. Jag har gott om tid, hon är väldigt medveten om vad hon gör och ger mig ett beteende som hon vet brukar löna sig, väntar på mitt bra och sin belöning, går sen till ett nytt - eller samma - beteende. Jag har lagt allvaret på hyllan vad gäller Boo, målet är bara att vi ska trivas tillsammans, att hon ska ha värdefulla dagar. En vacker dag hoppas jag kunna ta upp lite mer seriös träning med henne - målet är ett freestyleprogram. Och så har vi ju spårandet där det är noggrannhet och koncentration och arbete på riktigt. Det vill säga, lek som leder mot ett annat mål än bara vara glad.

Gippen däremot, där gäller det att vara snabbare än blixten. Han har nästan lika många beteenden i sin repertoar som Boo redan och inget av dem är under verbal signal, utöver komma när jag säger Gip. Hm, förresten tror jag att han kan "behöver du kissa?" också när jag tänker efter. Och "gå ut", att det är samma sak. Jo, han kan ju "ta den" och "tack" också förresten. Klossen är ett visuellt kommando (burken jag använder) burlekar likaså än så länge (jag sätter mig vid buren) och sitta vid mat i matskål (matskålen) liksom tusen andra saker antar jag. När jag plockar fram klickern vet han ju exakt vad som gäller.

Och det är här det är så förbenat viktigt att vara snabb. Innan jag vet ordet av har han hjort ett valphopp (början till hoppstå), backat tio steg och kastat sig ner i liggande. Och jag har råkat klicka fel. Jag klickade två gånger för backa tre steg-sitt och sen var det befäst (nu är det borta). Jag är så jäkla glad över en hund som är så smart och fattar så snabbt - och tycker det är ROLIGT, men det gäller ju hålla tungan rätt i mun alltså.

Andra veckan med Gip

2010-12-20T09:49:00.003+01:00

Tiden bara flyger iväg när man har roligaste, finaste Gippen vid sin sida! Denna veckan har blivit ofrivilligt lugnare - vi har varit insnöade och Anders har varit i Stockholm vilket lett till att vi inte kunnat åka på så många utfärder. Några har det så klart blivit. Vi har haft besök och varit på besök själva. Både människor och hundar - stora och små av båda sorterna - är lika roliga tycker Gip. Han har lekt både med en människovalp i samma ålder (fast i ärlighetens namn använde han Nils mest som madrass för att kunna leka med Nils babygym) och en stor vuxen skäggig farbror. Inga problem! Han har lekt med lilla tiken Doris som till och med är lite mindre än Gip, och med stora landseerkorsningen Bruno, unghund till på köpet. Inga problem! Han är liten och visar det, men han är cool och vill mera. När vi var i djuraffären snodde han ett ben och la sig mitt på disken (jag var tvungen att bära honom, den affärens regler...) och gnagde. Trots att det var folk både framför och bakom.

Han är himla social samtidigt som han inte har några problem med att ligga kvar i ett annat rum och gnaga ben en stund. Att knata iväg några meter och kissa själv medan jag står i dörren och väntar är inte heller något som är bekymmersamt. Men helst ligger han nära nära bära, till och med på en människa, och han går nära på promenader och kommer fort fort när man ropar. Känns som förutsättningar för en finfin balans det där!

Vi har fortsatt träna på inkallning (mest) klossen, backa och lägganden. Han börjar bli riktigt säker faktiskt, och klurar snabbt ut vad jag vill. Aha, backanden denna gången? Jag gört! Känns att jag måste sätta upp en ordentligare träningsplan eftersom han är så jäkla snabb. Och han börjar bli riktigt klickerklok, det är urkul! Vi har också börjat träna i samma rum som Anders tränar Boo, och han är så mat- och lekgalen att han inte bryr sig att de håller på en liten bit ifrån. Blir spännande om några veckor när valpkursen börjar att se om det går att applicera även där.

Burträningen kom vi av oss lite i när kattburen var för liten (han kan inte vända sig ordentligt i den och då faller det lite) och kanvasburen som jag tänkt använda tills jag köpt mig en ordentlig stålbur visade sig vara nedpissad av nån katt. Uääääck!

Jag måste också leka med honom på fler ställen, framförallt ute. Inne är det en jäkla intensitet, men utomhus är han lite fegare. Han är faktiskt inte så förtjust i att vara utomhus. Kombinationen vild storasyster och kylan/snön bidrar väl. Har man inte så långa ben är faktiskt snön även i Skåne ett hinder...

Boo sköter storasysterrollen med den äran. Jag är så himla stolt och nöjd med henne. Hon är en suverän pedagog som aldrig tar till hårda ord, men tydligt visar vad hon vill. När de leker (och de leker verkligen på riktigt nu!) så går hon undan, tar ett ben eller en leksak, när hon vill att det ska lugnas lite. Och han lyssnar på det! De delar tallrik utan att tjafsa (fördisktallrik) men när det är hennes matskål så visar hon med en blick att den inte är hans. Och ben kan de ligga sida vid sida och gnaga på, båda respekterar den andres utan trams. Boos tydlighet och det faktum att Gip växt upp med tre vuxna tikar och tolv andra valpar har gett honom utmärkta förutsättningar. Boo som ju är rätt osäker av sig, men får hon sköta snacket utan inblandning av koppel så är hon grym. Stort tålamod med vild valp har hon också. Hon somnar som en sten varje kväll, trots att hon verkligen inte fått mycket egentid eller träning de här veckorna.

Om ett par dagar åker vi till Kalmar för att fira jul - då blir det massa nya människor och nya miljöer för Gippen. Jag längtar efter att ta med honom ut i vida världen. Men innan dess ska jag ha skrivit färdigt mitt examensarbete om stress, så idag blir det passivitetsträning för hela (nåja) slanten.

Snönos!

2010-12-18T13:26:00.000+01:00

2010-12-12T20:38:00.000+01:00

Första veckan med Gip!

2010-12-12T20:36:00.001+01:00

Det känns helt overkligt att Gip redan bott här en vecka. Eller för den delen att han bara bott här en vecka. Så otroligt lång förberedelse och väntan och nu är han här, och en helt naturlig del av familjen.

Helt overkligt är också att allt han hittills visat är att han är precis allt jag önskade i en valp. Han är en smart arbetsgalning med kopiös matlust och en sanslöst härlig lekintensitet och social kamplust som inte går av för hackor (jag har precis moppat golven och litenvalp hängde i mopphuvudet som om hans liv hängde på det). Han tar allt med ro och är totalt orädd. Inte dumdristig - han kollar läget och sådär - men kastar sig sen ut i livet.

Denna veckan har vi bara precis börjat resan tillsammans. Socialt har vi känt på varandra mest - Anders och jag, Boo och katterna har lärt känna Gippis och han oss. Det betyder mycket tid i sängen med mys och bus. Lite miljöträning har vi hunnit med - på flygplatsen (där vi tränade på att skita i omgivningen till förmån för att tugga ben och sova. Gick utmärkt!), i skogen (första rundan mötte vi inte någon, andra mötte vi både en hund och lite människor. Rådjur såg vi många båda gångerna.), på en välbefolkad parkering (där satte saltet käppar i hjulen för oss, men annars gick det bra) i omgivningarna hemma, inklusive utforska stallet och allt vad som finns där. Naturligtvis var resan hem i måndags en enda lång miljöträning där både vi, bilen och alla ställen vi stannade på (mackar, rastplatser, inne i Trelleborg etc) var nya. Konstaterar att miljöer inte verkar bekomma lillevalp och han utforskar, kissar, bajsar och tar allt med ro på ett härligt sätt.

Tränat har vi precis bara börjat göra. Mest har vi lekt och kampat. "Ta den" och "tack" förstår han bra. Däremot måste jag lära mig att använda lek som belöning oftare. Vi tränar, jag belönar med godis och sen tar jag till leken i pauser och efteråt. Just nu handlar det ju mycket om att Gip måste förstå principerna för att när han gör något som jag vill renderar det i något som han vill ha. Vi har tränat backa (det gör han med den äran), klossen (kanonbra, han börjar verkligen fatta), handtarget (jajemän), tasstarget (nja inte ännu), spontana sitt-ligg-stå samt lite lite hoppstå. Och så inkallning så klart, och belöning för spontankontakt. Han är helt tokigt snabblärd och han är så angelägen om att få sina foderkulor att det är en sann fröjd.

Lite hantering i form av daglig visitation och kloklippning har vi hunnit med också. Att klippa klorna var ju inge kul förstås, men att vara i husses famn och samtidigt få skinka när man var tyst och lugn gjorde det uthärdligt i alla fall.

Han är så intensiv och jag älskar´t! Han gör grejer som Boo inte skulle drömma om att våga. Han kastar sig med tassarna före ner i pizzan, välter ut tomburkar, klättrar och klänger och kampar och springer och är helt cool med att alla andra är i ett annat rum. Han stannar lugnt kvar i köket och gör vad han nu gör medan vi har städat och plockat idag. Helst ligger han dock på mig eller Anders, eller i alla fall riktigt nära. Och han anstränger sig för att få sin belöning, så skoj!

Om jag ska vara orolig för något så är det kanske att han tar till rösten. Han vet var skåpet ska stå och är inte rädd för att berätta det. En väldigt verbal herre som tjuter som om kniven satt i honom vid oförrätter. Och han frustrationsskäller rätt rejält och snabbt. Det måste jag ta tag i för det är inte så kul. Jag är van att jobba med en tyst mus - Boo skäller bara i avståndsökande syfte. Så visst är detta mer positivt - hellre skall för att han vill än skall för att hon inte vill.

Nästa vecka ska vi lägga krut på miljöträning och för att det ska vara genomförbart måste vi träna på att ha koppel på killen. Det är inte populärt, men jag är övertygad om att det kommer gå som en dans det också. Och så ska vi träna lite självbehärskning. Omvänt lockande och burträning tänker jag mig. Och fortsätta mysa och njuta av varandra.

Leka leka varja da, det tycker jag är bra!

2010-12-10T22:15:00.002+01:00

Vad händer med bilderna i de senaste inläggen tro? Få se om jag kan fixa det.

Idag har vi varit i skogen, Gips första skogstur. Han verkar bli lite granna åksjuk i bilen, men inte alls som första turen. Han pinnade på bra bredvid Boo, han är en sån rolig liten hund. Sjövild och gosig och snabb som attan i tanken. Och då är han bara åtta veckor ännu! Det märks inte minst när jag klickar fel - vi har ju tränat backande och jag råkade klicka när han backade och satte sig. Två gånger på raken och nu är det kört ;-). Back back back - sitt. Haha, jag får fixa det där.

Har inriktat träningen på lekregler idag. Vi har kommit så långt så att han släpper på tack OM jag också blir passiv. Måste så klart finslipas, han ska släppa oavsett vad jag gör och oavsett om jag håller i leksaken eller ej.

Han får ta leksaken på "ta den" och inte ta den om jag inte säger det eller klickar. Oavsett om jag har leksaken stilla eller om den rör sig, oavsett om Gip är stilla eller kommer farande. Han är jätteduktig på det, står och väntar på "ta den" och kastar sig då på vad det än är jag har i handen. Ska utveckla det så att jag även kan kasta leksaken och att han då både kan vänta tills den landar och jaga efter den när den flyger, samt att den kan ligga på marken när han ska ta den. Allt in sin tid!

Han leker med ALLT jag ger honom. Bollar på snören, små gosedjur, tennisboll, kamprulle, handduk, tom toarulle vad som helst. Helt underbart! Jag filmade honom idag när han for omkring med "Jolly-bollen" som verkligen är en hit (men vet inte hur jag för över filmen in hit. Men det kommer!). Han var lite rädd för den först, den är rätt stor och studsig, men nu så dundrar han omkring med den som ingenting. Lilla sprallapan!

Han är så söt, så mjuk och gosig och ändå så intensiv.

Om motivation

2010-12-10T18:52:00.001+01:00

Efter bara några dagar med valpen inser jag att jag måste göra något åt mig och Boo. Gip leker och äter och rusar och fnattar och är allmänt glad. Han kastar sig över leksakerna och kampar för liv och lust. Torrfoderkulorna som jag belönar med gör han vad som helst för - och när han fick smaka lever och kattmat och kalkon blev han som tokig.

Det är underbart! Och skillnaden mellan honom och Boo milsvid.

Jag har sagt det förr och säger det igen: jag önskar att jag kunde vad jag kan idag när jag fick Boo. Hennes förutsättningar var så mycket sämre, och resultatet har ju blivit ganska bra, men jag önskar att jag förmått entusiasmera henne mera och bättre. Inomhus kan vi nuförtiden träna riktigt bra, emellanåt, och hon har sina stunder ute när hon vågar ta för sig. Men en hund som faktiskt skiter helt i allt ätbart och lekbart är svår att engagera i träning. Om jag bara vetat ved jag kan idag när hon var valp och fortfarande kanske hade kunnat gå att forma lite mer. Hon är bara strax över två, och hon gör gigantiska framsteg på så otroligt många sätt, men det här med engagemanget känns utom räckhåll.

Träna behöver hon ju. Nu har hon inte fått ordentliga dagar hela den här veckan och det märks. Reser jag på mig så sprätter hon upp, och hon står vid fönstret och morrar ut mot mörkret. Men jag förmår inte kanalisera det till något bra. Tar jag klickern och godiset/en leksak så blir hon i det närmaste helt passiv. I skogen idag visade hon mig noll och inget intresse och ville bara nosa i marken och kolla efter rådjur. Det är så svårt! Jag sticker ju inte under stol med att en av anledningarna - den störska kanske till och med - till att jag skaffade valp redan nu är för att jag inte vill lägga krav och förväntnngar på Boo som hon inte kan eller vill eller vågar leva upp till. Hon är i mångt och mycket en galet aktiv sällskapshund, hon gillar inte träna mer än då och då, hon vill leka. Spår tycker hon är ganska kul och trix ibland och att balansera på grejer och bada och spela fotboll och forsa fram i nysnö för det mesta. Men att träna annat? Att träna tillsammans? Njä.

Kanske är det just det som är mitt stora fel som jag gör - att jag gör en distinktion mellan att träna och leka. Men jag BLIR besviken, det kan jag inte förneka. Och jag har svårt att leka tillsammans med Boo. Det är inget roligt att förbereda ett träningspass och hunden uppenbarligen inte vill. Men hon behöver det. Och jag önskar jag visste hur jag skulle kunna kanalisera hennes energi på bästa sätt. Just nu och här och med den lilla valpen och snön är det svårt. När Anders spelar fotboll med henne på tomten är hon glad och intensiv och tar i och tar för sig. Det älskar hon och jag blir så glad men också lite avundsjuk på att inte jag lyckas ta fram det där i henne. Hon blir inte stressad av det utan ögonen lyser och hon är DUKTIG på det. Jag önskar hon kunde känna samma sak för frisbeen som jag kunde behärska men jag får henne inte att tända. Och jag funderar på belöningar att verkligen verkligen stimulera henne med. Nåt som hon gör allt för. Jag vill verkligen sätta ihop ett freestyleprogram med Boo, träna in moment och fnula ihop nåt till musik. Jag tror det skulle vara bra för oss, ja för OSS för jag känner mig som en usel matte som jämför min fina älskade hund med min nya arbetsvilliga lilla border collie-valp, men jag kan inte hjälpa det. Jag jämför och hon kommer till korta på det området.

Ett av mina nyårslöften måste vara att vara en bättre och roligare matte till Boo, men just nu känns det svårt.

Duktig valp!

2010-12-09T10:12:00.003+01:00

Oj, är det redan torsdag? Jag börjar förstå hur småbarnsföräldrar känner sig - hemma hela dagarna utan att hinna någonting, och så en nattvaknande miniindivid som gör att man är lite i ett töcken. Men mest: kärlek, glädje och förundran.

Hela måndagen gick åt till att resa. Lille Gip fick sitta i baksätet med mig eller Anders medan Boo var i bagaget som vanligt. Gip sov nästan hela resan, utom när vi stannade för att kissa och bajsa. Vilket han gjorde varje gång - och bara en enda gång i bilen. Och då hade vi stannat och jag skulle precis lyfta ur honom. Duktig valp!

Han är störtkul. Väldigt intensiv, allt han gör är med en sabla energi. Han till och med sover intensivt. Han verkar ha fått gosgenen från mamma Peg vilket vi hurrar för, och det är attackpussar som gäller. Han ligger gärna på en, och allra minst tätt tätt intill. På nätterna sover han på min huvudkudde, eller inkilad mellan kudden och väggen. Så nu har jag en som värmer huvudet och en som värmer fötterna. Tur det, för katterna ligger ju gärna på magen.

Vi har hunnit med några små träningspass, och jag kan konstatera att än så länge visar han allt jag vill med en valp. Han kastar sig över allt ätbart och när han leker leker han intensivt. Första träningspassen har gått åt till att sätta upp lite regler kring belöning. "Ta den" och "tack" när det kommer till leksak har jag börjat med och dra sig undan från maten när det kommer till godis. Jag började med att ge godis bara Gip flyttade nosen (och tänderna och klorna!) en millimeter från min godishand och han fattade snabbt leken. Nu har vi utvecklat den och han backar ganska långt (övningen blev alltså en backa-övning). Jag alternerar att han får godis och kasta sig över leksak när han backat och han uppskattar godis mer, men bara han lekt ett par sekunder ger han järnet. Jag har börjat introducera att jag vill att han ska sitta innan mat serveras i matskålen (han tränar upp mesta maten, men jag vill att han ska vara nöjd att bara äta ur skål också så han får några symboliska kulor där i.) och det går ganska fint. Det är en balansgång det där, jag vill inte ha en hund som sätter sig ner så fort han vill ha något, alltså jag vill inte bejaka passivitet i någon större utsträckning. Passivitet i träning alltså, i annat fall är det fint.

Nosduttar i min hand fattade han med en gång (ja han är helt galet snabb! Trodde inte han skulle greppa leken gör nåt = belöning än på ett tag men det fattade han direkt) och det ska jag bara jobba vidare på. Har presenterat tasstarget för honom men det greppade han inte riktigt. Måste hitta nåt tydligare att stå på. Han sätter och lägger sig och bjuder på något som kan utvecklas till ett fint hoppstå så det ska jag nog jobba med nästa gång. Men den mesta träningen är inkallning och nu kommer han blixtsnabbt när jag ropar Gip (eller Gip-Gip som det visst tenderar bli) även om han är på väg bort, springer efter katten (hmp det måste vi träna på att inte göra) eller är i ett annat rum. Duktig valp!

Det låter som jag håller på att slita ut min valp, men varje träningspass är bara ett par minuter långt, och jag tränar som sagt när han ändå ska äta. Resten av tiden myser vi, leker vi och går små små upptäcksfärder runt huset. Idag på morgonen hade vi första miljöträningen utanför gården när jag skjutsade Anders till sjukhuset. Dessvärre har de saltat vägarna så det gick knappt att gå för en liten valp, och lyfter jag upp honom börjar han frysa direkt. Jag måste hitta nåt sätt att bära honom på, tänker kanske att jag gör en "bärsjal" av fleece. För miljöträning och socialisering kan ju inte vänta till våren direkt! Nå, han charmar så klart alla som ser honom och de människor och barn som passerade idag uppförde han sig exemplariskt emot. Han sprang inte fram till dem, men ryggade absolut inte undan heller. Gick han mot dem så kom han när jag ropade. Bara nyfiken och fin. Men som sagt, det blev ett ganska misslyckat träningspass ändå, han såg så ynklig ut. Och så mitt stora misstag: jag måste naturligtvis träna honom att gå i koppel innan jag tar ut honom i världen och förväntar mig att han bara kan. Korkad matte!

Han tyckte nog det var lite jobbigt för han sover på mina fötter just nu. Anders har åkt vidare till Stockholm och kommer inte hem förrän på lördag vilket betyder att jag har fullt ansvar. I morgon får Gip med andra ord följa med ut i skogen - vilket gör detta till ett lysande läge att fixa nåt att bära honom i om och när han skulle behöva det.

Det känns helt fantastiskt att han äntligen är här - och att han är allt jag kan önska mig!

Ses snart!

2010-12-03T08:58:00.000+01:00

Nu lämnar jag snart resten av familjen och åker till Stockholm på Adventure Dog Conference. På söndag kommer Anders och Boo och vi åker tillsammans och hämtar valpen. Ses efter det!

Viktiga grejer

2010-12-01T13:01:00.001+01:00

Jag håller på att packa ihop det som ska med i bilen när vi hämtar valpen på måndag, eftersom jag är borta hela dagen i morgon och åker till Stockholm redan i övermorgon. Boo åker i bagaget, och där kommer de ju båda åka så småningom, men kanske inte första turen. Vi får väl se hur cool han verkar. När vi hämtade Boo åkte hon i mitt knä hela vägen hem. Hon sov och vaknade inte förrän vi svängde in på vår krokiga lilla väg, där kräktes hon på min arm, men det var enda incidenten. Den resan var dock bara på en och en halv timme, mot minst sex timmar denna gången. Dessutom var Boo 4,5 månad, förvisso inte alls rumsren men i alla fall med något större förmåga att hålla tätt. Tror jag i alla fall. Täta raster får det bli.

Jag packar med en kattbur som Gip kan vara i säkert på sätet bredvid mig. Och hushållspapper, en flaska DAP som jag har kvar från nyår, mjuka filtar, nåt att tugga på, vattenskål och leksaker. En påse mat får vi med oss. Halsband och koppel naturligtvis. Boos grejer. Hm, har jag glömt något?

När vi skulle hämta Boo frågade vi vad vi skulle införskaffa och fick svaret: en bädd är allra viktigast. Boos bädd har Boo använt exakt ingenting. Hon har känt sig trygg bredvid oss hela tiden, och hennes sovplatser var de än har varit har varit ostörda platser (för det är ju det som är viktigt). Men nu har jag plockat ner bädden från vinden igen (fortfarande full med Izorhår) för vem vet om Gip kommer tycka det är mysigt att kura in sig i den. Den kan dessutom vara det dyraste hundtillbehöret vi köpt så ingen blir gladare än jag om den kommer till användning. Hur som helst så är det en hel radda andra saker jag tycker är betydligt viktigare än en snygg egen bädd. Leksaker till exempel. Då menar jag inte gosedjur att leka med själv utan leksaker att leka med tillsammans. Funkar med en strumpa som man knutit ett snöre i men jag har verkligen gått all in och bunkrat dennan gången. Boo hade en lila bläckfisk och en trådtross som enda leksaker när hon kom, och visserligen lekte vi med massa andra grejer också men jag önskar verkligen att vi satsat mer på leken. Men det vet ni ju. Skulle nog också vilja säga att en hel del av mina hundböcker (Klickerträning för din hund eller Från valp till stjärna, till exempel) är viktigare än en bädd. Bra godis (där vi hämtade Boo hävdade de att vi skulle klara oss på enbart leversnittar...) är en annan sak. Långlina ytterligare en.

Vilka är era vikgtiaste och mest använda hundgrejer?

Nej-fällan och andra svårigheter

2010-11-30T14:00:00.000+01:00

Idag i skogen hamnade jag i den väldigt förädiska "nej-fällan". Boo var lös och gick för nära den endast tunt istäckta vattenkanten och jag hojtade helt sonika "nej" på reflex. Inte argt och inte högt, men jag måste låtit rädd för hon stannade och gjorde alltså det som jag borde bett henne: "stanna".

Rätt ofta hör man att det är så oerhört viktigt att träna in ett nej, men jag begriper faktiskt inte varför. Om jag säger nej när hunden gör något jag inte vill den ska göra - i det här fallet gå ut på den tunna isen - så ger jag ju hunden absolut ingen information. Vad säger jag nej till? Att hon spanar? Att hon viftar på svansen? Att hon står? Att hon går långsamt och försiktigt i stället för att hoppa med full speed framåt? Ingen vet, allra minst hunden. Så i stället för att träna in ett obegripligt nej så träna in det du vill hunden ska göra: kom, sitt, stanna eller vad det må vara. Mycket säkrare och mycket mer effektivt. För tänk på att om du tränat in ett nej att betyda "sluta med det du gör" så kanske hunden gör något annat den inte ska. Om hunden springer över en väg i jakt på en kanin och du gapar nej så riskerar du ju bara att hunden vänder över vägen igen. Bättre att ropa stanna.

Men "nej" är onekligen ett enkelt ord att ta till, på nåt sätt ligger det väl bra i munnen. Tror småbarnsföräldrar hamnar i den här fällan lika ofta - oftare? - än hundägare. Och små barn har nog också problem att förstå det abstrakta "nej", om du inte lärt dem att det betyder "kom" till exempel. Men då föredrar jag ju ordet kom.

Funderade på andra fällor där i skogen. Tjata-fällan är ju klassisk. Och arg-fällan (kom. kom! KOM!!!). Locka-fällan kanske. Och så den jag hamnar i hela tiden: Inte slutföra det jag påbörjat-fällan. Fast den är inte så farlig, den innebär bara att Boo kan massa saker halvdant, och egentligen borde den sporra mig att verkligen sätta de där momenten.

Vilka fällor tänker ni på?

Sånt här, tillexempel, är inte det minsta läskigt (bara för mig)

2010-11-29T10:02:00.000+01:00

Small step for mankind, giant leap for Boo

2010-11-29T09:55:00.000+01:00

Och IGEN gör hon det, min fantastiska lilla hund - tar ett gigantiskt (cirka tre centimeter högt) kliv framåt och rör mig till tårar och jubel. I månader (nå, kanske inte riktigt så mycket som det låter antyda, men mycket och länge) har vi kämpat med "klossen", ni vet att använda en kloss (eller ett fat eller en burk eller vad som helst) som hunden står på med framtassarna för att träna fotposition och bakdelskontroll. Och Boo bara vill inte. Hon duttar med ena tassen och så duttar hon med andra tassen men aldrig länge nog för att ens ge två godisbitar och på så sätt bygga vidare. I början ryggade hon en halvmeter varje gång klorna nuddade keramikskålen som jag använder. Jag funderade på att börja på en tidning eller något lättare, jag funderade i att skita i det helt. Och la träningen på hyllan i stället. Tränade på andra saker. Tränade backa och buga och ägnade mig åt snöbus och lek lek lek. Men så idag, när snön (yay!) vräker ner och vinden (blä!) viner utanför tog jag fram skålen igen. Och märkte en helt annan attityd. Ett mod och en vilja som inte funnits där innan. Plötsligt la hon sig ner med ena tassen på skålen - och la den andra tassen där också! Och när hon stod så kunde jag belöna med flera godbitar medan hon höll ena tassen kvar på skålen.

Och så med ens stod hon där, med båda framtassarna fast planterade på skålen. Jag jublade, och belönade. Chansade och kastade en godis en bit bort - Boo springer bort och kommer tillbaka. Och stäler sig på skålen igen. The power of Frolic och en jäkla envishet.

Jag vet jag vet, de flesta valpar klarar detta direkt, och de flesta vuxna hundar också om de är någolunda vana att träna. Men min hund är inte de flesta hundar. Min hund vägrar hoppa upp på bord men springer glatt upp i träd eller på en skitstor timmerhög. Min hund är livrädd för skohornet (för det kan skramla) men världens modigaste fotbollshund. Min hund är den mest tillgivna som finns, men tycker främlingar är läskiga. Min hund har nu inlett sin klossträning på riktigt!

Bilden föreställer förresten Boo när hon gjort ett annat framsteg: för ett par veckor sedan lekte hon plötsligt sönder en leksak! Ludd överallt. Jubel då med.

Leva, vila, äta, jobba.

2010-11-26T11:25:00.002+01:00

Leka, vila, äta, jobba. Eller kanske jobba, leka, vila, äta. Jo, det sistnämnda är nog rätt ordning om man frågar Boo. Kanske kan vi till och med slå ihop lek och jobb - målet med min hundträning är i alla fall att det ena ska vara starkt förknippat med det andra. Så starkt förknippat att det egentligen är en och samma sak. Leka lydnad, leka agility, jobba frisbee och jobba fotboll. Ni fattar.

Men för att göra min poäng överskådlig och enkel så delar jag upp det: Jobba. Leka. Vila. Äta. Fyra fundamentala saker som jag gör tillsammans med min hund. Det allra viktigaste. Att jobba tillsammans med sin hund tror jag inte så många ifrågasätter. Få är de hundar som trixtränar eller går ett spontant fritt följ utan sin förare närvarande. De flesta tror jag hänger med på vikten av att leka tillsammans också. Lek som belöning är ju inget som direkt ifrågasätts. Men leka för att leka? Minst lika viktigt om du frågar mig. Jag vill vara den allra roligaste i min hunds liv, den som hon helst av allt är med. Jag är inte riktigt där - Boo ser jaga hare som roligare än jaga matte, och leka med en annan hund som roligare än att leka med mig. Men att spela fotboll eller att bada ihop är riktiga jackpotgrejer. Tyvärr var jag för okunnig för att prioritera leken när Boo var liten, men vi jobbar på det nu. Jag behöver väl inte säga att jag kommer satsa på lek framför allt med valpen? En kasse roliga leksaker att leka tillsammans med väntar på hans ankomst.

Men de andra två punkterna då, vila och äta? Är det något man gör med sin hund? Klämmer man ner sig i hundsängen och delar på en Frolic? Nej, fullt möjligt är det, men knappast så jag tänker. Däremot bjuder jag in min hund att dela min bädd och min mat. Min bädd på så sätt att hunden får vara i alla möbler (här hemma, hemma hos andra gäller kanske andra regler vilket vi båda respekterar. Att min allergiska syster inte vill ha hundhår i soffan tycker jag är helt okej, och Boo accepterar att det är hennes filt på golvet som gäller där.) och att jag uppskattar att hon ligger bredvid mig på natten. Hundar är etologiska anomalier på så sätt att de är den enda arten som behöver sina familjemedlemmar av en helt annan art lika mycket - eller mer - än de behöver sina artfränder. Jag kan inte vara hund när vi leker, men jag är den viktigaste att vila bredvid. Hundar som skiljs från sin familj och förpassas till en annan del av huset kan helt klart etologiskt påverkas av detta. Att vila tillsammans är alltå inte bara mysigt utan dessutom nödvändigt för optimal kontakt. Rätt ballt när man tänker på det!

Äta tillsammans då? Ja, det finns ju diverse ledarskapsteorier som förespråkar att människan ska äta före hunden, och de flesta verkar inte tycka att det är okej att hunden tigger vid matbordet. Jag tror precis tvärt om. Genom att äta samtidigt och genom att emellanåt dela på en smörgås bygger man familjekänsla. Mat är ett socialt verktyg och det är dumt att inte använda det. Jag matbelönar till allra största delen i min träning, inte bara för att jag negligerade att leka med henne och det därför är enklast, utan därför att mat är en primär förstärkare som inte behöver läras in för att stimulera lustcentra i hjärnan. Det är ingen slump att vi ofta ses över en bit mat, att middag i datingsammanhang är det vanliga, att vi tröstäter eller ger bort choklad till dem vi tycker om. Mat bygger förtroende och att tugga lugnar oss och hundarna i stressade situationer. Eftersom människor och hundar fungerar på väldigt lika sätt i många situationer är matbelöningar väldigt användbart. Och en sorts matbelöning kan vara att dela en smörgås i skogen.

Det är så jag resonerar.

Vilken härlig freudiansk felskrivning i rubriken förresten, ser ni?

Den där fantastiska nosen!

2010-11-25T08:44:00.003+01:00

Det är verkligen inte ofta jag tycker det är pestigt att behöva gå upp och ut direkt på morgonen. Idag var en sådan dag: gråmulet och en iskall vind som pillade in den sorgligt skrala snön innanför jacka och ögon. Men så hittade jag ett spår som Anders "la" i går kväll. För någon annan var det bara helt vanliga fotspår i snön, och Anders var förstås inte medveten om att han gick ett spår igår - han trodde ju bara att han gick en runda.

Det är sant att Boo

a) bara gått människospår efter mig
b) bara gått spår som legat max en timme (detta var ungefär tio timmar gammalt)
c) aldrig spårat i snö
d) inte tidigare spårat i öppet landskap utan bara i skog - nu var det kort gräs och grus

Allt ovan gäller naturligtvis spår som jag sett och förstärkt - hundar spårar ju hela tiden, så både äldre, yngre, i snö, andra människor och djur har hon ju spårat. Men det struntar jag i - för nu är det koncentration i spårkärnan och social variabel förstärkning som avses.

Nå, jag visade henne spåret och först såg hon lite tveksam ut men heureka! nästan direkt fattade hon vad jag var ute efter. Sen spårade hon nära och ganska koncentrerat. Jag fick visa henne ett par gånger, men utifrån förutsättningarna är jag väldigt nöjd. Och Boo med - tänk att 175 meter spår kan göra lilla hunden så trött.

Påminner mig om att vi fortsatt måste träna mer koncentration och uthållighet. Och då finns banne mig inget bättre än spår.

Vilken vecka!

2010-11-21T09:56:00.001+01:00

Vilken fantastiskt innehållsrik vecka vi haft.

Förra helgen var jag i Tomelilla och lärde mig massa bra grejer. Sedan direkt till Hällefors på sista problemhundsveckan, där det hela avslutades med diplomutdelning - jag kan numera titulera mig hundbeteendeanalytiker. Känns fint!

I fredags åkte Boo och jag vidare till Storvreta och hälsade på valparna. Ett viktigt beslut fattades - den 6 december följer dn lille killen på bilden ovan med oss hem. Känns helt underbart, en rolig tillgänglig, nyfiken valp. Jag behöver inte säga att jag längtar! Boo fick följa med in och träffa alla 13 valparna. Det var äckligt hälsar hon. En eller ett par valpar i taget är hennes melodi - när det blir ett myller blir hon direkt olustig. Och dreglar! Nå, hon har hälsat på lillebror i alla fall. Igår hängde vi med goda vänner i Stockholm. Vi åkte pendeltåg vilket Boo inte uppskattade. Hon blev direkt livrädd, det var inte roligt alls. Hon har åkt tåg tidigare så jag lbev lite förvånad faktiskt. Hem blev det taxi. Men kvällens mys med en rolig Boo som njöt var en fröjd.

Nu ska vi göra oss klara och åka till Bromma zoomarknad innan det är dags för Oskars födelsedagsfirande. Hittills denna veckan har Boo hängt med 24 vuxna hundar och 15 valpar. Klart att det inte räcker!

Dogs, dogs, dogs!

2010-11-16T18:20:00.002+01:00

Har en sällsynt hundig vecka, till och med för att vara mig. I helgen som var var jag på nästsista instruktörsutbildningen på Hundens utbildningsakademi i Tomelilla. Temat var massage och starta företag. Tänk att det snart är dags att göra det!

Och sedan igår tills på torsdag är jag på HundCampus för sista temaveckan i hundbeteendeanalytikerutbildningen. Sitter just nu och googlar "feedback" för att kunna prata kring det ämnet i morgon. Vem trodde att hundträning skulle komma att handla om så vitt olika saker? Roligt ju!

På fredag är det äntligen dags att träffa valparna igen, och jag hoppas att vi kanske kan komma ett steg närmre att bestämma vem som ska flytta hem till oss om tre veckor. Oj vad jag längtar!

I helgen ska vi vara i Stockholm, lite ohundigt häng på lördag men desto hundigare häng på söndag då Oskar, Boos boyfriend, fyller tre år. Hundträff och spring i fårhage och sedan tårta.

Jag är lite avundsjuk på mitt liv just nu! Men mycket bloggande blir det inte.

Den moderna skolan

2010-11-10T11:12:00.004+01:00

Jag var i en butik igår av den sorten där man pratar med innehavaren om ditt och datt. Det var ingen hundrelaterad butik alls, tvärtom, när tjejen som jobbade frågade vad jag gjorde och jag berättade konstaterade hon snabbt att hon inte var någon hundmänniska utan föredrog katter. Tja, för ett par år sedan hade jag nog svarat samma sak. Eller ja, inte nog - jag hade svarat så. Idag kan jag ju bara konstatera att nog för att katterna är gosiga och mysiga (att ligga och läsa/dåsa med en spinnande katt på magen står fortfarande högt i kurs) men lika roliga att umgås med som hundar är de nu inte.

Men sen fortsatte hon med att säga att hon tycker att bortklemandet av småhundarna är förfärligt, och berättade om sin väninnas chihuahua som bars omkring och som dessutom vaktade allt som rörde sig. I det första fallet - bärandet - håller jag med henne. Chihuahuor är hundar lika mycket som en schäfer är det, och har samma behov. Kanske inte samma behov av att gå lika långa promenader men att gå promenader, att få leka med andra hundar, att få använda nosen, kroppen och hjärnan. Men i det andra fallet - vaktandet - så tänker jag att det är kompisen som gjort dålig research. Chihuahuan är en vakthund. Den användes för att varna om det kom inkräktare, och rösten var dess redskap. Att inte vilja ha en skällig - vaktig - hund och skaffa sig en vavva, nå då har man gjort fel. Naturligtvis är det en träningsfråga också. Man kan träna en chihuahua lika väl som man kan träna en annan hund att göra som man vill. Inte skälla på hundar eller cyklister, men kanske skälla en gång när det knackar på dörren, till exempel. Jag hoppas - för hundens skull - att de kommit till en hundtränare som kan hjälpa dem.

Ännu värre än bortklemandet av småhundarna (och här måste jag nog ändå säga att skällande, utfallsbenägna småhundar i flexikoppel är en alldeles egen subkategori där ägarna verkar tro att bara för att hunden är liten så gör det inget och den behöver - eller går - inte tränas) tycker jag den hårda skolans frammarsch är. Tevetränarna - ni vet de som pratar med hundar, de som coachar och de som finns i caféprogrammen till exempel - har fört hundträningen tillbaka massa massa år. Att föra ut budskap - nonsens - om att hundar "klättrar i rang", "vill ta över ledarskapet" och lära ut att kasta burkar, rycka i koppel och lägga ner hunden på sidan kan få förödande konsekvenser. Fattar de inte att människor - hundägare - tror på det de säger? Tror och härmar med följd att det blir tråkigt att ha hund (vem vill vara ständigt arg på sin bästa kompis eller hela tiden rädd för att denne ska "ta över ledarskapet"?), och ännu tråkigare att vara hund (att hela tiden behöva vara rädd för vad ens människa ska göra härnäst). Dessutom lär sig inte hunden speciellt mycket av de hårda metoderna - i så fall skulle man inte behöva rycka i strypkedjan vid varje promenad. Jag har god lust att fråga tevetränarna om det ens hört talas om etologi, om de vet något över huvud taget om modern forskning och inlärningspsykologi, eller om det bara är pengarna som räknas. Gilla hundar verkar de ju inte göra.

Att verka inom den moderna skolan (jag vill inte kalla det den mjuka skolan för det indikerar att det är en laissez faire-mentalitet utan regler och ordning) innebär att träna på ett sätt som gör att hunden förstår. Att ta itu med saker och ting innan de sker, att inse att det kan gå fel men att det då är för sent att gör något åt den enskilda händelsen - men inte med beteendet i stort. Om jag kommer hem och upptäcker att hunden medan jag varit borta ätit upp söndagssteken som stod på bordet så kan jag välja att ta ut min ilska på hunden, men då ska jag veta att hunden inte kommer dra slutsatsen att matte blir arg för att steken är uppäten utan att matte är arg för att matte kommer hem. Ingen annan inlärning än att det är bäst att passa sig för matte när hon kommer hem har skett. Jag kan i stället välja att inte lämna steken så att hunden kommer åt den, eller jag kan träna hunden på att inte hoppa upp på bänken och ta vad som finns där. Jag kan givetvis inte börja med en stek, utan med något som hunden enklare kan bortse ifrån och belöna när hunden gör som jag vill. Ett inte (inte ta steken) är svårt att lära in varför det är enklare att lära in vad jag vill att den ska göra (stanna med tassarna på marken). Nu är hundar opportunistiska egoister - precis som människor - och gör det som lönar sig. Att lämna en steg ensam med hunden kan vara svårt att träna bort - att ta steken innebär en jackpotbelöning som kan vara svår att trumfa. Kanske bättre att i det fallet ha maten i kylen medan man är borta. Men ni förstår principen.

Jag hade säkert kunnat slå min hund till lydnad (läs rädsla för att göra fel) men jag vill ju hellre att hon ska våga försöka göra rätt. En hund som Boo med så stora underliggande rädslor hade det säkert varit väldigt enkelt att "få pli på" (pli är det värsta ord jag vet). Snabbt hade det säkert gått också. Hon är säkert en hund som svarar oerhört bra på korrigeringar. Men det hade garanterat - om jag använt slika metoder - fått till följd att hon också varit rädd för mig, rädd för att göra fel samt inte mindre rädd för det som hon var initialt var rädd för. För jag vet att hon gör skenutfall för att skrämmas, inte för att vakta. Därför att hon tycker att joggaren i skogen är läskig. Och därför motbetingar jag genom att, när vi möter något som kan vara farligt i Boos värld, klicka och ge godis. Jag belönar alltså inte att hon är rädd (man kan inte belöna en rädsla, man kan dock förändra den, förstärka den och förminska den) utan skapar nya associationsbanor. Joggare i skogen = godis = trevligt = joggare i skogen är ett trevlig inslag. Dessutom ser jag till att Boo inte behöver ta ansvaret i mötet, utan att jag gör det. Enklast genom att jag ger henne en uppgift - sitt mellan mina ben till exempel - medan jag "tar hand om" mötet. Detta kallar somliga ledarskap, men eftersom det ordet fått sån negativ klang (alfarullningar, rangordning, pli) använder jag inte det utan konstaterar bara att Boo är en hund i människans värld, medan jag är människan i människans värld, och som den mest och bäst lämpad att ta itu med det som händer här.

Sprakhöst

2010-11-07T20:54:00.000+01:00

Vilket väder vi har haft idag, helt fantastiskt. Och jag har varit inne nästan hela dagen, pysslat och stått i. Nå, som hundägare lider man ju inte direkt brist på frisk luft så lite sol på kinderna har det blivit. Försökte få Boo att backa utomhus, men det gick inte. Inte heller ville hon backa när Anders vari köket och störde. Med katterna som går och nosar i godisskålen går det bra (faktum är att jag ofta utnyttjar konkurrensen mellan Boo och Luna när jag tränar). För ny övning helt enkelt. Dock bjöd hon på fina backanden när jag klickade henne för vad hon ville. Att backa 3-5 steg har blivit en del av repertoaren! Skoj. Nu ska jag bara få det på signal och få till lite längre backanden. Klossen och skålen (lådan) står och stampar, men vi har kul när vi tränar. Boos svans går som ett huj. Med det är jag rätt nöjd.

Nya beteenden

2010-11-06T20:13:00.000+01:00

Den sista tiden har Boo lagt sig till med en rad nya beteenden. Alla kopplar jag till att hon blir mer och mer självsäker och vågar ta för sig av det livet har att erbjuda. Inte alla är så där jätteroliga - till exempel att hon börjat bita sönder grejer, till exempel det mobila bredbandet häromveckan och ett par sandaler för någon månad sedan - men jag uppmuntrar det lika mycket som de roliga sakerna hon gör. Jag tycker till exempel hon blivit mer lyhörd utomhus och det tror jag definitivt har att göra med att hon inte känner att hon måste vara på spänn hela tiden. Så jag uppmuntrar och bejakar. Och försöker komma ihåg att plocka undan mina grejer. Bra träning inför valpen dessutom. Desto bättre när hon idag fick ett nytt gosedjur som hon formligen slaktade. Vita tussar i hela rummet och en ursöt nöjd hund som somnade mitt i luddet. Någon timme senare fick hon för sig att bädda upp en latexpipis som jag råkat bädda in under täcket. Roligt såg hon ut att ha.

Idag bjöd hon på ordentliga backanden. Klang och jubel! Stor skillnad på backanden som ser ut att skett mer av en händelse. Men det betyder ju att polletten kan ramla ner även om man måste använda lite hjälpor. Idag har tjejen fått nya sängklader. Täcket i bilen såg för bedrövligt ut så jag köpte påslakan med döskallar och en fleecefilt med samma mönster. Har man en ny fin bil får man väl vara lite fjompig och pynta? Boo lär ju skita i vad det är för mönster så länge bilen tar henne till roliga ställen. Idag tog den oss till Skrylle-skogen. Bra så.

Spegel spegel

2010-11-06T00:03:00.000+01:00

Kanske en träningsgrupp eller ett freestyleprogram

2010-11-05T23:52:00.003+01:00

Tji fick jag som trodde bloggandet automatiskt skulle ta fart på något magiskt vis. Jag har inget att blogga om tycker jag, eller snarare: jag vet inte vad bloggen ska ha för inriktning riktigt. Jag hade väl tänkt den som någon slags träningsdagbok, men det går ganska trögt med träningen just nu. Det känns som vi inte har några specifika mål och mest står och stampar. Vi har ju varit inne och krafsat på både rallylydnad, agility, specialsök, vanlig lydnad och tricks men vi har inget mål. Jag måste ha ett mål!

Just nu tränar vi sånt jag önskat vi tränat när Boo var valp - kroppskontrollövningar där jag vill hon ska gå i med alla fyra tassar i en skål (vi har hittills kommit till att hon NÄSTAN sätter en tass i en stor kartong med låga kanter...), backande (hon backar typ tre steg om jag visar tydligt med handen vart jag vill, men bjuder bara någon enstaka gång), burlekar (fast eftersom hon vägrar gå i bur försöker jag göra det tydligt på annat sätt och vi tränar på en speciell matta. Men eftersom det är så tråkigt gör jag det för sällan), klossen (där har jag precis börjat och kommit så långt att hon petar med ena tassen snabbt snabbt...).

Det ÄR frustrerande att ha en hund där man alltid behöver ta långa omvägar om allting. Jag behöver ett mål - men vad? Och jag behöver pepp och inspiration. November är inte den roligaste månaden, men just nu är det väldigt segt. Jag inbillar mig att allt kommer ändras när den oförstörda, modiga, framåt valpen kommer. Kanske är det så. Boo kommer ju fortfarande vara Boo hur som helst, och hennes fobier måste jag fortsätta med. Idag har vi varit på en härligt underbar strand i Simrishamn och röjt med en ny bekantskap, en podencokorsning och hennes matte. DET var i alla fall härligt roligt.

Genombrott och ny dator

2010-10-14T17:13:00.002+02:00

Jag hade kunnat inleda med att oja oja mig över den extremt långa bloggtystnaden, eller kanske med att berätta om sommaren och hösten (och för all del den del av våren som var kvar). Ojat mig har jag gjort, men hur sjutton tar man igen förlorad tid på det viset. Jag skrivet bara några nyckelord och så får det vara bra så:

Agility - vi gick en kurs i somras, Boo och jag, och jämrans så skoj! Det blir det mera av. Vi inhandlade lite Rusta-hinder (ingen större ambition än att ha skoj har vi två så det är okej) och omvandlade trädgården till bana. Älsk på det°

Hundcampus - där spenderade Boo och jag en hel månad och lärde oss massa nytt. Framförallt fick Boo så mycket miljö- och social träning att man kan tro att det är en ny hund på den fronten. Underbart var ordet.

Valp - igår föddes en val som kommer flytta till oss om åtta veckor. Massa mer om hono kommer komma så klart. Välkommen till världen, lillebror!

Ny dator - som liksom möjliggör själva bloggandet har införskaffats idag. Shiny!

Och så genombrottet då - på klickerfronten är det. Efter att ha brottats med shejpingen bra länge som kom jag till insikt för några veckor sedan att det jag vill ha är aktivitet. Därför blir det dumt att statiskt dela ut godiset från handen efter klicket. Jag började kasta godiset på golvet lite hipp som happ och mycket riktigt - Boo gick från att vara rätt passiv till att bli ganska så aktiv. Och idag tog vi nästa steg - i stället för att klicka för precis allt (vilket jag gjort för att visa att det är aktivitet jag vill ha, vilket resulterat i att hon upprepar samma fyra fem övningar varje session) så höll jag idag ut och väntade på en specifik rörelse. Detta fick inte bara till följd att hon förstod det där med att repetera samma övning (tidigare har det varit ganska slumpmässig variation) utan också att hon dels lade till fler rörelser, rörelser hon aldrig försökt med tidigare, och sen tog steg inom rörelsen. Så buga blev buga med huvudet på tassen. Snajdigt!

Jag börjar lite lätt så här, räknar väl inte direkt med att det är så många som håller koll på att den döende dandyn lever, men håll ut: det kommer mera.

Och provet, som förra posten handlade om, gick bra.

Tidsbrist och halleluja-bubbel!

2010-05-18T20:04:00.002+02:00

Jag sitter i soffan och pluggar till mitt halvtidsprov på instruktörsutbildningen som jag ska ha nästnästa helg. Anders har tagit tjejerna till skogen på en efterlängtad långrunda. Och när jag läser är det så många tankar som bubblar, så mycket jag vill diskutera. Läser om dominansteorier och ledarskapsditon och det är så mycket jag vill få ut. Jag känner mig lite frälst och vill få andra att känna samma sak. Hundar är såna makalösa djur, fantastiska varelser! Att vilja rycka slita slå skälla dem till underkatelse är bara så dumt! Åh, jag har ett långt blogginlägg, en uppsats, en hallelujatext i mig som vill ut. Men det måste vänta, jag måste - vill - ära mig allt allt allt. Och då måste jag läsa nu!

För en enkel text i ämnet rekomenderar jag boken Köttbullelydnad av Maria Ahola. Den borde alla nyblivna hundägare läsa (och en kompletterande bok om shejping, för där saknas det en del i Marias bok). Läs den eller nåt annat och så pratar vi sen, okay!

Mitt sommarlov

2010-05-14T11:45:00.002+02:00

I helgen som var, var Boo och jag på HundCampus i Hällefors. Vi åkte redan på torsdagen eftersom det är åtta timmars bilfärd. Lämpligt nog bor syrran med familj smack i mitten, så vi stannade för lunch, långpromenad och fika. Härligt bortskämt! Ankom Hällefors medan det fortfarande var lite ljus kvar på himlen, efter att ha kört genom det vidunderliga våriga landskapet. En räv såg vi, på nära håll, och då blev jag glad.

Fredagen inleddes med specialsök, och denna gången skulle vi - till min mammas förtjusning - träna på kantareller. Boo har ju lite problem med att våga på plattformen, men jag tyckte det gick bättre. Hon var inte tillbaka på noll i alla fall. Vi använde oss också av en bana denna gången (och fick i läxa att knåpa ihop en egen att öva på) och det tyckte Boo bättre om. För första gången var jag säker på att hon verkligen kopplade på nosen, och inte bara stannade över burken. Kul kul!

Fredag kväll till söndag eftermiddag var det så etologi, denna gången var det sinnena som stod på agendan. Tokigt intressant! Och insprängt på raster och före och efter jobb på plattform, bana och kantareller. Faktiskt utomhus också och det klarade Boo nästan klockrent! Trots att det för de flesta hundar är svårare så är hon mindre störd ute. Det är ju miljö som hon kan och känner väl. Så stolt över min princessa!

Innan jag åkte hem igen (väldigt kort sammanfattning av superroliga och intensiva dagar!) gjorde jag två saker: satte mig ner med Lennart Wetterholm och planerade en individuell studieplan. Jag har nämligen bestämt mig för att läsa hela hundbeteendeanalytikerkursen på HundCampus. Det innebär att jag kommer spendera mycken tid där uppe, faktiskt en hel månad i streck under augusti/september. Längt! Det andra jag gjorde var att plocka med mig en äcklig förkylning, så ända sen jag kom hem i måndags kväll har jag legat nedbäddad. Hostig och febrig och jävlig. Kanske är det feberångorna, kanske är det framgången den senaste tiden: men jag har (nästan) bestämt mig för att anmäla Boo och mig till en rallylydnadstävling! Wiiii! Mer om det längre fram (ja, jag kan garantera att ni kommer få höra mer om detta).

Fot, ligg, koppel, paus

2010-05-05T09:25:00.005+02:00

Det går framåt med fotgåendet! Från att inte ha kunnat röra på en enda tass utan att tappa fokus har det utvecklats till en av Boos favoritlekar. Den och att slänga sig snabbt som attan när vi busar. Snabba ligg, jovisst! Problemet är bara att hon kastar sig i liggande hela tiden. Det har blivit hennes defaultställning. Hon har alltid haft lätt för att ligga, men nu gör hon det hela tiden. Jag tränade lite på ettans rallyskyltar igår, och framförallt att gå runt mig i högervarv tycker Boo är väldigt konstigt (hon följer målhanden, men jag måste ju byta hand mitt i) och då lägger hon sig. Men eftersom jag har "halvshejpat" liggandena (dvs jag har hjälpt henne på traven i början och sen belönat när hon gjort det spontant, och ökat intensiteten och kvalitén på belöningarna tills jag fått henne att verkligen pladaskligga) så är det inte konstigt att hon bjuder på det beteendet. Liksom hon bjuder på fotgående eftersom jag alltid belönar när hon kommer upp på min vänstra sida, och numer kollar på mig. Sen kanske inte positionen är helt perfekt, men för rallylydnaden håller den. Nu är det uthålligheten vi måste jobba på! Men vi har gått från noll steg - noll rörelse - till detta på en vecka. Det var nämligen i onsdags polletten trillade ner och Boo hajade att det gick att röra sig och kolla på matte samtidigt.

Med Vilja tränar jag kontakt, inkallning och att hon ska förstå att belöningen kommer och finns även om hon inte ser den. Hon greppar inte att hon ska utföra något om jag har kvar godisen i fickan. Tar jag upp den och lockar henne gör hon vad som helst, men jag vill inte locka. Hon är inklickad och klar, men förstår inte det där med träning riktigt. Koppelträningen har verkligen gett resultat. När hon kom fick man sätta hälarna i backen och bara hålla emot, men nu är hon bättre på att komma ihåg att slakt koppel ger belöning. Den spontana kontakten är mycket mera frekvent - oavsett om godiset är i fickan eller handen. Det är så kul att jobba med en matmotiverad hund!

Ikväll är det lydnadskurs igen, jag hoppas att Boo får följa med (hon löper, och där jag går kursen får man inte ha med löptikar, men jag tycker att jag borde få ändå. Det är en avancerad vardaglydnad-med-tävlingslydnadsinslag-kurs och som sådan borde löptik vara en utmärkt störning.) och i morgon tills på måndag är Boo och jag i Hällefors på HundCampus igen. Kan inte fatta att det redan gått en månad. Det blir bloggpaus tills jag är tillbaka.

Boofink!

2010-05-02T20:19:00.005+02:00

I fredags (jo, det blir lite knasigt kronologiskt här), var Anders och jag och båda hundarna på en härlig valborgsvandring på Romeleåsen. Båda hundarna - och tydligen deras husse, även om han inte motiveras av blodpudding - är som galna i att klättra i träd. Boo speciellt, även om Viljisen nog hade provat om vi låtit henne. Hon är lite för klumpig och vårdslös för att få klättra upp lika högt som Boo gör, men lite för att träna får hon så klart.

Rallylydnad

2010-05-02T18:37:00.006+02:00

Denna helgen har det varit instruktörsutbildning igen och den här gången stod det rallylydnad på schemat. Jag och Boo gick rallylydnad i somras, men sedan dess har jag varit urusel på att plocka fram korten/skyltarna och träna. Rallylydnad är en peppigare form av lydnad, där lite mer är tillåtet och man går efter en bana i stället för att få nästa moment uppläst för sig. Denna gången tyckte jag det var ännu roligare än förra gången. Boo och jag är mer samspelta, jag kan och vill och vågar ställa mer krav på henne och det är roligt att märka att hon utvecklats även vad gäller olika lydnadsmoment. Denna gången skulle vi ju dessutom lägga banor och instruera de andra. Skoj skoj! För en hund som Boo är rallylydnad optimalt, eftersom man får vara hur glad och peppande som helst. Det premieras ju till och med. Fick en kick att plocka fram skyltarna och konerna.

För första gången hade jag kameran med mig, så här är några av mina kurskamrater, och hundar så klart.

Håkans Allan hade det inte lätt den här helgen - Boo löper och omg vad han ville ligga. Men han skötte sig fint ändå, så länge Boo inte kom för nära...

Gulliga lilla lagotton.

Snygga rottisen Alice, Madelenes lånehund för dagen.

Mopsen Edwina, Rasmus lånehund.

Såklart blev det fika. Carina med Saphira och Anne med Ronja.

Saphira blickar in i mattes ögon. Bulle?

Ronja är lite mer handgriplig i sitt tiggeri ;-).

Konrad och Jonna.

Tänk vilka roliga svarta får det hade blivit av Allan- och Boovalpar.

Boo vilar lite i gräset.

En liten stund i alla fall. Störningstålig är tyvärr inte ett ord som passar på Boo.

Enya och Alexandra, med Madelene i bakgrunden.

Enya.

Agilitymops!

Glad vår!

2010-04-30T10:36:00.000+02:00

Det tunga artilleriet

2010-04-27T20:37:00.002+02:00

Att ha en hund som inte är superintresserad av godis, och bara av leksaker ibland, ställer krav på den som utdelar belöningar. Då tillreda godispåsen för de flesta kanske innebär att skiva köttbullar i små bitar, eller kanske lite korv, eller rentav bara tar en näve Frolic, leversnittar eller torrfoderkulor i fickan så krävs det omständligare förberedelser här. Ja, inte för Vilja så klart - hon äter allt med god aptit. Men lilltjejen... När jag var i Hällefors senast inhandlades ett norskt - och må jag säga det - svinaktigt dyrt - godis. Ganska gott. Frolic, leversnittar och kattgodis funkar ibland. Ost, ofta, speciellt parmesan eller fetaost. Korv och köttbullar? Tveksamt. Blodpudding? Nope. Så jag kokar kyckling, ungstorkar kycklinglever och -hjärtan och nötlever och skär i små små bitar. Detsamma med rått nötkött, älgkött och lamm. Ölkorv och starkt doftande rökt korv älskar hon, liksom kalkon i skivor, eller kalkonkassler. Ungsbakade morötter ibland, men annars är det fasligt mycket kött i en familj där tvåbeningarna äter vego.

Men, så igår. Då skulle vi träna att backa. En övning som enligt Boobis är det svåraste man kan göra. Så jag tog till det ack så enkla men oj så effektiva: en klutt Whiskas kattmat i en burk, matade hunden med tesked. Och hon backade som vore det ingenting - med svansen viftandes dessutom.

Parkour-hund!

2010-04-25T16:59:00.003+02:00

Idag hoppade Boo upp på en mur som är helt lodrät, en och sextio hög och 20 centimeter bred. Hon landade på toppen och balanserade som vore det ingenting. Helt otroligt! Två gånger hoppade hon upp, första gången hjälpte jag henne på slutet, andra gången fixade hon det helt själv. Jag måste fånga det på film! Jag har fortfarande inte fått upp henne på en stol, men detta gör hon som ingenting. Galet.

Fram tills jag fångar Boo på film kan ni kolla på den här fantastiska hunden, vår parkour-idol!

Förutom balansakter har vi idag spårat lite grann. Bara enkla godisspår till båda töserna, men i högt gräs, med en 90-gradersvinkel. Kan ha varit första gången Vilja spårade i sitt liv, men jag behöver väl knappt än säga att hon klarade det klockrent? Noggrant och säkert. Vilken hund! Även Boo tog sitt spår plättlätt. Hade vi bott närmare en skog och det inte varit så jämrans tråkigt att lägga blodspår hade jag gjort det jämt.

Dessutom har mina föräldrar varit här idag, första gången de träffade Viljaloppan, men hon utsåg genast pappa till kliaren numero ett. Haha, hon nästan svajade omkull så skönt var det. Vi fikade i växthuset eftersom vi inbillade oss att stanken från grisbajset de hällt ut på åkern skulle vara mindre. Tror dock bara vi vande oss för mitt hår och mina kläder STINKER. Inte lika mycket som Boo gjorde igår då hon flög ut på åkern - rullade och smaskade - och sen kom raka vägen in till min säng. Blääää! Jepp, dusch två dagar på raken för äckelhunden. Jag står ut med mycket, men vid grisgödsel går min gräns!

Nu är tjejerna - alla fem, katterna också - med Anders ute i stallet och fixar. Alla djuren älskar att vara där, så mycket dofter. Dessutom hittade vi jordens fetaste möss i en stoooor säck med fågelfrön som är kvar sen i vintras. Alltså, de var som den feta musen i askungen och rullade ut från påsen, till Viljas glädje. Dock var de snabba de små bollarna så de hann undan som tur var.

Skön söndag!

Galen matte, tortyr i köket och inspiration

2010-04-24T12:01:00.002+02:00

Boo tycker att jag blivit helgalen! Jag försöker ju få henne att skälla för att kunna kommendera skall, och retas och tetas och försöker fånga beteendet och även shejpa. Allt i en härlig mix. Fånga beteendet är lättast, men då gäller det att man är där hunden är när hunden skäller, och att man håller i klicker och dessutom har belöningen nånstans i närheten. Det har jag lyckats med ett par gånger, problemet är att när Boo skäller "av sig själv" så är hon inte intresserad av godis. Inte ens om det är ungsgrillade kycklinghjärtan. Tillrättaläggande av miljö då. Ja, Boo frustrationsskäller inte om det är något hon vill ha och det är ingen sida jag vill väcka, så att hålla en godis eller leksak funkar inte. Däremot skäller hon när det knackar på dörren. Så Anders har agerat gäst. Och när hon skäller berömmer jag som tusan. Boo fattar ingenting. Haha, vi jobbar på´t.

Vilja ligger klistrad inne i köket så att inget av det goda försvinner. Hon tycker det är rena rama tortyrkammaren där inne med alla goda dofter. Igår ungstorkade jag färska kycklinghjärtan (godis så gott att till och med Boo går över kol för dem!), idag kycklinglever. Dessutom slängde jag med några köttbullar som jag ska torka (bra med sega tuggiga bitar när det tränas platsliggning) och så ligger en korv Nordic på upptining. Boo gillar inte den maten, men Vilja ser ut som om hon tycker att tina den är rätt onödigt. Lilla hungriga vovven.

Häromdagen fick jag ett helt gäng gamla Canis (de säljer ut gamla ex billigt) och det är ju sån fin inspiration. Så nu p förmiddagen har Boo och jag varit ute och tränat på ögonkontakt under rörelse. Boo håller ögonkontakt med mig rätt bra om jag rör mig, men så fort hon ska röra på en tass släpper hon. Vi har jobbat på detta länge, men inte så intensivt, men nu sammanfaller detta på alla mina kurser så nu ligger vi i hårdträning. Jag vill att det ska utvecklas till ett fint följsamt fotgående, men det känns väldigt avlägset. Nå, i en av tidningarna handlade en artikel om just detta så yay. Dessutom en artikel om att väcka leklusten hos hunden. Alltså som i kel med leksak och förare. Där är vi i alla fall på gång, men jag tror jag kan använda en del av tricken. Tex koppla nosdutt med avlämnandet. Och så en artikel om flyt. Mmmm, underbart att läsa nördiga artiklar. Lite skillnad mot skittidningar som Härliga Hund. Nä, men träna lite nu!

Festlig fredag

2010-04-23T11:34:00.002+02:00

Boo ligger på mina fötter (var annars?) invirad i en fleecefilt och snarkar.

Hittills idag har det varit en sån lajbans dag:

* gästerna som sovit i sin husbil på gården åkte supertidigt för att ta färjan till kontinenten. De fick sig en ordentlig utskällning på vägen!
* på morgonkissen (den första som bara innebär att jag öppnar ytterdörren, inte promenixvarianten som kommer efter kaffet) hoppade båda hundarna genom ett hål i det provisoriska stängslet, rundade hela gården i hundranittio och kom sen glädjespringande in genom grinden igen.
* jag introducerade externbelöning vilket Boo tyckte var lajbans: först ett trix och sen springa runt soffbordet för att äta godis ur en skål: wiii!
* jag försöker lära henne att skälla på signal (för att kunna få henne att vara tyst på signal!) och uppmuntrade och belönade massor när hon skällde idag vilket innebär att jag fick till ett BOFF? - Klick och belöning. BOFF? - Klick och belöning. Boo tycker att det nu är konstaterat: matte är galen!
* på morgonpromenaden var det en gubbe på vägen som gömde sig bakom en buske. Och det visade sig att det var HUSSE (som lämnat bilen på reparation så vi mötte honom från bussen). Hurra, kan alltså läskiga gubbar vara HUSSE? Wiiii!
* på samma promenad badade Boo i havet OCH hittade en hel död svan att rulla sig i. En hel! Hon tog den i halsen och släpade den hela tio centimeter. *stolt*
* och efter promenaden blev hon noggrant duschad och tvättat med nya hundschampot och -balsam som luktar cocos. Det var ju inte så kul, men efteråt: att gnugga sig mot allt tyg i hela huset och fjanta runt är rätt underbart.

Så nu har stumpelumpan somnat, som sagt. Och klockan är inte ens lunch.

En bra träningsdag till sist

2010-04-22T12:11:00.002+02:00

Gårdagen utvecklade sig till att bli en riktigt bra träningsdag, trots misslyckandet - eller de ringa framstegen - med Boo och pilatesbollen på förmiddagen. Jag höll i min första provkurs, och Anders och Vilja var försökspar. Det gick bra, men jag konstaterar snabbt att tiden inte räckte för allt jag planerat. Nå, det är därför vi har försökskurser. Ska göra om första tillfället och prova på dem igen.

På kvällen var Boo och jag på den avancerade fortsättningskursen i grundlydnad, jätteskojigt! Boo har ändå kommit hemskt långt. Bara en sån sak att hon pallar att ligga plats i grupp med mig massa meter bort. Hon reste sig förvisso vid ett par tillfällen, men stannade på sin plats. Efter en stund blev hon nog lite förvirrad och förstod inte helt vad hon skulle göra (eftersom jag inte bekräftade), men med lite trix så funkade det.

Fokus, stadga, snabbhet och pepp. Det är mina och Boos svaga sidor. Och hejja, det är ju visst fyra centrala områden. Mycket att träna på, men det känns ändå bra.

Pilatesbollen och dålig träningsdag

2010-04-21T11:28:00.003+02:00

Jag införskaffade en pilatesboll för länge sen när jag funderade på om bollvallning kunde vara något för Boo. Det stannade dock vid en tanke, eftersom hon tyckte bollen var så obehaglig. Den har legat uppblåst i ett hörn sedan dess.

Idag tänkte jag dock använda bollen som en del i skrammelövningen (skrammel kan ju inbegripa allt som är jobbigt, så klart) så jag plockade fram den, och beväpnade mig med godis och klicker. Först ut var Vilja som inte räds någonting - allra minst en pilatesboll. Så jag sa bara "hopp upp" (husses kommando till Vilja att hoppa upp med två tassar på vad det än vara månde) och hon hoppade upp med två tassar och överkropp. Gled ner ett par gånger men tyckte det var skitskoj. Svansen gick, och efter bara några försök stod jag upp med bollen en bit ifrån mig (jag började med att hålla i den), sa "hopp upp" och hon kastade sig över bollen. Klang och jubel! Nästa pass ska jag få upp hela hunden på bollen. (Och ha kameran redo!)

Så kom turen till Boo. Det började dåligt med att hon inte ens ville gå in i köket. Hon vill verkligen inte träna (om det inte är kurs) och ser så lidande ut. Efter lock och pock (kardinalfel, jag vet) kom hon in, jag klickade för varje närmande och till sist nosduttade hon på bollen. Vi har tränat så mycket nosdutt när jag vill att hon ska stänga lådor etcetera att det liksom blivit det hon försöker först. Eller först och först, det är det hon försöker. Ibland lägger hon sig ner på sidan eftersom vi tränat på leka död. Ibland ger hon mig en puss, men efter shejpingframgångarna för några månader sen har det avstannat. Hon vill inte. Jag gjorde några "high five" nära nära bollen för att få henne att tänka tass, och det funkade faktiskt. När hon inte fick klick för nosdutt la hon försiktigt ena tassen på bollen. Längre än så kom vi inte, men hon var i alla fall i kontakt med bollen. Men hon gör det bara för att hon måste, och inte för att hon vill. Hon är inte intresserad, skiter i godiset och tar varje chans att gå undan.

Jag kunde inte ha Vilja i köket samtidigt som jag tränade Boo eftersom hon kastade sig på bollen så att den rörde sig = Boo flydde i panik, och hon var inte nöjd med att vara instängd hos husse, hon ville ju träna mer. Och det gör mig så beklämd att Boo är så ointresserad ibland, det blir sån tydlig kontrast mot Vilja, jag vet sjutton inte hur jag ska intressera henne. Eller ska jag lägga ner allt vad träning heter, gå tråkiga promenader med henne (för hon är inte intresserad av att aktiveras under dem heller), finna mig i att hon blir en pest på kvällarna (vilket hon blir om hon inte fått göra tillräckligt uttröttande saker på dagen, men tyvärr yttrar det sig bara i att hon skäller ut genom fönstret, inte att hon blir mer träningssugen), eller vad ska jag göra?

Just nu är båda två ute och spelar fotboll med Anders och då ser jag ju precis det jag vill se i henne: mod, framåtanda, lust, vilja, tåga och framförallt glädje. Hon har det i sig, men hur ska jag locka fram det i andra situationer. Idag känner jag mig som världens sämsta matte, för jag tycker inte att min hund är så kul. Och antagligen är det det hon känner. Fan.

Härlig dag

2010-04-19T09:50:00.001+02:00

Igår hade vi en härligt lagom aktiv hunddag. Vi tvåbeningar fick inte gjort ett smack av tvåbeningssysslorna - som inbegrep innomhusjobb i form av att röja röja röja samt plugg - men vad gör det när solen skiner?

Dagen började med att Anders tog med sig tjejerna på stan för att han skulle handla (sen visade det sig att han glömt plånboken hemma, men hade en trisslott med en femtiokronorsvinst i fickan, så han fick göra det bästa av det. Det vill säga kattmat :-)) medan jag pluggade. Det hade varit härligt lagom med människor och en hel hoper hundmöten. Viljalainen är ju, som tidigare konstaterats, en kool katt som skiter i möten, och det påverkar Boo så himla positivt. Hon kollar på storasyrran och så är hon kool - relativt - hon med. Bra bra! Social inlärning at its best. Båda hundarna var trötta i skallen när de kom hem och sov gott halva förmiddagen.

Några timmar senare så momenttränade vi båda hundarna, jag stod bredvid och agerade coach för att få Anders att sluta med en del olater (säga alla kommandon två gånger, flaxa med armar och ben, och alltid ha galet tydliga handsignaler även där det verkligen inte behövs). För Boos del blev detta en våga-övning och en skrammelövning och för Vilja en självbehärskningsövning. Unisona "stanna" och "varsågod" samt godis som gömdes på skramliga ställen där Boo måste våga ta och Vilja måste vänta. Svårt för båda, men de var jätteduktiga båda två.

Det är ju lite annorlunda att ha en vuxen hund som inte har någon grundlydnad över huvud taget mot en valp som är i samma sits. Vilja är ju dock - till skillnad från till exempel Izor - väldigt lyhörd och följsam, och också väldigt på. Follow the money är hennes devis. Men på grund av hennes bakgrund kan man inte till exempel underlätta genom att fysiskt hålla henne i vänta-övningar. Då känner hon sig trängd direkt, även om det har blivit bättre (och kravlösa fasthållningar som att kramas går jättebra, liksom all hantering som att kolla tassar, tänder, ögon, öron). Därför är det också extra viktigt att hon lär sig olika ord så att man inte behöver utsätta henne för att fysiskt hållas fast i lägen då hon inte vill.

Ett exempel är bilen. Hon gillar att åka bil och hoppar in självmant, men ibland måste man ju busa och krångla lite. Ett sånt tillfälle hade jag inte tid att vänta så jag gick fram till Vilja, böjde mig över henne och sträckte mig för att leda henne till bilen - varpå hon naffsade direkt. Den gången kunde jag bara genom att ändra mitt koppsspråk till att handen kom underifrån ändra hennes sinnesstämning men bäst hade ju varit om jag inte försatt henne i den sitsen alls. Jag är inte mycket för att locka med godis eftersom hundarna inte lär sig så mycket på det, men på Vilja fungerar det faktiskt bra. Så i bilfallet kan jag visa handen med godis, och göra en rörelse in i bagaget, varpå hon hoppar in. Och vid det här laget så lyssnar hon även på "hopp in". Så klart borde jag kopplat båda hundarna inne i huset för att leda dem till bilen när jag hade ont om tid, men jag tänkte mig inte för. Och det blev en nyttig kunskap om Vilja.

Det märks att hon litar mer och mer på oss - igår kunde Anders lyfta henne för att väga henne, något hon inte ville alls för tag sen. 36 kilo klockar hon in på nu. Det är synd att vi inte har en referenssiffra, vore roligt att veta hur mycket hon gått ner.

Nå, gårdagen fortsatte med att vi alla fyra satte oss i bilen på kvällen för att gå i stadsskogen (Albäcksskogen i Trelleborg, ett pyttelitet strövområde med fina stigar och hinderbanor som dessutom är välbesökt så perfekt för möten). Vi gick en lång promenad och hundarna lekte parkförvaltning och rengjorde dammarna på grenar och pinnar. Flera möten och båda hundarna var återigen mycket trötta efter ett par timmar där. Så då kunde vi med gott samvete lämna dem i bilen medan vi gick in och storhandlade - denna gången var plånboken med. Jag hittade både färska kycklinghjärtan (som nu torkas i ugnen) och kalkonkassler på rea (som ska tärnas och frysas) så det blev ett bra besök både för oss och hundarna.

Jag gick före Anders ut i bilen, och när jag kom dit sov båda töserna så gott att de inte ens vaknade när jag kikade in genom rutan. Min lillasyster och jag pratar ofta om hur lika vi är - hon som småbarnsförälder och jag som matte. Största likheten är väl kanske att man älskar att se sina telningar nöjda och trötta efter en härlig dag?

För drygt ett år sedan, när Olivia - som fyller två om ett par veckor - och Boo lekte med en tom rulle.

Boo

2010-04-17T22:34:00.000+02:00

Exakt hur roligt hade Boo på Limhamnsfältet, där hon busade med Toto och Vilja, rullade sig i tång och fiskrens och jagade fåglar? Svar: Väldigt.

Snyggingar!

2010-04-17T13:46:00.005+02:00

Jag har två så himla snygga hundar! Tänkte ni ville se. Så under en längre tid har jag - ibland med hjälp av Anders - försökt ta spontana, fina fotografier på töserna tillsammans. De gör så himla roliga och fina saker under promenaderna, två skönheter.

Jodå.

Det börjar ändå ganska bra. Båda två är med i sin helhet. Dock blur på linsen, men det känns skönt att skylla på tekniken!

Här var naturligtvis planen att båda skulle vara på stocken. Vilket de var, när inte kameran var framme.

Ah! Bänksessionen. Konstaterar att jag misslyckas med tre individer på de här bilderna.

Mhm. En nos är en nos är en nos. Vad jag egentligen försöker fånga undgår mig också.

Pardans! Titta så fint de går. Eller inbilla er att ni ser hur fint de går, sida vid sida, utan att hoppa, studsa, flänga som två hoppjerkor över nejden.

I rest my case. Här hade jag givit upp och tänkte fota bara Vilja när hon står och kontemplerar över nejden (notera både nivåskillnad och skog, och ändock Skåne!). Sett Kalles jul? Om jag sjunger ba-pa-di-pa-di-pa? Sånt är livet.

Och sist men inte minst har vi den klassiska gosa ur fokus-posen.

Opp och hoppa!

2010-04-17T08:43:00.002+02:00

Att bo på landet har sina sidor. Om huset ligger omgärdad av åkrar betyder det att man ibland får följa bondens tider. Det vill säga: opp i ottan för att vårbruka. Eller så här: jag hade säkert sovit mig igenom traktordånet, men inget undslipper en liten pigg hund. Så klockan halv sju i morse började hon skälla på traktorn som körde utanför på hennes mark. Inget annat att göra än att gå upp och släppa ut gaphalsen och hennes mer morgontrötta syrra. Eller morgontrött och morgontrött. Syrran tyckte det var läge att forcera staketet för att springa och hälsa på den roliga farbrorn i traktorn. Så svart hund med glad svans följdes av svartklädd människa (tänk urtvättade piratbrallor med vidd, och en t-shirt som en gång i tiden varit svart, numer spräcklig. Så snygg är jag när jag sover.) och i bakgrunden hördes någon yla avundssjukt bakom staketet. Nå, rymlingen sprang bara om huset innan hon kom glädjerusande tillbaka "Kan vi göra detta varje morgon, matte? Buskul jue!". Jorå.

Släppte de tu på gräsmattan i stället där de sprang omkring som två kalvar på grönbete. Ystra! Lika yster var inte jag, men jag masade mig in till kaffet och DN Boklördag och silvertejpen. Jupp, en dag som gjord för att ge frukost i silvertejpspaket. Nu är frukosten och kaffet slut, tidningen läst, bara odiskade koppar och silvertejpsrester ligger framme. Den ena hunden sover fortfarande djupt, men jag tror bestämt lilltjejen är på gång att vakna. Passar bra, eftersom vädret är riktigt läskigt blir det en skogstur på förmiddagen. Ikväll ska husse hämtas i Malmö, så då blir det en sväng på limhamnsfältet också. Däremellan plugg, städ och träning. Finfin lördag på er!

HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 3 Släden.

2010-04-16T18:10:00.002+02:00

Vi har ju inte bara specialsökt på Campus, utan Etologin är ju faktiskt ett av huvudsyftena. Så galet spännande det är! Jag ska inte referera själva lektionerna (anmäl er till nästa år, vettja!) utan bara återberätta det allra sista vi gjorde, nämligen att prova hundarna mot släden. Släden är en liten (halvmeter hög, cirka) trekantig svartmålad "gubbe" i plywood, med vita läskiga cirkelögon och jacka, som man drar mot hundarna i ett snöre för att se reaktion på rädsla, aggressivitet och nyfikenhet bland annat. Först står föraren med hunden i koppel, och man kollar om hunden är framför eller bakom, hur och om den skäller, hur och om den försöker fly, attackera släden etc. Efter ett tag släpper man kopplet och om det är nödvändigt, stannar man släden. Föraren kan behöva gå fram, täcka ögonen på gubben, sätta sig ner för att underlätta för hunden. Eventuellt välter man släden eftersom två vertikala ögon inte är ögon utan prickar, medan två horisontella är hotande.

Boo och jag var ekipage nummer två. Men innan jag går in på Boos reaktion ska jag berätta lite bakgrund. Under hela campushelgen finns osedvanligt många saker att reagera på. Detta i kombination med att hunden blir trött av allt den lär sig och alla intryck, gör att stressnivån redan är hög. Boo är avsevärt mycket mer reaktiv när hon är trött. Ett stresspåslag sker snabbt, men försvinner långsamt, och om stressnivån inte nollats mellan påslagen ökar nivån successivt.

På söndagen vaknade vi, gick en runda, jag tog med Boo ner i labbet för att äta frukost ur rännan (en hit!), sen var det lektion fram till lunch, en lunch som jag spenderade nästan en timme av i labbet (med pauser givetvis). Efter det gick jag bort på baksidan där det stod massa bilar med hundar i parkerade: hundar som skällde på en Boo som skällde tillbaka. Sedan kom Stef och frågade om vi ville prova lite frisbee, och jag sa givetvis ja. Dessvärre reagerade Boo på Stef, och skällde ovanligt mycket på honom (trots att de träffats förut). Vi kastade lite, men Boo kunde inte koncentrera sig alls (jag tror dock hon har potential och ska definitivt ge det en chans!). Sen upptäckte jag att det var en kvart kvar av lunchen, varpå jag störtade in och åt en banan, och sen upp i lektionssalen. Där såg vi tre filmer med hundar som gjort släden - och Boo skällde ut minst en av dem. Så det var inga optimala förutsättningar.

När vi väntade på vår tur reagerade Boo på en av kursdeltagarna som kom gående med en plastpåse, samt en person och hennes pudel (av någon anledning skäller hon på denna pudel varje gång). Och när vi väl kom in i hägnet reagerade hon starkt på att hela gruppen (runt 15 personer) stod och stirrade bara på henne. Hon var i rädslemode, och stressad redan innan släden. Jag kan bara konstatera att hon klarade det oerhört dåligt. Hon gjorde på sig av rädsla och reaktion och hon slutade inte skälla. Lars Fält drog bara släden några meter innan han fick släppa och den var stilla, och jag fick å min sida släppa kopplet nästan direkt. Boo reagerade lika hårt på människorna som stod där som statyer som på släden, och sprang runt och runt och skällde.

Det är fruktansvärt att se sin hund så rädd. Det var länge sedan hon reagerade så, så länge sedan att jag glömt bort hur hon ser ut när hon gör det. Till sist fick jag fånga in henne och leda henne fram till gubben, och hon nosade på honom. Och när vi hade genomgången så låg hon ner och pratade och åt godis med Björn som filmade (och som hon skällt mest på, kameran framför näsan var hon inte bekväm med). Så hon skakade av sig relativt snabbt ändå. Trots att jag hade förväntat mig att Boo skulle reagara starkt blev jag ganska chockad av hennes reaktion, och minns inte allt Lars sa, men minns några delar i alla fall. Bland annat att han aldrig hade varit med om en hund som gjorde på sig förut. Han sa att hon dels blev rädd direkt, men också blev rädd igen och igen för samma sak. Att det var flykttendens och rädsla som nästan enda reaktioner.

Jag har bett att få göra om testet när det gått en tid, och jag håller på att lägga upp ett träningsprogram. Boo klarar inte extrema situationer, även om hon numer klarar vardagen bra. Och jag vill att hon ska bli lite mera stresstålig. Min träning innefattar lugn motion - mer motion med klövjeväskan och i koppel, balansövningar, problemlösningar, skrammelträning (hämta saker ur skramliga saker såsom tvättmaskin och skottkärra) samt den vanliga träningen att hälsa på folk. Inget av detta är egentliga nyheter, även om vi kanske inte varit så superfokuserade senaste tiden. Dessutom, och nytt, är att jag ska lära henne skälla på signal för att kunna lära henne "tyst", samt att titta mig i ögonen, och hålla blicken i min, på ordet "kontakt". Och så tror jag att träna frisbee kan vara en bra sak: koncentration, smidighet och snabbhet i ett. Så det ska bli vårt recept. Specialsöket anmälde jag ju mig också till initialt för att stärka Boos självförtroende. En cocktail jag tror kommer bli framgångsrik.

Efter ett par timmar, när alla hundar var färdiga med släden, hämtade jag Boo från rummet och släppte henne i hägnet. Då var hon lugn och sansad och leksen. Hon hittade en kong som hon lajjade med, som om hon aldrig gjort annat. Jag hade då hunnit hämta mig dessutom (jag blev jäkligt upprörd och ledsen och orolig för att uttrycka det milt) så Boo behövde aldrig märka mitt humör och kanske missta det för besvikelse på henne. Jag är oerhört glad över att hon hämtade sig så snabbt, och kunde gå tillbaka till samma plats.

Frågan som så klart alla ställer sig är "Hur mår Boo?", och den frågan ställde jag till Lars. Han bedömer inte, utifrån vad han sett, att hon mår dåligt hela tiden, och det var ju underbart att höra (jag trodde inte det. Hade jag misstänkt det hade jag gjort något drastiskt åt det. Tvärtom tror jag att Boo för det mesta är en väldigt glad liten hund. Men jag var tvungen att fråga.). Dessutom är hon bara 20 månader, och inte "klar" ännu, det hade varit värre om det var en hund på säg tre år som reagerat så, då personligheten är mer cementerad, menade han.

En synnerligen omtumlande helg med andra ord, men den kvarstående känslan är ändå stolthet över min tjej.

För att se släden och en hund som klarar den ypperligt, nämligen Kims Bambi, klicka här! ti

HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 2 Specialsök.

2010-04-16T17:50:00.002+02:00

På fredag morgon, efter en stärkande långpromenad började så Specialsöket. Första lektionen, och vi inledde med kontaktövningar. Eller så här: Boo inledde med att tycka att främmande människor som stod helt stilla runt om henne var rena pesten. Men det fina med de här människorna var att de inte försvann för att gaphalsen satte igång, utan kom med godis. Och de gav inte upp heller, utan fortsatte mata på. Underbart. Och detta fortsatte hela helgen, tills dess Boo gick fram till speciellt utvalda, sa typ "boff boff" och uppfodrande satte tassen på dem. "Godis, tack". Söthund! Men för att vara allvarlig: att ha en hund som är reaktiv mot människor och en hel del annat är ofta väldigt jobbigt och pinsamt. "Varför är hunden så arg" är en inte helt ovanlig fråga, och det är inte alltid jag vill förklara. Sen har hon ju blivit så oerhört mycket bättre, att jag ibland glömmer bort hur det kunde vara. Numer är det fler som hon INTE reagerar på, och det är underbart. Men stillastående människor är äckligt (funderar på att brodera "non smoking generation" på hennes täcke, eftersom rökare alltid får sig en utskällning.)

Efter lunch var Cilja och jag husets populäraste mattar, ty Boo och Imse hade fått en lös promenad med mer lera och lek än jag trodde möjligt. De är ett sånt par! Boo var helt till sig över nån som inte slutar leka utan bara vill ha meeeeerrrrrraaaaaa - och som lät sig vara den jagande hela tiden. Bra stämning att påbörja första besöket i specialsökslabbet med andra ord (klicka in på förra inläggets första länk som leder till HundCampus för en mer noggrann beskrivning av Specialsök!). Men, trots den positiva stämningen tyckte Boo att bordet var läskigt, och ville inte hoppa upp. Som tur var var Eva med i labbet, och henne diggar ju Boo, så det underlättade. Men upp ville hon inte. Lock och pock, men nej. En tass vågade hon sig på att lyfta upp, men inte mera. Jahopp. Jag hade ju gissat att det skulle bli svårt, men inte så svårt. Till sist lyfte jag upp henne på första etappen och matade med godis. Jag fick tipset av Lennart Wetterholm, vår lärare, att göra det intressant för Boo genom att viska och pilla, men den gubben gick inte. Efter några fler vändor, senare på kvällen när jag var ensam i labbet slog det mig. Jag kanske gör en för stor grej av det? Vad händer om jag bara går in och leder henne upp? Sagt och gjort och eureka! det funkade. Ibland är det dumt att ha en förutfattad mening.

Nu flyter alla träningstillfällen ihop för mig lite (och jag förbannar mig själv för att jag inte skrev ner exakt all tid jag spenderade i labbet, hur stämningen var, hur långt jag kom vid varje tillfälle, för det hade varit oerhört värdefullt. Note to self: ta med träningsdagboken nästa vända. Men jag var nere i labbet oerhört många gånger under helgen. Före frukost (Boo fick, när hon kom så långt, äta frukost ur rännan), under lunchen, på raster, före och efter middagarna.

Och vi kom så här långt: sista passet, som var söndag lunch, kunde jag sätta henne framför bordet, går runt och lägga belöningsbitar i position, gå tillbaka och belöna, kommendera "hopp upp" varpå hon gjorde det, sätta henne på bordet och belöna, gå runt, ge en godis framför rännan, kommendera "sök", varpå hon markerade rätt burk i konkurrens med två tomma burkar, upprepa detta fyra gånger, säga "färdig", sätta henne och belöna, kommendera hopp ner, sätta henne framför bordet och belöna. Det vill säga ett helt färdigt moment. Så stolt!

När hon väl började hoppa upp och ner på bordet så var det inte något läskigt längre alls, nämligen, utan hon gjorde det som en dans. Bra, hinder ett överstökat. Men då hade vi fortfarande kvar att överbrygga själva rännan, metall och plexiglas och skrammel. Länge länge fick jag stå bredvid och leka nyfiken på burken, och klicka från den positionen. Ta godis i rännan var till sist inget problem, men så snart jag gick runt hoppade hon ner. Och när vi överkommit även det hindret (lördag kväll) så var det själva sökandet kvar. Stod jag bredvid kunde jag peka på burken, och få henne intresserad. Stod jag däremot bakom skärmen nådde jag inte att peka. Dessutom har Boo extremt svårt för alla störningar - hundar som skäller i huset (nånstans skäller det alltid på campus!), människor i korridoren, eller för all del andra inne i rummet. Så att vi klarade ett helt moment är en STOR jäkla seger! Att alla andra hundarna klarade så långt vid första tillfället bryr jag mig inte om: för Boo och mig är det fantastiskt bra.

HundCampus. En berättelse i tre delar. Del 1 Resan

2010-04-16T17:06:00.004+02:00

Förra veckan var det återigen dags att sätta sig i bilen och åka hela långa vägen upp till Hällefors. Fast denna gången startade vi redan tidigt tidigt på torsdagen, och med oss hade vi Vilja och Anders. Första stoppet var nämligen i Mälardalen där vi hälsade på sex stycken sjuveckors aussievalpar, deras mamma, "moster", "morbror" och matte. Maken till sötma! Ärligt: jag kunde tagit med mig varenda en hem. Nå, kanske inte matten, även om hon var nog så trevlig ;-), men hundarna! För varje aussie jag träffar blir jag än mer övertygad om att det är "min" ras. Nu var det ju inte valparna i sig som var intressanta, utan mostern som ska bli mamma senare i år, samt matten. Några trevliga timmar spenderades där, pratandes hund, gosandes valp. Nu håller vi bara tummarna för att det snart är dags för löp! Boo fick göra gästinlägg i valphagen, men stod som stelfrusen och verkade tycka att krypen som myllrade kring benen (trots att valparna höll sig väldigt beskedliga just då) var äckliga. Valpar är bäst en och en, menar Boo.

Sedan var det bara att sätta sig i bilen och fortsätta norrut en bit till. I Arboga lämnade vi Anders och Vilja som skulle ta tåget till Stockholm, där Vilja skulle få leka storstadsbrud och kontorshund ett par dagar, innan det var dags att ta tåget hela långa vägen tillbaka till Skåne. Behöver jag ens skriva att hon klarade det galant? Inte ens tunneln på centralen i Stockholm hade fått henne att reagera (trots fredagsrusning, skällande hundar, gatumusikanter och stress). Cool cat den där hunden! På tåget delade Anders och Vilja en fyrsits med en mamma och en femåring, som satt och dinglade med fötterna i Viljas päls. Något Viljisen njöt av. Anders var allt lite förbluffad - vi har ju Boo som norm i det här huset.

Medan koola katten och husse var i storstan ägnade sig jag och Boo åt massa spännande saker. Först: Hällefors är typ drömmen. Jag känner mig så galet tillfreds när jag är där, trots att huvudet hotar sprängas av all ny kunskap och alla intryck. Bra folk! Boo och jag anlände rätt sent, och tog oss en tur på byn först. Lite snö låg allt kvar (när vi tog en tur i skogen innan vi släppte av Anders och Vilja blev hundarna helt galna av glädje över kvarvarande snörester. Det var länge sen vi såg såna här...) och det regnade och var allmänt omysigt. Och trots det: aaahhhh!

To be continued.

Vilja

2010-03-31T13:51:00.000+02:00

Bruno, Boo och Vilja

2010-03-31T13:49:00.000+02:00

Leka?

2010-03-31T13:47:00.000+02:00

En blir två blir en blir tre blir två

2010-03-31T13:10:00.004+02:00

Tiden bara rusar fram, helt plötsligt är det dags att vårstäda trädgården. Klippa ner lavendelhäckarna, rensa bort förra årets stockrosor och inte minst: vittja ben och bollar som blivit kvar sedan innan snön.

Två svarta med vit bringa har vi här hemma nu. De var tre i några dagar, men den ena flyttade till sitt hem. Kvar är tiken som vi kallade Tösen, men som när vi lärde henne känna bättre snabbt fick nytt namn: Vilja. För en sådan har hon. Sockersöt och sylvass. Jag undrar vad hon råkat ut för som gör att hon ena sekunden nafsar med russinläppar och nästa sekund lägger sig på rygg vid mina fötter. Hela hunden ropar "älska mig". Och det gör jag. Det kommer vara svårt att lämna bort henne, trots att hon bet katten så illa att hon fick åka till sjukan och få dräneringsslangar, smärtstillande och antibiotika. Den bitna katten är dock den coola katten och verkar ha förlåtit hunden, medan den blott jagade katten är den skygga katten och bosatte sig under badkaret. Där får hon vara ett tag. När man är inne på toaletten hör man henne putsa sig, och om natten smyger hon omkring i huset, motionerar, äter och gör toalett. Inte roligt att aldrig se henne dock.

Vilja själv lär sig tricks - Anders lockar fram dem (trots att jag förordar inklickning och shaping ety hunden är matgalen). Vilja kryper över köksgolvet, under hans ben. Sätter tassar mot knäna, rullar nästan runt, leker död, snurrar nästan ett helt varv. Men hon verkar inte riktigt förstå det där med att jobba för brödfödan. Hon ser det som finns framför nosen, och ser hon det inte så finns det inte. Måste locka fram det hos henne också.

Boo och jag var i Hällefors på Hundcampus, och det är ju redan flera veckor sen. Döm om vår förvåning när vi där träffade på gamla bekanta: Eva och Isa från kursen på Hundens utbildningsakademi. Roligt värre! Dessutom en miljard andra hundar - på första morgonturen hade vi fjorton hundmöten! Jag trodde Boo skulle svimma av kombinerad lycka/läskighet. Men så stolt är jag över min skrutt som klarade av att slappna av i ännu en helt ny miljö, och som sov på mina fötter trots att det skälldes och gnälldes och lät i rummen intill. Lantistjejen är inte van, men hon är ju en pingla och klarade det fint. Längtar till nästa vecka då det redan är dags igen! Då kommer vi åka dit redan på torsdagen eftersom vi anmälde oss till specialsökskursen på fredagen. Dessutom ska vi hinna med att besöka en uppfödare där vi - håll alla tummar och tår - kanske blir valpköpare i sommar.

Nästa vecka börjar vi också fortsättningskursen på vardagslydnaden, den som inte bara heter fortsättning utan dessutom avancerad. På tiden att börja träna och få läxor för Boo och jag har slappat till oss rejält. Vi lajjar mest och så kan man ju inte ha det - långa härliga promenader i skog och mark för all del, men risken är ju att det plötsligt blir för tråkigt. Och dyker då en hare eller ett rådjur upp så är det kört. Min polisprincessa behöver uppgifter, jovisst. Jag önskar att vi kunde hitta vår sport, nåt som passar oss båda, med lagom krav. För blir det för mycket så åker öronen ner och hon ser ut som sju svåra år. Hade det inte varit så förbenat tråkigt att lägga blodspår. Attans, får kanske ta upp det ändå? Men det är ju rena döden, tycker matte. Några förslag på passande sporter?

Roadtrip

2010-03-11T22:02:00.001+01:00

Vad är viktigast när man ska på långfärd med bilen? Bra musik och gott snask, så klart. Nu står väskorna packade med just detta - musik i stora lass till matte, grisöra och kycklinghals till Boo (för leverpastejen avsedd till Kongen hade möglat! Snudd på katastrof!) och singoalla och festis till matte. Frukt också. Baksätet är preppat med mjukaste, varmaste täcket och godis är skuret i små små bitar. Två olika sorters tuber är inhandlade - den vanliga viltosten och så Kalles prickiga. Jo, det ska bli bra det här. Men lite nervös är jag allt, jo det är jag. Vi hörs på måndag (om jag inte är modern och mobilbloggar förståss).

Tjohej!

Tills vidare får ni lyssna på den här låten :-)

Eftersom jag är en hopplös teknikdumskalle får ni klicka på länken i stället för den embeddade filmen som var tanken, men gör det. Det är värt det!

Shejpingframgång och klövjepromenad

2010-03-11T20:15:00.004+01:00

Skam den som ger sig! Jag har ju tränat små korta shejpingpass om kvällarna med Boo där jag har klickat för i princip varenda litet svansvift. Sen ett tag tillbaka verkar hon fatta att det är hennes rörelse som ger klicket, men inte att en upprepning av rörelsen är något eftersträvansvärt. Det vill säga: hon kör ett helt register av rörelser, men inte ens de inlärda kommer två gånger på rad. Igår provade jag ett lite annat angreppssätt. Målet var att få henne att sitta, ligga och stå ungefär lika frekvent och alla andra beteenden ignorerade jag.

Sitt kan hon på signal, ligg då och då (ömsom supersnabba plaskligg ömsom "whaaat?") och stå har vi inte tränat på över huvud taget. Så jag sa sitt och hon satte sig - klick och belöning. Jag kastade belöningen så hon fick resa sig. Sen sa jag inget, hon satte sig, samma sak. Detta gjorde jag två gånger. Sen klickade jag inte för att hon satt utan väntade. Till sist la hon sig ner - bingo. Nästa gång hon satte sig: klick och belöning. Så la hon sig: klick och belöning. Och så när hon ställde sig: klick och belöning. Jag är osäker på om hon greppade att hon gjorde något när hon stod, men hon bjöd hel vilt på både sättanden och lägganden, och emellanåt ställde hon sig onekligen upp. Hurra! Kändes som en otrolig framgång efter allt harvande.

Häromdagen skrev jag ju att vi väntade på paket innehållande en klövjeväska. Nu har vi hunnit prova den litegrann (med betoning på lite, till exempel har jag inte lagt något annat än ett par vantar i den). Först gången Boo fick på sig väskan (är det väskan eller väskorna, förresten?) så frös hon till is. Vägrade röra sig en millimeter och såg ut som sju svåra år. Alltså verkligen - den som sett min hund i det ögonblicket skulle tro att jag varit värre än en Cesar Millan. Jorå. Jag lät henne ha dem på ett par minuter och sen tog jag av dem. Nästa gång jag plockade fram dem sprang hon iväg.

Hoppsan.

Jag la dem på golvet och varje gång Boo tog ett steg närmre kastade jag en godis till henne. Till sist var hon riktigt nära - då plockade jag undan väskorna. Nästa gång jag tog fram dem sprang hon inte iväg men såg inte nöjd ut heller. Jag försökte med godis få henne positivt inställd till dem, men hon såg ömklig ut. Jag lät henne ändå ha på dem en stund. Nästa gång tog jag ut henne i trädgården med dem på - och plötsligt var det som hon aldrig gjort annat.

Igår tog vi en promenad på trekvart med väskorna, och tränade på balansen. Gick längs med väggar och träd och hoppade upp på stockar och snöhögar. Rullade sig gjorde hon också. Gick som en dans! Det märktes dock att det tog på tösen - inte fysiskt men att hon blev trött i skallen. Hon sov gott länge efter den korta promenaden.

Idag packade jag in hunden och väskorna i bilen och körde till Häckeberga (på vägen släppte vi Anders vid flyget). Jag struntade i att locka och pocka och trädde väskorna på henne som om det var det naturligaste i världen. bättre så. Hon såg så nöjd ut så.

Efter en promenad på cirka två och en halv timme med väskorna på kan jag säga följande: Detta kommer vara bra träning för Boo. Det är främst därför jag köpt dem, för att använda vid styrketräning. Boo skrittar uppför backarna, och det vill jag, eftersom det bygger muskler hon behöver. Men samtidigt har hon inga problem att spralla runt som vanligt och hon rör sig obehindrat med väskorna. Nu har jag alltså inte packat dem ännu (de är rätt tunga i sig själv!) och nästa steg blir att fylla dem med en uppblåst plastpåse för att vänja Boo vid att de buktar ut vid sidorna.

Det är Ruffwears Palisades jag har köpt, och vi har en Ruffwear Webmastersele utan väskor sedan förut. Den älskar jag. Jag har ju hört kritiken med band som släpper, men inte märkt det på min gamla sele. Dock verkar banden som sitter på selen som hör till väskan vara den nya, glidande, modellen, och jag har fått spänna selen ett par gånger redan. Bu för det. Dessutom tycker jag att själva väskan flaxar lite, men det kan jag åtgärda med en resår under magen på Boo. Tror att det är annorlunda när den är full också. Nå, Boo är kompis med sin väska, och det kändes riktigt bra att ha den på henne. Bra styrketräning! Dessutom planerar jag att vandra i höst och då kommer den verkligen till sin rätt.

Tummeliten

2010-03-09T17:21:00.002+01:00

Att ett litet sår kan göra en helt obrukbar, det är ju inte klokt. Jag har noll förmåga att greppa med högerhanden och det gör många grejer omöjliga. Saker som att ta på strumporna, öppna jospaket och lyfta ens den lättaste bok är omöjligt att göra med hjälp av högran. För att inte tala om hålla i bångstyrig, vårrusig ettochetthalvtåring. Så Anders har tagit över långisarna både igår och idag, och så himla duktig är han att han tar med Boo på ordentliga miljöpromenader i Trelleborgs city. Jättebra att göra det på eftermiddagen när det inte är folksamling. Eftersom folksamling klarar hon med bravur men en gubbe i lådan-uppdykande gubbe eller hund är lite fog för eventuellt skällande. Anders beväpnade sig med mjukosttub och klicker (varav jag skulle klara en av men inte båda) och gav sig iväg. Långlinan packade han också, tror han skulle låta fröken bus rusa av sig lite innan träningen. Bra bra!

Otålig är jag på att de ska komma tillbaka ety de har hämtat spännande paket, minsann. Paket till Boo som brukligt är (minst ett i veckan när vi är på det humöret, fast i en del är det kattmat och bajspåsar också, inte lika kul) innehållandes en sprillans ny klövjeväska. Längtar efter mitt lilla sprall så jag får se vad hon säger. Hoppas det inte blir som när hon fick på sig tratten, då satt hon i fryst position med nosen rakt upp i vädret och rörde sig inte en millimeter. Jo, hon darrade om bakkroppen. Hade det inte varit ett uttryck för sånt uppenbart obehag hade jag använt tratten i stanna kvar-träningen. Obs att detta sista var ett skämt (jag har förstått att såna kan vara svåra att förstå sig på på internet).

Hum hum hum. Obrukbara dagar, men har ägnat mig åt att läsa om Klickerträning för nybörjare . Den är rasande bra för klickernybörjaren. Koncentrerar sig på det praktiska och sånt gillar vi. Har dessutom bläddrat i mitt första nummer av the Bark som lägligt ramlade ner häromdagen. Verkar finemang, men återkommer efter mer noggrann läsning. Hundnörda från soffan är okej, men jag vill ju gärna blanda med praktiskt nörderi också. Måtte tummen vara bra i morgon. Och i helgen! Då väntar detta! *längtar*

Izor har hittat hem

2010-03-08T09:43:00.005+01:00

Igår flyttade Izor till sin nya familj. En härlig djurälskande familj på landet - i skogen - där han kommer få långa skogspromenader, en härlig tomt att slappa på, tre (lugna!) hundkompisar och framförallt ett helt gäng dedikerade, hundälskande människor. När vi åkte dit igår för att lämna Izor var hela familjen samlad. Och det är så himla fint tycker jag: en ny hund är en ny familjemedlem. En ny familjemedlem påverkar så klart hela familjen. Och här var det ingen tvekan att alla var med på noterna. Älskar! Till och med en granne tittade in. Bättre kan han inte få det, Izorpojken. Men ujja vad tomt det blev här helt plötsligt! Katterna, de två stora, som inte gillat Izor jublar dock, och marscherar med bestämda små steg omkring på golvet denna morgon.

Lycka till Izor och fina nya familjen!

I fredags åkte vi alla fyra ut till Häckeberga och gick en lång underbar "hej då-promenad". Solen sken och vi var helt ensamma i skogen. Hundarna i långlinor och bara massa njut i flera timmar. Jisses, kan ni säga livskvalitet?

Den dåliga bloggfrekvensen förra veckan berodde på att jag var i norra Skåne och hjälpte till på en gård. Via ett vanvårdsfall har 300 djur blivit omhändertagna. Så jag har hjälpt till med får, nyfödda lamm, några getter, fåglar av massor med olika sorter, en lama, en häst, massa katter och kaniner, vietnamesiska hängbukssvin, tre stora grisar och tre hundar. Fåren har tagit mest tid i anspråk eftersom de var mest illa däran, och dessutom var så många på vippen att lamma. Jag har aldrig spenderat tid med får innan, men oj vilka trevliga djur! Gillar mycket. Passar ju bra om det är så att vi vill valla med nya aussien :-).

Men veckan har varit känslomässigt tung, att veta att så många djur farit illa, att se dem fortsatt kämpa, en del har inte klarat det - vi har förlorat ganska många lamm - och dessutom veta att så fort alla beslut är fattade så påbörjas arbetet att hitta nya hem till dem. Det kommer inte bli lätt, tippar jag.

Den här tjejen har nåstlat sig in i hjärtat lite extra. Sån livsglad tös!

Det är dock tveksamt om jag kommer ta mig upp som planerat till gården i veckan: jag råkade sticka en kniv rakt in i mjukdelarna mellan tummen och pekfingret igår morse när jag lite ledsen på grund av att Izor skulle flytta skulle skynda mig och skära godis till dogsen. Blodbad! Två uppskärrade hundar och en avsvimmad matte på golvet. Så kan det gå. Och idag kan jag varken greppa eller nypa, och hoppla så ofta man tydligen gör just det.

Aussies!

2010-02-28T09:10:00.003+01:00

Igår var vi och hälsade på en aussie. Så himla generöst av hans matte och husse att släppa in oss, ta sig tid och bara låta oss umgås med deras fantastiska hund. För det var han: fantastisk. Jovisst blev jag kär. Och fick ställa tusen frågor och fick massa bra reflektioner av dem. Så otroligt värdefullt. För det är ett viktigt beslut, och denna gången ska allt ske enligt konstens alla regler, eftersom vi har möjlighet att göra på det viset nu.

Boo var med och fick sig en härlig lekstund tillsammans med hundarna. De har en border collie också, lika gammal som Boo. Gissa om de rejsade i snön. Och gissa om jag kände mig fånig när Boo var på sitt allra mest döva humör. Så som hon blir när hon får leka lös. Intensiv och onåbar. Himla trist. Men det är bara träna träna träna som gäller. Och än mer peppad är jag nu.

Idag ska vi åka och titta på ett gäng som tränar agility. Ett gäng aussies så klart.

Urban dictionary

2010-02-27T09:00:00.003+01:00

Heter hunden Boo? Heter HON Bo?
Hm, ja. Med två o. Boo. Som spökena säger. Fast inte bara tydligen:

boo
1. Boyfriend or girlfriend
2. Word used to scare people

1. Can you handle me? If you can't you ain't gonna be my boo.

2. Guy: BOO!
Guy 2: Holy sh*t!

boo
boo is a term that is derived from the French word "beau" meaning beautiful. In 18th century England it meant an admirer, usually male. It made it's way into Afro-Caribean language perhaps through the French colonisation of some Caribean islands.

Now meaning girl or boyfriend
"this is what I'm saying boo, it's all about you"
pet name: your hunny,sweety,baby.
I love you boo.

Gulligt värre alltså, precis som älsklings-Boo. Nästa hund ska jag ändå döpa själv, ett namn med två stavelser för det första. Idag ska vi till Hässleholm och träffa en aussie, på tal om.

Skogspromenad i vårsolen - och årets första dopp!

2010-02-26T19:37:00.004+01:00

Idag har det varit helt makalöst vackert väder. Det har drippelidroppat hela dagen och snön försvinner på det mest angenäma vis. Dagsmeja, mmmm. Jag knycklade in båda vovvarna i baksätet och åkte till skogen för en tvåtimmarsrunda. Urmysigt, och jag hade inte ens vantar på mig! Sju plus visade bilens termometer när vi kom tillbaka (men den sjönk till två efter en stunds körning). Hur som helst: un-der-bart!

Jag låter bilderna tala för sig själva - och de roliga filmerna kommer i stället en annan dag.

The Mist

2010-02-25T21:02:00.002+01:00

Någon som sett filmen The Mist? Eller läst boken av Stephen King den bygger på? Den handlar om dolda, läskiga saker, saker dolda i dimma. Idag kändes det som jag och hundarna var på inspelningen. Vi gick ut, jag påbyltad som sjutton eftersom det blåste (surprise!) och dimman gjorde allt fuktigt. Vi började gå ner mot havet, men efter ungefär halva vägen tröttnade jag och svängde av på en avtagsväg, som blir en grusväg, som leder in på en gård. Strax före gården vek vi av in på en åker, jag tänkte att det kunde bli en lagom runda. Boo sprang i långlina, med extra sprall i benen och Izor hade jag i vanligt koppel (som en del i min "vi är ute på promenad tillsammans"-träning vill jag ha honom ett par meter ifrån mig och inte femton. Börja nära! Och så låter jag honom springa av sig på de andra promenaderna.). Så, vi klafsade vidare, pulsa, pulsa, klafsa. Ömsom snö till knäna, ömsom barmark och lera.

Så plötsligt kommer tre harar fram ur dimman och Boo blir som tokig. Hon brukar vilja efter hararna, men detta var värre än vanligt. Riktigt dryg är hon och jag får bokstavligen hålla emot så mycket vill hon fram. Så vi byter riktning, och det måste vara här någonstans öst byts mot väst och norr mot söder. För efter en bra stund är vi framme vid gården där vi svängde av! Trots att jag var säker på att vi gick i motsatt riktning. Vi tvärvänder och går vidare.

Det är dock ganska skönt, tyst och mystiskt. Inte så kallt heller nu när vi fått upp ångan. Så plötsligt ser jag... våra spår. Igen. Från helt fel håll. Vad sjutton? Hinner inte fundera så mycket på det eftersom det dyker upp en flock hjortar mitt framför oss. De rör sig långsamt, är antagligen hemskt svaga, men Izor och Boo blir triggade och skäller skäller skäller. Jag byter riktning igen och det är nu jag börjar bli osäker på riktigt om vilken väg som är vägen hem. Går i det som "känns" rätt. (Alla som känner mig vet att jag saknar inre kompass). Jag tycker att jag skymtar träd i dimman och går ditåt, förvissad om att det är vägen. Icke sa Nicke, det är i stället bara en avskiljning till nästa åker. Och jag kunde svurit på att vi dels inte passerat en åkermarkör tidigare och att vi dels var på väg tillbaka. Tydligen inte.

Vi går längs med åkerkanten (jag tänker att det åtminstone borde betyda att vi går rakt) när jag plötsligt ser en människa komma skidande emot oss. Vi stannar, jag samlar in hundarna. Tydligen har skidåkaren också stannat och till sist börjar jag gå i hans riktning. Han vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka. Lite otäckt att möta någon här ute, men ärligt talat: Izor är en nallebjörn, men med honom vid min sida känner jag mig trygg. Vi närmar oss och Boo börjar stormskälla. Verkligen ylskälla. Hm, skidåkaren ser väldigt stel ut. En fågelskrämma var det. Izor och jag går fram, Izor bryr sig inte nämnvärt, och till sist kommer Boo också fram. Ett litet privat MH på eftermiddagen.

Vi fortsätter gå, nu börjar jag bli orolig på riktigt, börjar det inte skymma också? Då ser jag en stor mörkare skepnad i dimman: det kan vara en gård. Vi hastar ditåt och döm om min förvåning när det är en av granngårdarna. En av gårdarna som jag skulle kunna svära på låg i andra änden av ett helt annat fält. Jag förstår hur långt vi gått, men också vart jag ska gå för att komma hem. Hurra! Efter vad som känns som en evighet är vi tillbaka på vår väg, och vi stapplar hemåt. Båda hundarna märkbart trötta och nöjda och jag smidandes planer på att köpa mig en kompass. En liten en att ha i nyckelringen. Denna gången hade det hjälpt!

I morgon blir det filmtajm. Då ska jag visa film på Izor och Boo som leker, på Boo som gör sin berömda godisdans och på Izor som gör sig så söt att hjärtat bara säger kras och dunk.

Träningslappar

2010-02-24T09:36:00.002+01:00

Idag ska jag roa mig med att samla så många övningar som möjligt, skriva dem på lappar och lägga lapparna i en hatt. Eller åtminstone i en låda. Dessa lappar ska sedan dras när det är träningstajm.

Jag måste ha ett mål med min träning annars blir jag lat och fantasin tryter. Åtminstone mot fantasilöshet kan lapparna vara en hjälp. Antar förresten att jag behöver en utelåda och en innelåda. Lära sig stänga kökslådorna är svårt att träna i skogen, och en del av rallylydnadsmomenten tarvar större yta än köket.

Jepp, detta var en av braigheterna vi pratade om på helgens kurs. Tänk så enkelt. Tänk att jag inte tänkt på det själv.

I helgen var det dessutom äntligen dags att plocka fram klickern. Vid de två tidigare tillfällena har vi gått igenom övningar som inte är klickerövningar (eftersom en del, obegripligt nog, inte vill träna med klicker, och det kanske man får finna sig i när man håller kurs). Det är till stor del dessa övningar jag använt på Izor, eftersom han inte är klickertränad och jag inte ser någon direkt vits med att införa det i hans liv innan han flyttar vidare.

På lördagen hade vi inte hundarna med oss, men de praktiska övningarna uteblev inte för det. Vi hade en övning då vi klickade varandra, och jäklar alltså: nu förstår jag varför Boo blir så trött av några minuters shejping. Det är inte lätt alls. Men himla kul! Sen hade vi en del teknikövningar för att få upp hastigheten - belöningsfrekvensen alltså. Med båda händerna!

På söndagen var hundarna med och då tränade vi lite targets. Alltså att få hundarna att dutta på objekt (musmatta, handflata och målpinne) med tass respektive nos. Det har Boo och jag tränat tidigare så det gick rätt bra. Dessutom gjorde vi en gå fot-övning, men det var så sent på eftermiddagen att Boos öron hängde åt var sitt håll och inte ens bondkakor fick henne att vara så speciellt entusiastisk. Det märktes att vi haft ett långt träningsuppehåll - eller ska jag säga kursuppehåll - för Boo blev mycket tröttare än vanligt.

Både igår och idag har vi fortsatt vår "target practice" men nu måste vi komma vidare. Ergo lappar.

Izor på Hittehund

2010-02-23T21:21:00.001+01:00

Nu ligger en text om Izor, och bilder (som ni kommer känna igen) ute på Hittehund.se. Håll tummarna för att rätt person tittar in där!

Eureka

2010-02-19T12:19:00.002+01:00

Åh jag vet att jag utlovade bloggtystnad, men jag blir så full i skratt av Boo. Hon är så himla söt att hon jämt vill jobba för allt. Att bara få en godis rakt upp och ner är inget för henne, men snurra in den i nåt svårt och hon gillart. Idag har jag kommit på att leksaker funkar likadant. Jag har ju länge trott, och sörjt, att hon inte går att busbelöna eftersom jag insåg för sent att jag borde leka med henne på det sättet. Jag trodde loppet var kört.

Men så idag så hämtade hon en pipis, och jag tog tillfället i akt och busade med henne (alltså, vi leker, men det är inte så intensivt att jag räknar med att det verkligen fungerar som belöning). Och så tränade jag lite "tack", alltså avlämning på signal. Men i stället för att låta henne ta den direkt la jag den på golvet medan jag höll i den och väntade. Boo stirrade på den, och på "varsågod" fullkomligt kastade hon sig över pipisen! Vi lekte lite, sen "tack", stirr, "varsågod" och graowl!

Haha, hon är ju för rolig. Och bara detta tränas lite så kommer jag visst det kunna använda lekbelöning på riktigt. Hurra!

Nu: tillbaka till rasbeskrivningarna.

Bloggtystnad: inlärning pågår

2010-02-18T19:18:00.003+01:00

Det kommer nog inte bli så mycket bloggat de kommande dagarna eftersom det i helgen är dags för ännu en instruktörshelg. Som jag har väntat de senaste två månaderna - och så snopet att jag helt plötsligt finner mig behöva stressa lite grann.Jag undrar om jag ens är förmögen att göra saker i dog tid, må det vara roliga saker som hundplugg eller tråkiga saker. Så idag och i morgon ska det skrivas raspresentationer (två stycken) och så måste jag läsa klart Karen Pryors Skjut inte hunden som jag påbörjade för en halv evighet men inte läst slut. Trist nog är jag inte jätteimpad. Mest massa anekdoter och ord.

Okej, Riesenschnauzer och Mudi ska jag nu ta itu med.

When it rains, it pours

2010-02-17T09:14:00.004+01:00

Jag vet, jag borde publicera ett inlägg om dagen i stället för inget, inget, flera, inget, flera... Men men, ni får se det som en övning i att förstärka med hjälp av ett oregelbundet belöningsschema. Bästa sättet att få er att återkomma! Se söderhund som bloggvärldens Black Jack ;-).

Det är inte bara lydnadsträningen - eller ska vi kalla det uppmärksamhetsträningen? - som går framåt, utan också den fysiska träningen. Trots att vi tagit det lugnt (de dagliga långpromenaderna har varit långa i tid snarare än i hastighet och kilometrar) så märks det att Izor är piggare fysiskt också. Och det tydligaste tecknet på det är att han leker mycket mera med Boo. Dessa bilderna är från igår,tagna vid två olika tillfällen, och för mig är det en fröjd att se. Framförallt jaktleken i de sista bilderna - Izor jagar Boo! Wow!

Att lära gamla hundar sitta

2010-02-17T08:34:00.005+01:00

I ett tidigare inlägg listade jag hur jag skulle lägga upp Izsors träning. Izor, Nej, Kom och Varsågod var de ord jag skulle försöka befästa, och så la jag i ett senare skede till Vänta. Nu har han varit hos oss i drygt en vecka, och det är roligt att se att han gör framsteg. Att det inte skulle gå att lära gamla hundar sitta är ju så fel det kan bli. Det går förvisso inte i samma takt som när jag tränar Boo - men å andra sidan så gäller det att hålla tungan rätt i mun med henne för att det går så blixtsnabbt. Och blixtsnabbt har jag i stället förstärkt ett beteende jag inte avsett att förstärka. Ett typiskt exempel är hennes slarviga/hetsiga/tokiga ingångar vid min sida. När jag ropar "kom" vill jag att hon ska springa fram och sätta sig vid min vänstra sida (om jag är ute i skogen och bara vill att hon ska hålla sig vid mig ropar jag "häråt"). Men jag har från början inte tränat på "riktigt" (nä det finns många riktiga sätt så klart, men så jag egentligen ville eller borde då) sätt, utan i stället för att jobba på stället med en kloss jobbat med att locka henne runt och förstärkt när hon kastat sig efter min hand. Så nu kommer hon, kastar sig alldeles för långt bak, upp och snurrar i luften innan hon sätter sig - strax bakom min vänstra fot. Inte snyggt alls.

Med Izor är det lite annorlunda. Dels klickar jag ju inte vilket jag skrivit förut (eftersom jag hoppas han hittar hem snart, och eftersom jag inte vet om hans nya ägare kommer vara intresserade av klickermetoden. Jag hoppas ju det, men vet inte.) och dels så måste man utrusta sig med ett annat sorts tålamod. Till exempel så kan han sitt men efter jag sagt sitt så får jag vänta en stund, och sedan sätter han sig makligt ner. Gäller då att inte falla för frestelsen att säga sitt, sitt, sitt, utan helt enkelt vänta ut honom. I takt med att han bygger mer muskler och får bättre kondis, och därigenom blir smidigare kommer det naturligtvis gå att shejpa fram ett snabbare sitt genom att helt enkelt bara förstärka de snabbaste gångerna.

Stjärna på att fånga godis!

Tillbaka till planen! Och då kan jag nämna ännu en skillnad mellan Izor och Boo: Boo lystrar till det jag har att säga i förhoppning att få en belöning (oftast). Izor gör inget om han inte först vet att jag har något gott med mig. Typiskt traditionell mut-hund kanske? Nu börjar det väl sjunka in att ett ord från mig faktiskt alltid genererar belöning (händerna har jag alltid tillgängliga, och Izor älskar att bli kliad under hakan, det funkar som en finfin belöning för killen), men han är tio gånger snabbare andra gången jag ger honom en signal under träningspassen. Nå, jag väljer att se det som en vanesak.

Så hur går det då? Izor lystrar han till bra nu. Nästan oavsett vad han gör får jag en huvudvridning när jag säger hans namn. Varsågod och Vänta har jag också lagt en del krut på, och Vänta verkar vara ett ord han kunde sedan tidigare. Varsågod har jag bara använt i vanliga livet (matskål, gå ut genom dörren etc) vilket jag trodde skulle vara tillräckligt, men jag inser att jag måste rigga lite träningsrepetitioner för att det ska fungera optimalt. Klurar på om det är möjligt att kombinera varsågod-träning och nej-träning. Det borde vara det. För nej har jag inte börjat träna ens (det är så tråkigt med förbud, och jag har så sällan anledning att säga nej. Anledning eller vilja.). Kom är svårast, helt klart. Jag säger det enbart när han redan är på väg till mig, men eftersom han är en hund som inte - återigen - likt Boo hattar fram och tillbaka utan är lugn och stillsam, så ges det inte supermånga tillfällen att träna det. Jag tror att jag helt enkelt måste ändra strategi även för inkallningen och rigga träningen. Vi kan tyvärr inte ha honom lös ens på tomten eftersom vårt staket är undermåligt (det kom ju sån där vahettere vinter precis när vi skulle förstärka staketet) så det blir inkallning i långlina. Nå, det går det också. Förresten så ska kan jag naturligtvis ha honom lös i stallet och maskinhallen, det ska jag prova idag.

Hoppas någon orkat läsa ända hit: jag tar hemskt gärna emot synpunkter, tips och råd! Tycker ni jag verkar vara på rätt väg? Något jag inte tänker på? Vore kul att höra era synpunkter i kommentarerna.

Möten möten möten

2010-02-14T21:26:00.004+01:00

Största nackdelen med att ha hund och bo som vi gör är att man måste anstränga sig för att se till att det blir några hundmöten. Bor man dock i närheten av Malmö så är Limhamnsfältet det bästa som finns. Där är det nästan alltid massor med folk som är ute och går med sina hundar. Nästan alla lösa, nästan alla riktigt trevliga. För en leksugen sprallis som Boo är det himmelriket: det bästa hon vet är att springa runt på fältet och leka alla andra hundar trötta. Fördelen är att hundar av alla olika storlekar är där, att de får prata fritt och att det därmed tränas hundspråk med alla möjliga olika varianter. Nackdelen, som alltid när det rör sig om möten med såna man inte känner, är att det kan dyka upp ruttna ägg. Hittills har vi dock inte råkat ut för något - och Boo är fältets största fan.

Så idag bestämde vi oss för att packa in båda hundarna i bilen och köra till Malmö. Dels för att träffa några vänner, dels för att Boo skulle få en glädjestund, men kanske främst för att testa Izor och se hur han reagerade.

Och vilken dröm han är! Izor har idag träffat barn, vuxna (män och kvinnor) stora, små och mellanstora hundar av båda könen och i olika åldrar. Han var kopplad hela tiden, och hundar har sprungit fram till honom, barn och vuxna har klappat honom och han var bara så cool! En enda gång skällde han och det var när en något äldre, tuff vit herdehund av hankön kom förbi, men det blev aldrig något gruff, utan bara en markering. Så duktig är han!

Några bilder får illustrera (tyvärr var det lite för kallt om fingrarna för att fota mycket). Izor fick många komplimanger och kommentarer, han syns verkligen. Och som ni ser så är han lugnt intresserad och vänlig. Perfekt! Så stolt över "min" kille.

Boo då? Jamen hon hade en livad stund hon också. Skällde på en man, men åt glatt godis från en barnnäve, och lekte med allehanda hundar. Men att hon är bästa vovven visste vi ju sen innan ;-).

Trångt i baksätet... vi behöver verkligen en större bil. Nästa (till sommaren) blir en kombi så att det går att få in ordentliga hundburar. Men för att visa hur fint Izor funkar med andra hundar är bilden talande. Efter Malmö åkte vi ända upp i Halland och gick lite i en skog där. En lång bilfärd således där hundarna låg som yin och yang i baksätet.

Snaaaaaark

2010-02-13T18:15:00.002+01:00

Vi bylsade på oss massa kläder, satte hundarna i varsin långlina (jag älskar långlina, träningsmöjligheterna blir så många flera än i ett vanligt kort koppel, samtidigt som bilar och harar inte är något problem. Jag försöker ha Boo lös nästan varje dag nu när man får, men linan ger oss båda både trygghet och frihet.) och promenerade mot stranden, och sedan längs med den. Vi jobbade mycket med kontaktövningar - säga Izor och få en huvudvridning = godis, backa med ögonkontakt, gå i vimsiga svängar, kasta godis - allt för att få killen att inte bara gå rakt fram femton meter framför oss och emellanåt hala in vid möten. Med Boo har jag tränat på detta sättet länge vilket gör att hon är extremt lyhörd för vad jag har för mig. Jag upplever det som att Izor börjar förstå, men det är ovant att ha att göra med en hund som kör sitt eget rejs. Sen är jag orättvis när jag jämför en femårig pyrre som inte tränats med en ett och ett halvt år gammal BCx som tränats så här ett bra tag. Bara raserna gör att de skiljer sig enormt åt för hur de SKA agera. Egentligen gör ju båda helt rätt utifrån sina gener. Men eftersom Izor inte heller tränats att vakta får på en bergssluttning utan alltid varit "familjehund" så är ju förutsättningarna annorlunda.

Det blev en härlig långis, vi var ute i två och en halv timma, och trots att det är lika länge sen vi kom in igen ligger hundarna och sover. Boo snusar i fåtöljen medan Izor drömmer om något kul: han gnyr, sprattlar, morrar och snarkar inne på sin bädd i teverummet. Undrar vad han drömmer om? Kanske att han är en riktig isbjörn som hoppar mellan flaken? Eller om hur han ska hinna före Boo till godiset kanske? Vem vet?

Lugnet

2010-02-13T11:27:00.002+01:00

Lördag förmiddag och lugnet vilar över gården. Båda hundarna sover och snarkar, katterna sover och snarkar, Anders slumrar och jag sitter vid datorn. Javisst, så kan man också ha det. Jag tror bestämt att man lär sig mycket av att vila tillsammans, och dessutom är det ju så mysigt. Boo gillar mest att sova vid - eller på - ens fötter, men Izor, han lägger gärna både huvud och tassar på en när han sover. Och vad annat anstår en hund som faktiskt ser ut som en nallebjörn?

Han är dock mer och mer aktiv utomhus och det är roligt. Inte så att han direkt rusar efter pinnar och bollar, men han är uppmärksam på mig. Börjar kanske inse att det finns roliga saker i min närhet - och att inte allt kul sker där borta. Fast på promenad är han väldigt mycket a man with a mission - medan Boo flamsar hit och dit så fäster Izor blicken i fjärran och går rakt fram. Tills det kommer en intressant dotfläck vill säga, då avviker han från målet och vill dit och markera. Jag är inte helt van vid en hanhund som kissar arton gånger per promenad, men antar att Boos intresse för alla (alltså inte bara de intressanta) doftfläckar hade varit lika enerverande för den som inte är van vid det. Dessutom är väl båda sakerna en träningssak. Båda hundarna är väldigt snälla i koppel, och det är tur. I morgon ska vi åka och leta upp hundmöten, det ser jag fram emot.

Nu ska jag bejaka den här lata lördagen med ännu en kopp kaffe och Canis-tidningen som ramlade ner i lådan igår. Lovar att jag kommer få fin inspiration av den.